Jag har det jobbigt med mina tankar som jag kopplar ihop med något jag gjort tex, och tankarna etsar sig då fast. Jag tänkte tidigare att jag inte fick tänka på tjejer i min klass tex när jag runkade för då skulle jag känna mig skyldig dem något, och när jag fick för mig att jag tänkt på en tjej när jag runkade så skapade det så mycket panik och ångest i mig. Då blev det väldigt jobbigt när jag träffade den tjejen eftersom det blivit så här. Sedan släppte jag det och så ett tag senare så runkade jag och så kom en tanke plötsligt att tjejen jag fantiserade om påminde om min mamma. Då gick min hjärna igång på högvarv och kopplade det till att jag hade tänkt på min mamma, men så var det ju inte. Då fick jag en sån otrolig ångest och det var jätteobehagligt. Jag får en del ångest över alla möjliga saker och min mamma hjälper mig ofta att släppa det. Men nu kände jag att jag inte hade några verktyg att bara se det som en tanke tex, utan hon märkte att det var något och jag fick berätta, vilket såklart var superjobbigt. Men att jag förklarade att det kopplade till det jag beskrev först.
Nu har det gått en tid men nu har det där dragits upp igen där liknande tankar kommer flygande, tex att nån snygg tjej påminner om min mamma och jag får mycket ångest, jag känner att min mamma märker att det är något och att jag då måste berätta vad. Det är väldigt jobbigt och det dyker upp nya saker nästan direkt efter att jag berättat om det och tillslut släppt det. Men det är att gå igenom pina för det är så jobbigt. Och känner jag att hon märker så känns det som att jag måste säga vad det är. Det här känns så jobbigt och jag mår verkligen dåligt psykiskt, och jag verkligen inte vill säga vad det är. Jag är verkligen inte kär i min mamma, men jag har en hjärna som hela tiden reagerar på en massa saker, och här blir det fel och då kan jag inte be personen som jag brukar be om hjälp om hjälp. Anonym

Barnmorska och sexualrådgivare Malin svarar
Hej Anonym,
Jag förstår att det är väldigt jobbigt för dig! Det verkar som om du sannerligen hakar fast dig vid tankar och straffar dig själv för detta och reagerar med skam och skuld.
Jag blir jätte glad över att du kan prata med din mamma om dina tankar! Och du ska veta, att det är inget fel på dig! Du kan inte styra dina tankar, och du behöver vara snäll mot dig själv. Plötsligt kan tankar ta en törn och man kan komma in på tankar om annat, som i ditt fall din mamma, utan någon som helst speciell orsak. Här behöver du bara komma ihåg att du inte styr tankens gång själv, utan du tänker tusentals tankar i timmen varje dag, och den ena tanken kan leda till den andra. Du tycks hamna i en negativ spiral, där du verkligen gräver ner dig själv. Försök ta dig upp ur spiralen igen, visualisera det som en spiral som du klättar upp för igen. Lugna dig själv, acceptera att dina tankar kan bli vad de blir, och släpp tanken sedan. Bestraffa dig själv inte!
Som du beskriver är din hjärna alert, vilket betyder att du är fullt medveten om hur du själv fungerar, vilket är redan ett stort steg. Du är heller inte ensam, ska du veta!
Du ska inte behöva förklara bort dig, allt är bra! Du är inte onormal, eller konstig! Om du känner att du behöver få fler verktyg om hur du tar dig ur dessa jobbiga negativa spiralerna, eller hur du kan sluta bestraffa dig själv och hur du kan hantera och acceptera dina tankar, så kan du kontakta ungdomsstationen Klaara. Det kan vara så mycket lättare för dig att prata med någon utomstående om dina tankar, så du inte ska behöva känna skam och skuld.
Stor kram!
Malin Wiik-Norrman
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar