Psykolog

Hej!

Äsch, det var ju inte bra att du känner att psykologen inte förstår dig. Men vännen, jag har några förslag, som kanske kan hjälpa dig:

- Nu råkar jag veta att det finns fler skolpsykologer i din kommun/stad, så då kan du säkert byta till en av dem. Se, det ligger ju lika mycket i deras intresse att du ska få den hjälp du behöver, och känns det inte som att det funkar med en, så gör de nog sitt bästa för att erbjuda en annan (bara det finns att välja på). För det händer ju titt som tätt att man tex inte känner att personkemin funkar med en viss person, att man inte förstår varandra, att man inte får förtroende för den personen nog för att våga öppna sig osv. Vi är ju alla olika och det händer att även patienter och psykologer inte "klickar" med varandra som de borde för att terapin ska ha effekt. Då ska man få byta - men det kräver nog att du ber din nuvarande psykolog om att få byta. Hon kommer troligen att fråga varför du vill byta, men egentligen ska du inte behöva motivera det desto mer - och du kan gott säga att det kännas som att du inte får den kontakt du skulle önska med henne. Hon blir inte arg, hon vet ju att det inte kan funka med alla. Då fixar hon säkert en tid till en annan psykolog åt dig.

Om du vill gå till någon utanför kommunen, alltså inte en skolpsykolog, så kan du be henne om en remiss också. Då kan du få delar av kostnaden ersatt från FPA. Det kan ju hända att du hursomhelst skulle behöva terapi över en lite längre tid än de 3-6 gånger som brukar vara vanligt att en skolpsykolog erbjuder, så du kanske ändå skulle byta om ett tag. Då kanske du kan be om att få göra det nu istället. Det är så viktigt att kunna öppna sig inför sin psykolog/terapeut, för hur i hela friden skulle de annars kunna hjälpa en? De är ju inte tankeläsare, men känner man att det är svårt att förklara eller känner sig missförstådd, så hjälper det ju inte alls. Så försök att byta!

- Oavsett om du fortsätter gå till samma eller får en ny, så kan du hjälpa dig själv att förklara hur du känner dig, vilka tankar du har osv. Du kan exempelvis skriva ner allt du funderar på, lite som en dagbok eller bara en lista på de tankar som snurrar i ditt huvud. Det behöver inte ens vara bra förklarat, för bara psykologen får rätt tråd att börja nysta i, så brukar hen nog kunna ställa frågor som hjälper er att göra det hela mycket tydligare. Ibland kan det räcka med ett enda ord, tex namnet på en känsla, för att de ska få en början. Men det kan ju gå fel också, som det verkar ha gjort nu för er, så ju fler ord desto bättre, skulle jag tro. Så pröva att skriva ner vad du känner, försök att beskriva det med egna ord. Att få skriva av sig i lugn och ro kanske också gör det lättare att hitta rätt ord för det, eftersom man kan spänna sig eller vara nervös i själva terapisituationen och därför inte hitta orden man skulle behöva just då. Ett alternativ är att berätta för någon du litar på om hur du känner dig. Det kanske är lättare att förklara när man känner sig trygg, och sedan har man lättare att bara upprepa sig hos terapeuten.

Det kanske också går att beskriva hur det känns med hjälp av en låt eller en färg eller ett foto eller en video eller en del av en film - ibland är toner (musikstycken) eller bilder mycket mer beskrivande än ord kan vara. Oavsett vad du använder för kanal för att uttrycka det du känner, så kan du ju tex spela upp det från telefon under terapin eller visa bilden på telefonen. Det här kan man också skicka till sin terapeut tex via epost, Wilma (om det är en skolpsykolog), sms eller till och med WhatsApp innan nästa terapi. (Du kan också bara skriva åt din nuvarande psykolog att du vill byta).

Se, grejen med missförstånd är ofta att man kanske faktiskt uttryckt sig själv flummigt för att man inte riktigt själv kan förklara hur det känns eller vad man tänker. Det är en konst i sig och ingen av oss föds med en så fantastisk kommunikationsförmåga och en sådan djup självinsikt att vi genast själva skulle veta vad som är fel och hur vi ska förklara det. Det är ju därför vi överhuvudtaget går i terapi, för att de ska hjälpa oss att ta reda på vad och varför vi känner som vi gör - och hur vi slipper vidare från det. Så det kan kräva lite funderingar för att faktiskt hitta rätt ord för att förklara en viss känsla osv. Kanske man till och med kan få idéer av andra hur man ska förklara, tex om man hör på poddar eller läser bloggar av andra som mått på liknande vis. Här får man såklart hoppas att psykologen/terapeuten har samma modersmål som man själv, för det är nog svårt att riktigt kunna förklara sig om den andra inte förstår orden på samma sätt.

- Det känns sällan bra att bli missförstådd. Mot det hjälper det dock inte att ge upp, även om det skulle kännas lättare. Det är en knepig situation överlag att gå i terapi, man känner sig lätt utsatt och hudlös och är rädd att bli beskylld för att tänka fel och många andra känslor. Det kräver alltså en hel del energi, styrka och mod - och då blir det lätt sämre om man talar om fel saker för att man blivit missförstådd. Så om du fortsätter hos samma skolpsykolog, så är det viktigt att du rättar henne. Förstår hon inte, så säg till, "nu förstår du inte vad jag menar, det har blivit ett missförstånd". Även en psykolog.hjärna kan ha svårt att byta spår om man inte uttryckligen påvisar att nu är hen på fel spår. Du behöver ju får hjälp med dina riktiga problem, inte de som hon föreställer sig att du har. Om du fortsätter hos en annan, så försök att förklara allt från början. Olika psykologer kan jobba lite olika, så det kan hända att det här går helt naturligt och blir rätt från början.

Så, hoppas att det här var till lite hjälp. Huvudsaken är ju att du får terapi tills du är 110% säker på att du kan stå på dina egna två ben och klarar dig.

Stor kram, Liselott