Ingen ork

Hej E!

Det är märkligt, men det kan faktiskt kännas lite "fel" att märka att man bara vill ta det lugnt, inte göra något, vara hemma - för det passar inte in i dagens så-här-borde-man-vara-ideal. Såg just en poster med citat på Pinterest: "Busy is a drug that many people are addicted to" - Rob Bell (ung. Att vara upptagen är det nya beroendet) - och det säger nog en hel del om hur samhället ser ut idag.

Det verkar överlag ha blivit något eftersträvansvärt och nästan beundransvärt att hela tiden vara busy, ha fullt i kalendern, vara på språng. Man ska vara stressad och ha fullt upp. Fastän det är sommar: Man ska ha kaffedejter på uteserveringar och uppleva solnedgången från en bryggkant med kompisgänget, vara på alla större happenings och festivaler, hitta på spontana äventyr som båtfärder, månskensnakendopp eller roadtrippar - och naturligtvis ta insta-foton stup i kvarten av hur fantastiskt innehållsrikt och avundsvärt liv man har - samtidigt som man ska träna hurtigt, bli solbränd, sommarjobba och rea-shoppa. Alla ska försöka klämma in så mycket sommar- och ungdomsminnen på de här korta, galna veckorna att folk lätt börjar gå på övervarv. Det finns en annan uppsättning krav på livsinnehåll under sommarlovet, men de kraven behöver inte vara mindre eller lättare än de är under skolåret.

Samtidigt finns det en längtan i samhället efter lugn och ro, en andningspaus från de vanliga kraven. Så inför semestern/sommarlovet säger många att det är då man borde slappna av, varva ner, skippa stressen, sova länge och "bara vara". Men farten sitter i från vårens stressiga perioder, så när semestern kommer fyller de flesta ändå tiden med att rusa runt och uppleva saker och träffa folk. De fortsätter vara upp i varv, och avslappingnsfasen hinner aldrig komma innan det är dags att varva upp igen för hösten. 

Det finns också andra teorier om det här med varför det så allmänt tycks vara att föredra att hela tiden "göra något". Länge har exempelvis den extroverta personlighetstypen varit den som allmänt ansetts vara "bättre" - den som är social, utåtriktad och får energi av att vara tillsammans med folk, uppleva och resa en massa, ha kalendern full osv. Extroverta personer får kanske verkligen tråkigt om det inte händer något stup i kvarten. Men de är inte ensamma i världen, såklart är de inte bättre - det är ju lika dumt som att säga att morgonpigga är bättre än kvällspigga (även om tex skol- och arbetsvärlden förutsätter morgonpigghet, på samma sätt som den kan favorisera extroverta). Den introverta - den som trivs i sitt eget sällskap och föredrar lugn och ro i ensamhet framom ett fullspäckat program, som lätt blir för stressad och som inte är den som syns och hörs mest i grupp - har kanske blivit kallad blyg, försiktig eller känslig just pga idealiseringen av den utåtriktade. Men förutom att det nu alltmer talas om en tredje typ, den ambiverta som har starka drag av både extro- och introvert (men alltså inte riktigt är mittemellan), så börjar den introverta få en allt större hejarklack i form av bla tal om mindfulness, att ta vara på livet, vikten av att varva ner för att inte bränna ut sig och förvänta sig mindre av sig själv för att inte bli deprimerad, vårda sitt sinne genom på samma sätt som sin kropp tex genom yoga osv. Det börjar nog bli mer okej bland vuxna i alla fall att faktiskt ta det lugnt - men många unga är ännu inne i visa-att-du-har-ett-innehållsrikt-liv-mentaliteten. Nästan oavsett om de är extro-, intro- eller ambiverta. Det tillsammans den redan höga farten i livet gör att många ofta känner som ett inre, pockande tvång på att göra mer och mer och mer. Så händer inget, så försöker de ordna något (ibland nästan med en gnutta hysteri eller desperation) och de överger snabbt det som är "tråkigt".

Vi har två grova teorier - men bara du kan veta vilken av dem som stämmer in på dig (om någon av dem nu ens gör det). Kanske är det nu bara så enkelt att du innerst inne vill ta det lugnt? Att du känner på dig att du antingen stressat för mycket och därför borde ta dig tid att slappna av eller att du helt enkelt inte hör till dem som har myror i brallan och vill ha action hela tiden? Kanske är bristen på ork ett tecken på hur trött du egentligen är innerst inne? Som sagt, den här höga farten i samhället är inte den naturliga eller den bästa för alla. Eller så kanske du börjar "hitta dig själv" mer nu i sommar, alltså att den person du börjar utvecklas till behöver vara ifred nu som då - kanske till och med längre perioder - för att må bra? Hur länge man behöver få vara ifred kan bara man själv veta, och bara för att man inte sett någon på ett par dagar betyder det inte att man står och studsar av iver att "göra något" med kompisarna heller. Varför kan man inte få ha en låg energinivå? Eller en lugn energi? Igen: måste man verkligen göra något hela tiden för att det ska vara bra, för att duga, för att ha livskvalitet?

