Det började i januari 2020, min livssituation har varit samma varje dag sedan dess, Hände en sak som fått negativ påverkan på mig och sedan dess har det bara varit fyllt med ångest, nedstämdhet och kanske depression, skolan klarar jag av, jag tar studenten senare i vår, folk ser mig som normal, snäll och trevlig. Men egentligen inombords är det kaos. Jag mår så dåligt. Jag kommer inget vart. Jag har berättat tidigare till mina föräldrar att jag mår dåligt, det resulterar i att dom också mår dåligt, nu har jag inte berättat på ett helt år hur jag mår. Dom frågar mig men jag säger bara "allt är okej" och dom tror på det, orkar inte prata om det nån mer för jag vill inte att dom ska vara ledsna över mig som dom varit tidigare. Jag har gått till kurator och skolhälsovården , INGET hjälper, jag får tips och råd hur jag ska hantera min ångest och nedstämdhet, jag har försökt så många gånger, inget hjälper, orkar inte längre söka nån hjälp för jag vet att inget kommer funka, det kanske hjälper i stunden när man pratar, men sen kommer allt jobbiga tillbaka igen, jag kan int hålla på längre, det är nått som är starkare än mitt psyke klarar av
Har börjat tänka självmordstankar, känner att om jag gör det så slipper jag lida, vilket är skönt, mitt liv kommer inte att vara den samma som den varit tidigare, finner ingen lycka eller glädje mer, gör jag självmord vet jag att folk kommer sakna mig och min familj, men för min själ är det inte samma, jag orkar inte lida mer av detta jag gått igenom i tre år ....
Ungdomsinformatör Kix svarar
Hejsan!
Tack för din fråga, så bra att du skrev in. Ledsen att höra att du inte mår bra.
En av de stora processerna för att kunna ta emot hjälp och göra saker bättre är att våga vara sårbar. Utan att våga vara sårbar och öppna upp sig så når inte hjälpen ända vägen in, och ibland kan det här ta en stund. Därför, om du inte upplever att de försök du gjort hittills har hjälpt i det långa loppet, så kunde du överväga att försöka få någon typ av längre terapimetod. Jag vet ju inte nu hur många gånger i sträck som du exempelvis har gått till kuratorn, men beroende på var någonstans ens problem är rotade så kan det behövas många träffar med en sakkunnig innan man når till botten med problemet - vilket man kan göra inom exempelvis psykoterapi med en psykoterapeut, eller genom att träffa en psykolog. När man träffar samma människa många gånger och regelbundet så vänjer man sig också på ett annat sätt med den personen, det börjar kännas tryggare, och man vågar förhoppningsvis vara sårbar och börja lita på processen.
Kurator och skolhälsovårdare kan hjälpa till en viss del, men om du redan har provat prata med dem men du inte riktigt kände att det räckte till för dina behov så rekommenderar jag att du istället tar kontakt med din lokala hälsovårdsstation och förklarar att du vill prata med någon om din mentala hälsa. Då kan de sätta dig i kontakt med exempelvis en psykiatrisk sjuksköterska eller en psykolog. Eftersom du mått dåligt i flera år nu så borde du också träffa en psykiatriker. Våga fortsätta söka hjälp och kämpa för dig själv, om några år så kommer du att tacka dig själv för att du orkade!
Efter att du varit till en psykiatriker, och också pratat med någon psykolog/sjukskötare i minst tre månader så kan du börja fundera på om rehabiliterande psykoterapi skulle kunna vara något för dig. Det kan man kan få i upp till 3 år, och som FPA betalar en stor del av. Då behöver man först gå till en psykiatriker för att utreda om man är berättigad till vad som kallas för B-intyg. HÄR kan du läsa mera om hur sådan psykoterapi fungerar och om det är nåt du kunde tänka dig försöka.
Du säger att detta är något som du känner är starkare än vad ditt psyke klarar av, men tänk också på att du hittills har klarat av 100% av alla dagar i ditt liv fast det varit svårt, och ge dig själv en klapp på axeln för det! Men det är ju förstås inte tänkt att det ska vara sådär jobbigt. Eftersom du själv säger att det här är något som känns starkare än psyket så borde du ha någon stödjande person med dig i det hela, inte försöka bära på det själv. Människan är ett flockdjur, det är inte tänkt att vi ska försöka bära på allt själv. Vi behöver bolla våra tankar och känslor i andra. Speciellt om man har självmordstankar så är det bra om man vågar säga det åt någon. Det är inte ovanliga tankar att ha – men det kan vara skrämmande för en när märker att man börjat tänka så. Det finns bättre lösningar än självmord. Självmordstankar är ett tecken på att man inte orkar leva mera på SAMMA SÄTT som man just nu lever – vilket inte nödvändigtvis betyder att man vill dö, om det finns ett alternativ. Och det finns det!
Jag kan på ett vis förstå att du inte vill berätta åt dina föräldrar att du mår dåligt – men sen igen så tror jag nog att DE önskar att deras barn ska kunna berätta för dem när något är fel – oavsett om det som barnet berättar gör dem ledsna eller inte! Det låter som att ni annars har fin kontakt till varandra så det är ju bra, låt dem bry sig om dig och se dig som du är i allt vad det innebär! Föräldrar kan vara rätt intuitiva när det kommer till sina barn, så det kan nog hända att de ändå redan märkt att det är något som är lite ”off” med ditt mående just nu, och vill kunna stödja dig men de kan inte göra det om du inte släpper in dem.
Det kommer bli annorlunda, våga ge det lite mera tid och kraft och ta hand om dig <3
Kram, Kix
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar