Deprission eller bara lathet?

Hej!

Voj vännen, så ledsamt att det inte känns bra nu. För det är ju så det är, oavsett om man kan smätta etiketten depression på det eller inte. Du mår inte bra och du är inte glad och du trivs inte med ditt liv just nu - och det är alldeles tillräckligt för att gå till skolkuratorn (eller annan vuxen som det skulle gå att prata med). Man måste inte vara i superdåligt skick och inte vara "tillräckligt dålig" för att söka hjälp! Tvärtom är det jättebra att man går till tex kuratorn i god tid, medan det ännu inte känns så förfärligt och oöverkomligt dåligt. Ju tidigare man får stöd och råd, desto större chans är det att det där illamåendet man känner inte blir så starkt som depression, och att man mycket snabbare slipper upp på fötterna igen. Se, det heter att skolkuratorn även ska jobba förebyggande, och till det hör att även lyssna på "små" problem och hjälpa dem, eftersom de ju kan bli stora om det vill sig illa.

Så oroa dig inte för det, bara traska in till hen/boka tid till hen eller hur det nu funkar just i er skola. Hen kommer inte att tycka att du är fånig eller lat - för det är du inte! Att inte vara motiverad, att inte längre få glädje av de saker man gillade förr, att tänka och tycka och tala illa om sig själv, att vilja undvika sociala kontakter och att "lämna och stirra" är alla symptom och varningssignaler på depression och det kommer kuratorn att se. Se, depression är inte något svartvitt som man antingen har eller inte har, man måste alltså inte nå en viss gräns för att man ska kunna säga att man har det och få hjälp mot det. Depression är mera ett samlingsnamn för en glidande skala av psykiskt illamående - forskning talar om att det finns 12 olika typer av depression. Överlag kunde man kanske beskriva depression som att det känns som om livets vanliga vågor med toppar och dalar skulle gå längre ner, ungefär som vid lågvatten, så att man nog kan ha bättre stunder och dagar, bara inte lika bra som förr och dalarna är också djupare än förr. Har man varit riktigt nedstämd i mer än 2 veckor i sträck så ska man söka hjälp, heter det.

Jag tycker absolut att du ska gå till kuratorn så fort som möjligt. Fokusera inte så hårt på hur du ska förklara hur du känner, du behöver inte oroa dig för att hon inte ska förstå dig, för du kan använda hur många ord du vill för att få det beskrivet och du får ta all den tid du behöver på dig. Ett tips är helt enkelt att printa ut det du skrev till oss nu och bara ge det i handen åt kuratorn. När hen läst det, så kan hen börja ställa frågor som börjar nysta upp hur du känner och tänker. Minns att det inte finns något rätt och fel och det är bara du som vet hur du känner - och du har rätt att känna som du känner, ingen kan komma och säga att du känner fel på något vis.

Vill du jobba på att må bättre på egen hand, så är mitt första tips att inte göra det på egen hand. Se, ett symptom på kommande eller redan utblommand depression är just att man börjar undvika kompisar och familj osv, eftersom det känns så tungt att vara social och man känner sig så skit att man inte skulle vilja att andra också såg det. Men mänskligheten fungerar så att vi blir lyckligast tillsammans med andra människor - det påstås till och med att den starkaste lyckan i livet får man genom att hjälpa andra! Så undvik inte dina vänner, utan prata med dem. Det kan vara om hur du mår, men det kan också vara helt vanligt snack. Gör gärna saker tillsammans med dem, som att fara ut och cykla eller promenera, eftersom forskning menar att en halvtimmes rask promenad har samma fysiska verkan på oss som en antidepressiv tablett! Gå också och krama din mamma och sätt dig i TV-soffan med familjen istället för att sitta ensam på ditt rum, eller baka bullar eller spela sällskapsspel med dem.

GOSA MED HUNDEN! Beröring och närhet är otroligt läkande och triggar kroppens egna må-bra-hormoner som oxytocin och speciellt hundar är så tacksamma att kramas med att psykiatrin faktiskt talar så där inofficiellt om "karvaterapia" (= pälsterapi). Lek med den så att du börjar skratta. Spela mycket mera instrument, även när du inte känner för det ska du ändå bara börja på, så brukar nog njutningen komma smygande så småningom. Gör gärna också saker du tyckte om att pyssla med förr, om det så är att sticka en halsduk, skapa nya låtlistor eller scrapbooka - något där du är kreativ och kan se resultat. Och sedan pysslar du om dig själv: fotbad, bastu, ansiktsmask, yoga, doftljus, värmefilt - whatever works for you.

Och sedan ska du aktivt lägga märke till vad du tänker. Försök på alla sätt och vis sätta stopp för alla negativa tankar och sluta för guds skull tala illa åt dig själv, om dig själv, vilket du ju gör när du kallar dig själv fet! Så skulle du väl inte säga åt en kompis, men du gör ju det åt dig själv! Sluta med det! På riktigt, tänk på hur du skulle prata med en kompis som är ledsen, och så pratar du till dig själv så. Det kräver lite övning och övertalning, speciellt om du hackat länge redan på dig själv med negativa kommentarer och skällsord. Ha självmedlidande, dvs kräv inte en massa av dig själv utan trösta dig själv med "det är okej, det kommer att bli bra".

Men som sagt, bäst hjälp får du nog genom att ta emot hjälp av tex kuratorn. Lyssna verkligen på vad hen säger, för det är ditt liv det handlar om <3

Hälsar Liselott