Jag har alltid varit ensam, det är ett faktum. I sammanhang då jag är med familj, släkt eller de enstaka vänner jag har, är jag ändå alltid ensam, det är som att jag inte helt är där. Jag tror inte jag någonsin har känt den varma kopplingen mellan två människor, nej, jag vet det. Faktum är att jag aldrig känt mig nära kopplad till någon, fast de varit familj eller barndomsvänner. Jag bara låtsas och i slutändan känner jag alltid av ensamheten.
Ju mera jag observerar, desto mera märker jag att ensamheten tar över mig. Jag gör inget. Skola, hem, sova, det är mitt liv. Alla kan se och höra mig, men jag är inte där, inte egentligen.
På kvällarna är det värst. Jag behöver låtsas som att det finns människor med mig, som att jag talar med någon. Liven jag levt i mitt huvud är oändliga, där är jag aldrig ensam. Jag skrattar och tar del i konversationer, fast jag är den enda i rummet. Jag och min ensamhet, förstås. Men jag vill aldrig vara helt ensam med ensamheten, jag är rädd att den kommer sluka mig, så det är bäst att jag fortsätter på detta vis.
Ungdomsinformatör Kix svarar
Hejsan!
Tack för din text. Du har ett fint och djupt sätt att skriva.
Ensamhet är inte lätt. Man kan känna sig ensam fast man har människor runtom sig. Det låter som att den typ av ensamhet du upplever är mera av en sorts existentiell ensamhet – att man känner sig ensam fastän man är omgiven av andra människor. ”Ensam i världen”.
Handlar det om att du känner att människor inte riktigt ser dig såsom du verkligen är, eller handlar det om att du känner dig annorlunda än andra (”en alien i en mänsklig värld”), eller är det helt enkelt att du inte riktigt känner dig närvarande i stunden med den andra människan? Det låter som att du ändå längtar efter att få uppleva en djup connection med någon.
Har det hänt något när du växt upp som gjort att du exempelvis inte riktigt har kunnat lita på din omgivning, utan mera slutit dig kring dig själv? Eller har denna upplevelse liksom bara ”växt av sig själv” med åren?
Du säger att ju mera du observerar, desto mera märker du att ensamheten tar över dig. Ibland när vi är riktigt uppmärksamma på något så börjar vi se det överallt. Det är samma om man är deprimerad och exempelvis tänker att ingen tycker om en – då kan man börja se tecken överallt som bekräftar ens upplevelse, även om den inte nödvändigtvis är objektivt sann. Jag vet att det är lätt för mig att säga och mindre lätt att göra – men kanske det vore värt ett försök att se om du kan svänga dina tankar kring din omgivning. När du märker att du observerar hur ensam du är, försök att också hitta en tanke som bevisar motsatsen. Detta för att öva din hjärna att se också annat (eftersom du är rädd att du annars ska drunkna i ensamheten).
Om det är så att du känner dig hemskt annorlunda än andra människor så vill jag du ska veta att detta inte nödvändigtvis är en dålig sak, även om det stundvis kan kännas ensamt. Man måste i så fall förlika sig med vem man är, och hitta ens styrkor. För en person som tänker eller är lite annorlunda så kan det ta längre att hitta sin flock än för ”normi-personen” – men det finns människor för alla där ute! Att resa är något som kan hjälpa för dessa känslor, att se något annat än den miljö som man är uppväxt i.
Jag skulle rekommendera att du gick och pratade med någon professionell om dessa känslor som du har, för att se om det finns något mera bakom dem som borde redas ut. Exempelvis till kuratorn, en psykolog, eller en hälsovårdare. Överlag kan det hjälpa att få ett utomstående perspektiv på sånt som man grubblar över. Jag rekommenderar också att du börjar skriva mera ifall du inte redan gör det, för det verkar du vara bra på :) Exempelvis dagbok, dikter, låttexter, eller noveller.
Hoppas ensamhetskänslorna lättar snart.
Kram, Kix
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar