När min vän E blev störtförälskad i min kompis I klarade jag inte av det heller. Fick en sådan äcklig känsla av att vara utanför och som ett andrahandsval, även om jag nog inte var det rent objektivt. E visade inte på något sätt att hon brydde sig mindre om mig. Men jag klarade inte av att hantera det. Sedan hade vi ett mindre gräl som vi lyckades lösa, detta var i oktober, men jag är fortfarande rädd att jag inte är förlåten.
När A och jag var ute och reste i somras mådde jag inte så bra alla dagar. En dag var jag jättetrött och hon jättepigg. Hon skulle ut och springa och testa hur det kändes, för hon har haft väldigt ont i höften men tyckte att det började kännas bättre. Jag låg hemma och vilade och gick senare ut på promenad. Vi stötte på varandra där ute, hon såg lycklig ut och jag fylldes av hat och klarade knappt av att se henne i ögonen. Kände mig verkligen i underläge. Dagen efter tog jag upp händelsen med henne och bad uppriktigt om förlåtelse utan att komma med ursäkter och hålla på, men jag hade verkligen inte velat att det hade uppstått från början.
När jag och min kompis T var på festival började hon ragga på en kille under en konsert. Kort därefter stod de och hånglade. Jag kände T:s intensiva uppmärksamhetssökande blick på mig allt som oftast och - fylldes av hat. Efter konserten sprang jag bara ifrån henne och svarade inte i telefon när hon ringde gång på gång. Ljuv hämndkänsla - i stunden. Jag har skrivit och bett om förlåtelse men vi har ännu inte setts sen den dagen. Det jag kände där och då var avundsjuka: varför har hon så lätt för att ragga men inte jag? Varför lyckas aldrig jag?
I våras var min killkompis K på besök där jag bor. Jag fick en inte så bra känsla av hans besök, det kändes inte som att han brydde sig om mig på ett sätt som jag behöver omtanke på. Det kändes som att vi hade blivit ganska olika. Och det är okej, men jag var lite väl hård mot honom efteråt och tog upp varje beteende med honom som jag inte gillade.
Ja, detta var några tillfällen då jag inte varit någon bra vän. Jag kan se detta mönster hos mig själv långt bak i tiden, det har blivit bättre under senare år men blir starkare när jag känner mig mer osäker eller inte mår bra. En stor osäkerhet hos mig själv är huruvida jag duger eller inte. Ibland kan jag känna att jag duger och ibland - inte alls. Om någon visar romantiskt intresse för mig tror jag att den personen är en loser för att den fattade tycke för just mig. För ingen annan än en loser skulle ju gilla mig... Jag är också oerhört rädd för att bli betraktad som ensam och socialt misslyckad. "Oj hon har inte lyckats med kärleken på så lång tid, det måste vara något fel på henne", eller "oj vad få vänner hon har".
Det känns som att jag har en hård mur omkring mig. Har väldigt lätt för att störa mig på folk som "vill" mycket, ibland till den grad att jag inte klarar av att se dem i ögonen. Vid ett tillfälle för inte så längesedan försökte jag i ett samtal med en person träna på att hålla kvar blicken några sekunder extra, men herregud vilken utmaning det var.
Jag börjar bli rädd att jag är allmänt odräglig och inte värd kärlek. Att mina tankar om mig själv börjar bli en självuppfyllande profetia. Jag har insett att jag jämför mig så mycket med andra. Allt är som en tävling (från min sida) i vem som lyckas bäst socialt. Jag vet att jag är en bra vän på andra sätt: att jag är en god lyssnare och verkligen intresserar mig för andra människor, jag väntar verkligen ut andra tills de pratat klart innan jag ställer en fråga eller eventuellt pratar om mig själv. Jag är bra på att känna in andra och har under året jobbat mycket på att sätta mina egna behov åt sidan för att hjälpa någon annan - med goda resultat.
Har under lång tid varit övertygad om att ingen vill ha mig. Inser också att jag är snabb med att inte ge andra en chans, och när jag väl bestämmer mig för att ge dem en chans är det för sent. Men jag känner mig ful och att jag inte är värd att älskas. Varför skulle någon älska mig när jag är så avskyvärd, ingen skulle stå ut med mig. Är rädd att alla går och tänker att de inte vill vara med mig, att de bara låtsas vara mina vänner. Det känns också som att mina fel och brister är så ofantligt stora jämfört med andra och om jag gör fel är det oförlåtligt. Går omkring med en stresskänsla i bröstet: jag har sabbat allt, nu är allt förlorat, allt är mitt fel.
Vad ska jag göra? Y
Ungdomsinformatör Kix svarar
Hejsan!
Tack för att du skrev in, ledsen att höra att du haft ett så tungt år. Jag kan höra hur jobbigt det här är för dig, att det tar mycket energi. MEN! Det är helt jättebra att du har analyserat situationen så mycket som du har gjort, och fått en del insikt. Du vet om att det här är ett problem, och att du vill göra något åt det. Det är alltid första steget för att saker ska bli bättre!
Du säger att det är när du blir osäker eller rädd som du börjar stöta bort folk. Bra insikt. Kan det vara en reaktion du får för att du är rädd att DE ska stöta bort DIG, så du stöter bort dem först för att slippa känna avvisning..? Och om så, har det hänt sig mycket i ditt liv att du känt dig avvisad, eller varför är just den känslan så obekväm?
Många svåra frågor, ursäkta. Men genom att förstå varifrån ens beteende kommer så blir det ofta lättare att göra något åt det.
Ett tips som jag själv brukar köra med som kaaanske kan funka för dig också: I vissa omständigheter kan jag få kort temperament. Men jag har lärt mig känna igen hur det känns i kroppen och huvudet när jag är ”på det viset”, och då vet jag också att ”hmm, nu är jag i riskzon för att kunna bli otrevlig mot andra, och det vill jag inte”, så jag försöker vara extra vaksam med vad jag gör och säger, så att jag ska kunna stå för det sen. Du säger att du blir såhär när du känner osäkerhet och rädsla. Kanske du kunde börja försöka bromsa upp lite så fort du känner dessa känslor, acceptera att okej, nu är dessa känslor här – och pausa en liten stund innan du fortsätter agera, så att du ska kunna stå för det sen? Jag vet att det inte alltid går, men värt att funderas på...
Du skriver att det här beteendet alltid har funnits med dig – mer eller mindre. Försök tänk att då har du ju haft detta beteende även när dina kompisar har VALT att vara vän med dig. De vet om hur du är, men har sett att du också har många fler fina sidor, och valt att vara din vän. De VILL vara med dig. Du är inte en dålig person, eller en dålig vän (även om vi alla ibland är mindre bra vänner). Du försöker ditt bästa med de verktyg du har just nu. Jag tycker det låter bra att du ändå kan prata med dina vänner om det här, och att du har bett om ursäkt när du förstått att du gått över en gräns.
Men det vore ju givetvis bäst ifall du skulle slippa att det blev så här, och fick må bättre i dig själv, så att dina relationer också skulle få flyta på bättre. Eftersom du skriver att du alltid haft problem med de här känslorna så skulle jag råda dig att boka tid hos en psykiatrisk sjukskötare, en psykiatriker eller någon dylik yrkesmänniska, för att göra en utredning om huruvida det finns något ”mer” i bakgrunden till varför du reagerar så starkt i såna situationer som du beskriver.
Jag är ju absolut inte i någon position här att via nätet och text kunna säga om det finns exempelvis diagnoser med i bilden, men det kunde vara bra att utesluta exempelvis EIPS, som ofta leder till svårigheter i relationer, starka känslor, och rädsla för att bli övergiven. Ifall det skulle visa sig finnas något sånt i bakgrunden så finns det jättebra hjälp för det these days, det är därför som jag tipsar om att gå och göra en ordentlig utredning. Och dyker ingenting upp i utredningen – så är du i alla fall redan i kontakt med vården och ta det vidare därifrån enligt behov.
Oavsett, så tror jag det vore bra om du talade med någon utomstående om dessa känslor. Jag upplever ur din text att du kanske känner dig ganska ensam i att behöva gå och bära på alla dessa intensiva känslor och tankar? Det vore bra att få bolla det med någon som du vet att inte dömer dig för det, en plats som vore helt din egen.
Om det är så att du inte känner dig redo ännu för att gå och prata med någon, så kan det också vara bra att skriva exempelvis dagbok om känslorna. Du verkar ju vara bra på att skriva och uttrycka dig, så det kunde vara ett sätt att närma dig dig själv.
Angående självkänslan så är den ju nog i grund för mycket. HÄR har vi på Decibel sammanställt en lista på saker som man kan tänka på när det gäller självkänsla, och jobba på med tiden.
Du är värd att älskas, precis som alla andra! Försök att börja tala till dig själv mera som du skulle till en kär vän, och ha mera empati med dig själv, för du är värd det.
Hoppas det blir bättre snart!
Kram, Kix
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar