Han är inte kär längre... (småbarnsföräldrar)

Hej!

Eftersom vi egentligen inte har någon expert med i nätverket här som kan det här med parförhållanden - måste skaffa en sådan - så ska jag svara utgående från livserfarenhet och som tjej i ungefär samma livssituation (har bla också småbarn). plus att det alltid verkar lättare för en utomstående att se situationen objektivt.

För det första så inser få småbarnsföräldrar hur otroligt påfrestande för förhållandet det är att få barn. Man lever så inne i den vardagliga rumban med rådgivningsbesök, torkade grötfläckar och nattvak, att man inte inser själv hur mycket ens förhållande ändrats efter att barnen kom. Det är procentuellt sett en otroligt stor del av alla separationer eller skilsmässor som inträffar mellan att första barnet är 6 mån och 3 år. Detta just för att den första rosaskimrande tiden med den nyfödda så småningom bytts ut mot en stressig vardag med ytterst få tillfällen till eller ens ork för romantik. Plötsligt upptäcker man att man allt mer sällan har lust/ork/tid/tillfälle till att ha sex, middagrna på tu man hand med levande ljus är ett minne blott och att man knappt sagt tre ord åt varandra förutom meningar som "När bytte du senast blöja?"

Det blir en chock. Först har du fått en chock av hur det är i verkligheten att ha ett eget barn och allt vad det innebär. Jag tror inte att någon, oavsett hur mycket de sett syskonbarn eller kompisars barn, kan föreställa sig hur det kommer att vara att själv ha barn. Sedan en vacker dag blir man chockad över hur annorlunda förhållandet med partnern har blivit. Man kan plötsligt konstatera att man lever som två människor som har ett gemensamt barn och bor i samma hus. Inte som den älskande frun/mannen. Inte som man tycker att man ska älska varandra.

Det är ett av problemen. Dels att man över huvud taget inte KAN ha ett likadant förhållande som innan man blev mamma&pappa, vilket leder till att idealbilden eller modellen man hade av hur ett förhållande ska vara, inte stämmer överens med verkligheten längre. Dels att ett förhållande helt naturligt ändras med åren, men när man är 110% upptagen av vardagen, så inser man inte alltid det. Ett förhållande måste man alltid arbeta på, alltid kämpa för och det måste utvecklas för att överleva. Inget förhållande är fixt och färdigt när man blir ihop, men det kan vara svårt att inse att man måste jobba på det varje dag ännu efter 5, 10 och 15 år tillsammans. Och beroende på hur livet ser ut så kommer vågdalar där man måste kämpa mer eller till och med jättemycket. Det påstås finnas naturliga sådana vågdalar (tex uttrycket att man borde byta gubbe vart sjunde år), men att få barn är nog den största utmaning ett förhållande utsätts för. Man är inte enbart den andras partner, man är plötsligt en ny roll parallellt, hans barns mamma och tvärt om. Plötsligt inser man att det kommit in nya aspekter i förhållandet, man måste ta ställning till, och kompromissa fram nya dealar. Tex vad gäller uppfostringsfrågor eller att avreagera stress från livet som småbarnsförälder på sin partner istället. Ni är inte längre samma människor som tidigare i förhållande till varandra.

Då kommer såklart tvivlen. Speciellt när man tex vakat flera nätter för att barnet har öroninflamation. Man romantiserar tiden före barnen, hur lyckliga man var tillsammans då. Man drömmer om "något annat", inte nödvändigtvis någon annan, men kanske skulle man vilja ändra på livet, men vet inte till vad eller hur. Speciellt ni som står inför nästa stora förändring, nästa stora utmaning. Om inte barn var den största orsaken till att förhållanden spricker, så skulle husbyggen vara det. Det är också otroligt påfrestande för förhållandet och kanske han redan fasar för det. Kanske han fick försmak redan under renoveringen?

Det är lite oroande att han jobbar så mycket och har så många projekt. för mig lyser varningslamporna för utbrändhet. Och eftersom jag själv nästan gick in i väggen så känner jag igen det där med att bara stressa mer och mer, ta på sig fler projekt, inte själv klara av att gå ner i varv utan bara ökar och ökar. Han låter trött och då blir plötsligt era förhållande-problem så mycket större och tyngre. Få föräldrar eller egenföretagare tar sig tiden eller äger självinsikten att ta hand om sig själv.

Så han har helt rätt i att ni måste ta er tid tillsammans, men han måste också få tid att andas själv. Jag tycker att er största uppgift nu är att se till att ni börjar må bättre igen. Både som par och skilt för sig. För jag avundas dig VERKLIGEN inte att vara ensam hemma med dottern varannan vecka!!! Han inser nog inte heller hur tungt det är för dig. Skulle han pröva själv en vecka eller två så skulle han få en helt annan uppfattning.

Jag förstår också att du är chockad och ledsen - men se till att du inte backar undan från honom och att det inte känns som ett straff för honom. Han kan inte rå för att han känner så här och det är inget fel på dig heller. Det här ÄR en jättevanlig situation och förhoppningsvis kan ni inse det och ta det för vad det är. Det är jättebra ifall ni båda vill jobba på ert förhållande och gå in för att hitta en ny sorts förhållande, inte att ni ska gå tillbaka till det som var, för det går inte. Kom även ihåg att det inte krävs några mirakel, inte några södern-resor eller hotellnätter. Det är de småsmå sakerna. Att du för en kopp med kaffe åt honom när han sitter framför TV:n, att han köper en deckare på flygplatsen åt dig som han tror att du kan gilla. Omtanken på det småskaliga, vardagliga planet.

Som sagt, jag är ingen parterapeut utan bara en småbarnsmamma som varit tillsammans med sambon i 11 år. Vi har kämpat oss igenom samma tvivel, deppighet, hopplöshet, saknad, avreagerande och småbitskhet, sex-torka - och knappast kommer de här problemen någonsin att minska. Det är bara sätten man tacklar problemen på som kan bli bättre. För oss var aldrig frågan OM vi ska vara tillsammans utan HUR vi ska vara tillsammans, och med den inställningen ger man inte upp. Man hittar ett sätt. Ni kommer också att hitta ett sätt. Eller snarare många små sätt.

Nu måste jag tyvärr fara hem så att min sambo inte blir sur för att maten hinner bli kall. Men jag känner med dig och önskar dig all lycka. Plus att det finns bra inlägg om JUST det här på mammapappa.com:s diskussionsforum!!!

hälsar webbredaktören Liselott