Ensamheten skrämmer mig

Hejsan, kära vän <3

Det låter som att du hamnat i en nedåtgående spiral av ledsamheter. Ibland är det så där att man tappar all ork och tycker att det känns som att man förevigt befinner sig på livets skuggsida. Jag har bett en av våra samtalsterapeut experter att hon ska skriva ett svar till dig, det kommer så fort hon hinner och jag sätter in det här under.

Försök orka en stund till så kommer svaret <3 <3 <3

Massor med varma kramar till dig från ungdomsinformatören Sanna

Hejsan där!

Tack för ditt långa och väluttryckta brev, som gör det lättare att ge svar då det finns detaljer att utgå från. Vilken betungande situation Du hamnat i, det är otroligt jobbigt då man inte kan sätta fingret på vad som gör att nivån av välbefinnande minskar drastiskt. Orsakerna känns diffusa, och minskad lust följs ofta av ytterligare minskad lust i och med att förlusten av glädjen ger upphov till sorg i sig själv.

Du berättar att du inte känner behov av vare sig festande eller shoppande, och det i sig behöver inte betyda något negativt, våra intressen ändras över åren och det är rätt så vanligt att just dessa faller bort från favoritaktiviterna med tiden. Men i detta fall tyder det nog närmare bestämt på brist på lust, och då det handlar om minskad glädje över saker i allmänhet är det en indikator på att just vårt personliga mående inte längre är på topp.

Vad jag kan tolka på basen av ditt utlägg är att Du troligtvis hamnat in en cirkel av nedstämdhet som utgår från depression. Symptomen vid depression är just gråtmildhet (alternativt inga tårar alls) förlust av såväl ork som glädje, varpå givande aktiviter ofta minskar, som du beskriver. Fastän man kan fungera i vardagen innebär detta ett stort lidande. Långvarig, möjligen lågmäld, stress och förändringar man inte ens tänker på kan ge upphov i depression, även om det inte alls behöver finnas någon orsak till sämre förmåga att uppleva livskvalitet.

Det finns också olika störningar som kan så småningom smyga sig in i våra känslor och mående, men jag tror verkligen inte dessa gäller Dig - Berättar lite om dessa endast i syfte att belysa att minskad livslust kan sitta i fysiologiska komponenter. En störning är alltså inte en sjukdom, och den kan avta eller försvinna med åldern, och typiskt för just sådana är en nästan ständig tomhetskänsla, och ogrundad oro kantad av enorma humörkast. Vid vissa av dem är det just balansen i livet som tar stryk, och jojo-känslan är vanligen oerhört slitsam - Där ingår också oproportionerliga känslor, irrelevant rädsla för att bli övergiven och liknande. Du behöver inte bekymra dig om sådant, men det kan vara en tröst att dåligt mående kan komma från hormoner, vintermörker osv, och inte är något du förorsakat själv.

Om Du bara känner att det är okej skulle jag absolut råda Dig att vända dig till en den psykiatriska mottagningen där du finns, och få tid att prata. Alternativt, eller kompletterat med psykologen i skolan du går i. De kan hjälpa dig på professionell väg, och se över eventuell behandling, såsom t.ex. olika terapiformer (psykoterapi och samtalshjälp är vanliga vid symptom på depression) och om du själv önskar det utvärdera behov av stöd på kemisk väg, kanske i form av serotoninåterupptagshämmande preparat. Man klarar sig i otroligt många fall absolut igenom depression utan medicinsk hjälp, men ibland kan det vara en lättnad om det används i samband med terapi. Läkare som enbart skriver ut recept på medicin mot nedstämdhet och skickar hem klienten utan terapi-plan handlar inte särskilt kompetent i enlighet med forskningen. Och kom ihåg att Du alltid har rätt att säga nej till behandling/preparat Du inte känner Dig bekväm med, förändringen ska ske på just Dina villkor.

Jättefint att Du vill bolla tankarna med någon, och det ska du absolut fortsätta med, där är en öppning och början till bättre mående. Prata mycket och ta stöd av dina närmaste och umgås, om du känner för det. Ja, som vuxen klarar man sig ensam i några dagar, men bara för det betyder det inte att man måste vara det eller trivs med att vara det. Vill man däremot ha tid för sig själv och trivs med det är det alldeles okej. När man är nedstämd brukar det dock göra gott att ha familj och trygga människor ikring sig eftersom en vanlig företeelse är att man fastnar i negativa tankespår om man inte får nya intryck. Balans spelar väsentlig roll även här, både egentid och tid med människor som man trivs med i lagom dos. När man mår som Du gör ska man verkligen inte känna ett tvång att vara ensam, utan vill du vara med någon så ska du så hjärtans gärna vara det. Du hinner vara ensam senare, om du har lust för det. I andra kulturer, men också i Finland finns det drösvis med människor som aldrig är ensamma, de bor med sin familj långt upp i vuxen ålder (läs: 30 år) och flyttar ut först när de flyttar ihop med sin respektive. Nu menar jag inte att detta är det mest eftersträvansvärda, då det finns den andra sidan av myntet som består av att hitta sig själv och inte definiera sig igenom andra, vilket kan underlättas av att rå över eget. Alla gör på sitt vis, men det jag vill få fram är att det är alldeles förståeligt om du inte trivs med ensamhet, skuldbelägg dig inte för det, utan umgås om du så vill. Har du eller familjen ett sällskapsdjur, krama och pyssla om den. Du hinner som sagt känna annat senare, om så är meningen. Rädd ska du förstås inte behöva känna dig för ensamhet, och där kan just nedanstående råd hjälpa.

