Obesvarad kärlek

Hej -!

Oj gumman, vad jag skulle vilja krama om dig nu och berätta hur normalt och vanligt det du känner nu faktiskt är! Att det är okej, att det här till och med hör till när man är kär och att så gott som alla går igenom det! Att man SKA gå igenom det förr eller senare, att det är en del av upplevelsen <3

Men du är där och jag är här, så nu får jag försöka förmedla min tröst via ord istället. Vi tar det här med rädslan, ångesten, stressen osv först. I sig är de helt naturliga delar av förälskelse. Då svajar man ofta mellan himlastormande rosaskimrande upprymdhet och lycka (tex när man sett honom och känner att det finns all chans i världen att man ska bli ett par) och avgrundsdjup och nattsvart misströstan (tex när man inte såg honom den dagen och övertygar sig själv om att han hatar en och att det aldrig kommer att bli något). Därtill är man oerhört nervös för att bli dissad, utskrattad, förnedrad, just för att ens hjärta på något vis aldrig är så öppet och oskyddat som när man är kär. Självförtroendet vajar från den ena ytterligheten nästan till den andra och alla de här "humörsvängningarna" kan byta på några sekunder i västa fall. Det här går till och med att förklara med hormoner och signalsubstanser som dopamin och endorfin.

Är man redan dåligt i skick mentalt, tex lider av ångest, socialfobi eller stark stress, så blir allt säkert betydligt mer intensivt. Både hormonerna och förälskelsekänslorna kör sitt eget race, men man är kanske inte lika kapabel att hantera det, känner sig skörare och mera utsatt. Det är klart att det blir tungt. Dessutom ifrågasätter man nog mer allt och alla när man redan mår dåligt, tvivlar lättare på allas kärlek. Och när förälskelseobjektet i sig är osäkert, alltså att man alltid är osäker i den här situationen oavsett mående, så blir man ju ännu osäkrare. Så säkert finns det många som mår dåligt som varken kan eller vågar satsa på förälskelse, vågar språnget som behövs för att det ska bli till något.

Men här finns tyvärr ingen bra regel, inget bra råd om huruvida det är värt att våga satsa när man redan mår dåligt. Man kan ju tex inte ge rådet åt en med psykisk ohälsa att "ids inte bli kär, det blir så tungt och det är inte läge för det nu", för det behöver inte alls vara sant. Inte heller kan man räkna med att just förälskelsen ska "rädda" den här personen från den mentala ohälsan, typ få hen att rycka upp sig. Det kanske råkar fungera för någon, nästan som en positiv biverkning, men man ska defintivt inte söka efter någon som kan rädda en från ens psykiska ohälsa på det här viset. Det jobbet måste man själv göra och en pojkvän är ingen psykolog. Visst kan han förstå, ha medlidande, stödja en och älska en oavsett, det finns det miljoner exempel på, men han kan - och ska - inte rädda en, inte bära en. Det är inte rättvist mot honom heller. Det är lätt hänt att önska det, önska att den där riddaren i skinande rustning ska komma och svepa en bort från ens problem. Men nä.

Sedan angående att vara skraj. Skraj inför framtiden ("har vi en framtid tillsammans?") och skraj för det man aldrig gjort förr (tex allt det intima, som nakenhet eller sex) och överhuvudtaget skraj inför att släppa in någon innanför skalet, ge någon möjligheten att såra en helt enligt eget behag. Det hör till. Det slipper man inte undan om man ska få chansen att bli lyckligt kär. Varenda par du ser runt dig har dock vågat språnget, trots att inte en endaste en av dem vet något om framtiden. Trots att varendaste förhållande faktiskt är nytt, oavsett hur många man än haft förr. Trots att de inte har några garantier om att den andra inte kommer att såra dem.

Så angående att du eventuellt flyttar till annan ort: go for it ändå. Distansförhållanden har fungerat förr och före det kommer det en lååång sommar. Dessutom är min personliga åsikt att kärlek inte blir mindre värd bara för att den är kort eller för att den tar slut. Enligt den principen så ska man inte dissa någon bara för att man kanske inte kommer att leva med honom resten av livet. Även om han bara blir ett kapitel i din bok kan det bli ett superbra kapitel!

Och angående att överhuvudtaget bli ihop med någon: alla är vi nybörjare i början. Ta tex allt det intima och sex och sådant: tror du att någon föds som "bra" på det här? Nä, alla är vi dåliga i början" Det fattar nog varje partner. Dessutom är det nytt igen när man får en ny sexpartner. Då måste man igen lära sig hur hen fungerar, vad hen gillar osv, så på sätt och vis kan vi backa tillbaka till nybörjare igen fler gånger under livet. Så låt inte det här hindra dig. Påminn dig om att det är naturligt att vara nervös, men att de så småningom kommer att betala tillbaka sig tusenfalt i njutning och närhet!

Stoooor kraaam, vännen!

Kram, Liselott