tonåren :(

Hej du!

Oj vet du, det här känns nog riktigt väl igen. Du är sååå långt ifrån ensam om att få sådana här utbrott ibland utan att riktigt förstå varför. Men nu är du inne i den största utveckling din kropp kan gå igenom, i och med pubertetsutvecklingen, hormonerna härjar i din kropp och de orsakar humörsvängningar. Din personlighet och din identitet håller på att utvecklas och du är på väg mot allt större självständighet. Men för att ta sig mot självständighet behöver man ofta något som liksom puffar bort en själv från föräldrarna och rollen av att vara deras lilla flicka. Ofta är ilskan och hur himla lätt det är att bli arg på just tex mamma ett nästan biologiskt programmerat sätt för tonåringar att börja stå på egna ben och bli "stora". Dessutom kan sådana här känslor kännas lite värre av att det är sommarlov och du inte är lika distraherad av skolan och kompisarna - och du har säkert haft mycket att göra i skolan nu under våren också? Det är inte konstigt att du blir upprörd och irriterad, det är fullkomligt normalt.

Det låter som om du ändå har en riktigt härlig familj och det värmer hjärtat att läsa att du älskar dem. Det vet nog de också om, innerst inne, även om du går runt och tampas med dåligt samvete. Vet du, det bästa för dig skulle nog vara att prata med dina föräldrar om det här. Helst utan att det slutar med ilska (vi vet att det är svårt <3). Ta ett djuuuuuupt andetag, gå in till din mamma och berätta hur det känns för dig när hon kallar dig liten. Säg bara helt lugnt att du gärna skulle vilja att hon behandlar diglite mer som den vuxna kvinna du är på väg att bli. Att det bara gör dig argare när hon behandlar dig som ett litet barn. Det kan ta en stund för er båda att vänja er vid de nya rollerna, men det är en resa ni ändå måste göra tillsammans nån gång. Och då är öppen kommunikation det allra bästa.

Likadant när det gäller din mormor – även om ”du är så mager”-kommentarerna nog är vääääldigt väldigt vanliga. Det kan hända att det handlar om oförstående, att de inte minns hur det var att vara i tonåren och växa hela tiden eller så är de bara oroliga. Men inte är det väl egentligen något som hindrar dig från att säga som det är? ”Jag äter nog, jag går bara inte upp i vikt ändå, även om jag skulle vilja. Därför gör det ont i mig när du kallar mig mager” tex.

Vet du vad, tänk om du skulle visa den här texten som du har skrivit åt dina föräldrar? Eller skriva ner nån annan text åt dina föräldrar som de kunde läsa igenom, liksom för att de bättre skulle förstå hur du känner. Vi är säkra på att dina föräldrar älskar dig helt massor men förstår bara inte att det känns dåligt för dig att bli kallad ”liten” eller ”lilli”. De gör det nog av kärlek och i all välmening, för att de tycker om dig så mycket men de inser inte att det bara gör dig mer arg.

Det kan också hända att dina föräldrar kallar dig ”sin lilla geting” för att på något sätt bättre själva kunna hantera det när du blir arg. Det blir som en förklaring av ditt beteende åt sig själva: du är deras lilla flicka och de vill inte riktigt inse att du är på väg att bli vuxen.

Har du provat på några sätt att få ut din ilska? Att skriva av dig är ju ett tips. Eller gå ut och springa riktigt snabbt. Träning överlag tröttar ut kroppen så mycket och sänder dessutom ut kroppens egna må-bra-hormoner, vilket gör att du mår bättre efteråt. Eller istället för att skrika åt föräldrarna så går du helt enkelt ut i skogen och skriker där istället. Eller så skaffar du en boxningssäck att avreagera dig på när allt känns som mest jobbigt.

Hoppas du har nytta av något av det här vännen, kom ihåg att det här bara är en period och DET GÅR ÖVER! Det är SÅ JOBBIGT att vara mitt inne i det, men snart är det över, du blir lugnare och stabilare. Helt säkert.

KRAMAR!!
Hälsar ungdomsinformatören Liselott och storasyster/sommarjobbare Angelica