Förhållanden bygger på ömsesidig tillit, och Du får lita på det Din kille säger. Han finns där för dig, då han säger att han tycker om Dig precis som Du är. Dock måste tilliten till hans mening komma inifrån dig själv, och jag tror inte det handlar om att Du blivit för kär. Så snart som du börjar må bättre vågar du också lita på att ni är ihop, komma ihåg att Du räcker till, och inte fundera på att bli lämnad. Skuldkänslorna du nämner kan möjligen komma från att ni med din pojkvän binder er starkare till varandra med tiden, och ju mer man hör ihop, desto mindre vill man vara ute i svängen på fester. Kanske det är så att Du vill göra saker tillsammans med honom, och ni fördjupar er relation. Det kan vara förvirrande, med det är just vad kärlek handlar om. Efter en tid tillsammans fördjupas relationen genom att det skapas hormoner som stöder bindningskänslan, och det är ett helt naturligt förlopp. I detta skulle jag föreslå att du avbryter destruktiva tankemönster med uppbyggande mantran som du upprepar för dig själv tills de ängsliga tankarna flytt sin kos.

Sedan är det viktigt att Du fortsätter med goda rutiner, och vid behov ber någon närstående stöda dig med detta ifall det känns för jobbigt. Goda rutiner innebär lämplig mängd sömn, näringsrik mat där du får i dig alla essentiella vitaminer och mineraler (ensidig kost kan faktiskt leda till depression, i brist på nödvändiga ämnen för hjärnan) och någon fysisk aktivitet. Känner du inte för svettiga pass på gymmet ska du inte känna dig dålig, promenader räcker bra för att hålla igång grundkonditionen - Den viktigaste konditionen, som behövs för att systemet ska hållas igång. Fundera också huruvida det finns något som du njuter mycket, eller ens lite av att göra? Åtag dig att göra detta, och via det kan du få en endorfinkick som väcker fler intresseområden. Ju mer glädje du lyckas känna under en dag, desto mindre sorg ryms med. Och efterhand som nedstämdheten får en mindre och mindre del av Din dag, desto mer energi förfogar du över. När man är nere hjälper det inte någon säger: "Ta dig i kragen", för det är inte så det funkar, man är inte kapabel att egenhändigt mitt i allt rycka upp sig om man verkligen mår dåligt. Men den del man fortfarande rår över kan man påverka, och få större, så att man sedan mår så pass bra att man med tankens kraft (kraften i det vi tänker är både underskattad och otrolig) kan svänga ett dåligt humör.

Du undrar hur du lämpligen återupprättar balansen i livet, och till att börja med skulle jag föreslå planering: Klipp exempelvis upp en rund cirkel som kan föreställas vara en kaka, varefter du delar den i olika stora kakbitar. På ett annat ark skriver du upp olika aktiviter som ingår i Ditt liv, som t.ex. Skolarbeten, umgänge med pojkvän, fritidsaktiviteter, egentid men också tidsupptagande känslor som oro och dylikt. Fördela kakbitarna över dessa aktiviteter i proportion till hur mycket tid du spenderar på varje. Begrunda hur det ser ut, och fråga Dig själv hur du känner över hur tidsanvändningen disponeras, och fråga dig vad du skulle vilja ändra på. Flytta nu bitarna till de platser där du skulle Vilja att de var. Ta en ny titt på kollaget och fundera hur du når upp till dessa mål. Anteckna punkter i form av målsättning och en handlingsplan utgående från hur Du vill att just Dina "kakbitar" ska fördelas.

Gillar du t.ex. att läsa eller göra något med händerna, så är det nästan som terapi att försjunka i en bra bok eller t.ex. att skapa figurer med hjälp av modellera. Mindfulness hand i hand med givande hobbyer har hjälpt många som mår dåligt. Om du känner att ett område hjälper dig, tex. mindfulness eller terapi, så kommer den att sprida sig som ringar på vattnet och få positiva influenser också på andra områden. Kanske Du känner till mindfulness, men jag beskriver det i korta drag. Mindfulness, eller medveten närvaro kan beskrivas med att känna fullt ut, vara i nuet med alla sinnen.Ta förslagsvis en stund per dag som du avsätter till att bara vara, andas djupt genom magen och känna efter. Stryk med handen över olika tyger och om möjligt en djurpäls. Känn hur det känns, beskriv känslan för dig själv, är det strävt, mjukt och luddigt? Andas in dofter och ställ ner besticken emellanåt vid ätande för att få takten långsammare (vid behov) och bara njut av maten. Du kan också namnge inre upplevelser för att reflektera över dina tankar. Om du märker att tankarna vandrar iväg från nuet kan du med fördel rikta fokuset på andningen och andas djupt medan du mjukt övergår i sinnesnärvaro igen.

Viktigt är att Du är schysst mot Dig själv, att du andas djupt och accepterar Dig själv och att läget är så här just nu, men håller fast vid insikten om att det ska bli bättre. Att Du vill satsa på kärleken är fint, och bra att skolan löper fint även den. Jag blir glad av att höra det! Ett jättevarmt, stort lycka till vill jag önska Dig, hälsar
Annica Wahrman