Hunger

Hej, och tack för din text och frågorna som framgår ur den!

Din text väckte många tankar. Det var redan i sig insiktsfull, reflekterande och världsgranskande. Jag fick en bild av en livsvänlig, livshungrig och känslig person som tänker på livet djupt och ur ett existentialistiskt perspektiv. Du förde själv in existentiell ensamhet i din text, så jag antar att du känner till den termen. Ifall någon annan hittar hit till din fråga och inte vet vad det betyder, vill jag snabbt berätta att existentialism är en trend inom filosofin som betonar det medvetna jaget som grund för värderingar och meningsskapande. Inom existentialismen har alltså individen ett stort ansvar för att skapa mening i sitt eget liv. Detta ansvar och upplevelserna av mening eller i sin tur brist på mening orsakar ofta kriser för en person, till exempel i ensamhetskänslor eller ångest. Jag tror att i ditt fall kan en del av dina ”symtom” vara just detta.

Har du någonsin hört talas om Abraham Maslow och behovstrappan/pyramiden han utvecklade? (Maslows teorier är å andra sidan en del av den humanistiska psykologin.) Maslow har skapat en behovshierarki där han rangordnar de behov som varje individ behöver för att må bra. Eftersom jag inte vet om du är medveten om denna behovshierarki och jag inte kan sätta in en bild till dig här, kommer jag att berätta hur pyramiden fungerar och hur man läser den. Du kan fast samtidigt googla en bild på ”Maslows behovshierarki” så ser du den, ifall den inte är bekant för dig från förr!

Behovshierarkin (också kallat behovstrappan) illustreras ofta i form av en pyramid, vars lägsta nivå, ”basnivån” innehåller de mest grundläggande behoven för en person. De här behoven är grunden för en persons överlevnad. Ju högre du klättrar i pyramiden, desto mindre viktiga är behoven för själva överlevnaden, men desto mera viktiga blir de för självförverkligande.

På första nivån har Maslow nämnt mänskliga fysiologiska behov, som är t.ex. vatten, luft, mat.

På den andra nivån finns trygghet och allt relaterat till det, d.v.s. skydd mot faror.

Redan på den tredje nivån har Maslow lyft fram behoven av tillhörighet och kärlek, det vill säga behoven av vänskap, kärlek och tillhörighet till en grupp.

Snabbt listad som fjärde är ”självhävdelsebehov”, det vill säga självkänsla och känslorna av att bli uppskattad och respekterad. För det femte, eller sist, listas behoven av självförverkligande, d.v.s. att utnyttja sin egen potential till full användning.

Du säger direkt i början av ditt meddelande att du har ett starkt behov av att hitta kärleken. Du berättade hur hela ditt väsen ropar efter kärleksfull kontakt, men du tycker att det är svårt. Att längta efter kärlek är helt normalt och universellt. Du är inte ensam med dina känslor. Jag tror att kärlek, att uppleva den, ta emot den och ge den, för många av oss faktiskt är på den första nivån i hierarkin, tillsammans med mat, dryck och luft. Trots ditt behov av att uppleva ”den stora kärleken” så förmedlade din text också att det FINNS kärlek i ditt liv, till exempel i form av vänskap; du pratade vackert om dina rumskamrater, som du mår bra och trygg med. Så jag antar att om man ska tro Maslows teori, så är dina behov av vänskap från nivå tre av pyramiden åtminstone delvis tillgodosedda. Om jag förstått det rätt kanske du behöver mer fysisk beröring och romantisk kärlek istället för platonisk kärlek?

Människan har fem grundläggande sinnen, varav beröring är ett. Behovet av beröring finns hos människor i de flesta fall under hela livet. Vi har trots allt varit betingade för beröring i vår barndom, när vi ännu inte klarat oss själva utan hjälp av våra vårdnadshavare. Som bebisar har vi med största sannolikhet blivit hållna, klappade och gosade. När vi har gråtit har vi blivit omfamnade och vi har lärt oss att lugna oss i det. Som vuxna har vi fortfarande samma behov; beröring är också ett sätt att komma nära en annan person, både fysiskt och mentalt. En annan persons kärleksfulla eller beundrande beröring kan också berätta olika saker om oss själva; vi är accepterade, vi är vackra, önskade och värderade. Så skäms inte för detta behov av beröring. Du får längta efter beröring och du kan söka efter det från människor (och dig själv), så länge du inte gör det på bekostnad av dig själv eller andra.