En möjlighet är ju också att du föredrar din familj. Kanske du behöver den extra mycket i just det här skedet av din personliga utveckling på väg mot självständigheten, att du behöever deras stöd och kärlek just nu? Kanske din familj är trevlig, harmonisk och trygg? :D

Å andra sidan finns ju alltid möjligheten att kompisarna ger upp och slutar sms:a ifall man alltid bara tackar nej - och den tanken kan ju vara både stressande och skrämmande i sig också. Är de själva sådana som vill att något ska hända hela tiden, så kan det bli lite konflikt, eller man kan bli bortvald. Klart att det inte är någon lätt balansgång - men det kanske inte heller är en själv det är fel på? Kanske andra vänner inte skulle tjata eller bli sura, kanske det finns andra som skulle förstå en, kanske vilja leva likadant själva och inte tappa kontakten så fort? Eller så måste man göra en ansträngning för vänskapens skull ibland. Det är inte lätt att veta, eftersom vi aldrig får någon facit på förhand till de val vi gör i livet.

Överlag gissar vi nog också att livet faktiskt går i vågor. Ibland har man mer energi, ibland mindre, ibland är man mer på g och är ivirig, energisk och taggad, ibland är man lite trött i själen och vill vara ifred. Att försöka tvinga sig att göra något man inte vill eller försöka pressa sig själv till något som inte känns bra just nu... ja det säger ju sig självt att det inte kan bli bra. Visst, ibland måste man ta sig i kragen och genomgå saker som inte riktigt smakar, ibland kanske man "fastnar" i lågenergispåren och skulle må bra av uppiggning. Men lyssnar man på rösten innerst inne, så vet man nog vad man själv behöver.

Vår personliga åsikt är att du är i din fulla rätt att säga nej. Vi anser inte att man måste ställa upp på allt som kompisar föreslår, hur roligt de än tycker att det kommer att bli. Vi anser att man inte måste bevisa hur bra liv man har genom att göra och uppleva saker, ställen, happenings och människor hela tiden. Vi anser att man absolut får sätta en dag, en vecka, en månad på att göra absolut inget speciellt. Vi anser att det är helt okej att trivas i sitt eget sällskap och välja soffan framför kompisar. Visst, det kan vara svårt för de som är uppe i varv och frälsta av stress-mentaliteten att förstå dig - men måste de göra det? Måste du förklara dig inför dem? Och kanske de faktiskt skulle förstå dig? Om du skulle säga att du helst vill gå ensam på en lugn sommarkvällspromenad och bara andas och tänka? Tja, det kan vara lockande att försöka hitta på någon sysselsättning som verkar mer acceptabel som ursäkt, som att ha tid och ro för att skriva låtar eller dikter, teckna eller fota... Men det ska få vara okej att stanna hemma och göra ingenting också. Det måste ju få finnas någon motvikt till all den stress man måste utsätta sig för, tex skolarbetet. Och om du uppför dig som att det är fullt naturligt och att du är i din fulla rätt att vilja stanna hemma, så kanske du även inspirerar kompisen att våga göra det. Eller åtminstone inte se det som något negativt.

Du hinner nog uppleva, träffa folk, göra en massa och se en massa. Livet ÄR långt. Visst, i kärlekssammanhang brukar vi här på Decibel tjata om att livet (framförallt ungdomstiden) är kort och att de därför borde våga inom sina kärleksliv. Men annars så är livet faktiskt lååångt. När vi var tonåringar förstod vi inte hur ofantligt mycket vi skulle kunna göra när vi var 30 och 40 - det kan ingen tonåring, så tro oss nu bara. Du missar inte så mycket som kompisarna försöker få dig att tro. Och du kanske vinner enorma mängder styrka, ork och energi i längden genom att faktiskt fylla på dina reserver nu. Ingen kan rusa runt i all oändlighet, för många kommer väggen emot på ett eller annat sätt. Bäst vore nog att aldrig skapa någon vägg åt sig, eller hur, utan ta det lugnt när man kan :) <3

Vi hoppas att vi inte var helt ute och cyklade med vårt svar, utan att du fick någon hjälp av det. Skriv in igen ifall det är något mer som bekymrar!

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna