Fråga kring ätstörning

Hej,

Jaa-a, det är inte världens lättaste fråga att svara på hur långt ett problem med mat skall gå förrän det kan diagnosticeras som en ätstörning. Vissa sjukdomar kan man lätt ställa en diagnos på bara på basen av vissa provsvar eller förekomsten av olika tydliga symtom. Men då det gäller ätstörningar är det inte alltid lika lätt.

Dels handlar det kanske om att man mer eller mindre avsiktlig äter för lite. Du skriver att du äter, men att du vet att du äter för lite. Då handlar det kanske också om din inställning till mat, och till att äta, och vad du upplever då du inte äter. Och alla dessa frågor är ju sådana som du egentligen bara kan svara på själv. Ganska ofta är det kanske så med ätstörningar att man kan vara medveten om problemet till en viss grad, men inte nödvändigtvis villig att ta tag i saken eller ta stegen som behövs för att man skall börja röra sig i rätt riktining igen.

Du skriver att du vet att du borde äta, men att du inte är hungrig. Och så kan det ju vara. Alla människor upplever inte hunger på samma sätt, och inte heller tillfredsställelsen av att äta på samma sätt. Speciellt om kroppen har blivit van vid att inte äta så ofta eller mycket så kan hungerskänslorna bli lite avtrubbade eller annorlunda. Så ett steg i rätt riktning kunde vara att helt enkelt göra ett matschema och leva enligt det. Frukost, lunch, middag och mellanmål. Man måste ju inte vara vrålhungrig för att ha rum med ett äpple, utan man kan istället tänka på det som att man ger kroppen det som den faktiskt behöver för att orka. Om du tänker på en liten bebis så vet ju alla att bebisen borde äta ganska ofta för att växa och utvecklas. Man ger inte bebisen ohälsosam mat bara för att det är gott eller chiafrön bara för att det är nyttigt - utan man ser till att bebisen får i sig mjölk flera gånger om dagen eftersom det är det som den behöver. På samma sätt kan du tänka på det som att ta hand om dig själv att ge kroppen det bränsle den behöver för att fungera på bästa sätt - och då behöver kanske inte det centrala vara att man är så hungrig alla gåner.

Om det är mycket annat som har varit på gång i ditt liv, t.ex. olika problem som har tagit mycket tid och energi att reda ut så kan det dels bidra till att ätandet blir problematiskt, men det kan också bara betyda att man för tillfället blir lite ofokuserad och inte orkar eller hinner koncentrera sig på sitt ätande så mycket. Igen en gång är det nog bara du själv som vet vilket av dessa två som gäller i ditt fall.

Egentligen tycker jag att det viktigaste i ditt fall skulle vara att tänka över hur du själv upplever att du mår. Om du själv känner dig lite orolig över ditt ätande, eller gissar att det kanske kan vara ett lite större problem än du vill medge, så kanske det skulle vara bra att tala med någon om saken. Det behöver inte betyda att du förbinder dig till att gå hos en psykolog varje vecka, utan kanske bara att du talar med en person som kan lyssna. Du kan t.ex. kontakta Fredrikakliniken i Jakobstad och tala med dem (det kan man göra oavsett var i österbotten man bor.) Du kan även kontakta din egen hälsocentral och be om en läkartid eller en tid till psykolog/psyk.sjukskötare. Om det skulle visa sig att ni tillsammans kommer fram till att du har en ätstörning som på ett eller annat sätt borde behandlas så får du antagligen en remiss vidare till ett ställe där personalen är mer specialicerad på just ätstörningar. Du behöver inte vara rädd att bli inlåst på sjukhus eller "sjukförklarad" bara för att du tar kontakt med sjukvården.

Jag tycker att det är bra att du funderar på din situation. Kanske betyder det att du märker att det finns ett problem som du borde börja jobba med, eller också betyder det att du bara måste koncentrera dig lite mer på ditt ätande och då löser sig situationen av sig själv. Men hur du än besluter dig för att göra så är det aldrig bortkastat att gå och tala med en läkare/psukolog om saker som man känner att man inte riktigt blir klok på på egen hand.

Hoppas att du får hjälp, om du kommer fram till att det är det du behöver. Ha en skön sommar.

Kram

Tessi