Du sa att exempelvis på fester så känner du att andra människor lockar människor till sig mera än vad du gör och det gör dig ledsen. Detta är inte nödvändigtvis sant, men du känner eller tolkar det så, för att du kanske fruktar att det skulle vara så. Du beskriver också att du ibland känner att det är så svårt att närma sig en annan person och ta ett steg framåt med den, eftersom det känns som att du plötsligt får psykiska och fysiska spärrar som förhindrar en djupare kontakt.

Först och främst vill jag säga att jag är säker på att många andra på festen känner likadant, men kom ihåg att du inte är den enda personen som är ansvarig för att interagera eller lära känna en annan; varken på en mental eller fysisk nivå. Ni båda har saker som ni själva bidrar med, med er spänning och ert eget jag. Har du någon gång träffat någon i en situation, till exempel utanför en fest, som du känt att du liksom haft lätt att vara med på ett avslappnat och naturligt vis?  Saker och ting har med den personen liksom bara flutit på, eller åtminstone har dina axlar har hållit sig nere och du har glömt att spänna dig? Det fungerar inte alltid med alla, och det BEHÖVER inte göra det heller! Kan det vara så att dessa mentala eller fysiska "hinder" inte alls är hinder, utan att de är så kallade naturliga tendenserna i din natur? Skyddar du dig själv från människor du inte ens egentligen vill röra? Jag säger inte att det är så, men jag föreslår bara. För det andra vill jag påminna om att bara dagen innan ditt meddelande hit blev du till och med bjuden att sitta tillsammans med någon som gillade dina vibbar. Det här säger mycket om att du säkert är bra sällskap och att de modiga människor som vågar närma sig andra människor närmar sig även dig, även om du i början sa att det känns som att det mest är andra som får såna närmanden.

Du sa att du ibland har känt dig fri från dina egna begränsningar när du tagit någon drog. Jag kan naturligtvis inte rekommendera detta till dig eller någon annan. Ämnen kan naturligtvis ta bort hämningar och förändra vårt mentala landskap på ett sådant sätt att saker och ting inte längre är under vår kontroll på samma sätt som tidigare. Då är det ruset som pratar, inte personen. MEN - man skulle kunna tro att om man en gång har upplevt en sådan känsla så har man förmågan att känna så ändå, för själva känslan finns inom en och man har redan känt den. Din utmaning (du nämnde att du gillar utmaningar) är att försöka komma in i samma tillstånd utan droger.

Har du någonsin funderat över din sexualitet? Kan det finnas något sånt i bakgrunden som du inte har tänkt på? Är du medveten om olika former av sexualitet? Demisexuella kan till exempel inte ha sex utan ett känslomässigt band, men deras sexuella sida vaknar först efter att känslorna redan har väckts. Romantiska asexuella (det här begreppet är verkligen brett och individspecifikt) känner inte nödvändigtvis någon stor sexuell lust mot andra människor, men kan ändå längta efter och vilja ha annan romantisk närhet än sex.

Nödvändigtvis handlar det inte om något sexuellt. Vad är du annars för typ av person? Strävar du efter kontroll? Detta var min första tanke när du berättade om din återkommande önskan att vara helt gränslös och "hög". Är du en säkerhetsinriktad person? Vad skulle vara det värsta som kan hända i de situationer som du längtar efter att ska hända? Skäms du för något? Känner du dig känslomässigt sårbar när du är naken? Varför? Det är bra att reflektera över sådana frågor, så att du kan förstå varför du som en annars modig person går i lås i vissa situationer. Och vad har du för kroppsuppfattning? Är du överlag stressad? Att förbättra kroppsuppfattningen och bli mer medveten om sin egen kropp, till exempel när man applicerar fuktighetskräm (eller andra små kroppsliga stunder i vardagen), samt medveten avslappning kan hjälpa på längre sikt.

Häromdagen blev du sugen på att kyssa någon du verkligen gillade att sitta med. Du ville göra det bara för skojs skull, men du hade svårt att få till en början till det. Att ta initiativ är verkligen skrämmande, för att göra det utsätter man sig alltid för möjligheten att bli avvisad. Men ju fler initiativ man tar i förhållande till saker, desto mer sänks tröskeln. Om det verkar oöverkomligt svårt att ta initiativ, som att kyssas, kan du också på något annat sätt kommunicera till den andra personen att du kan vara intresserad av att ta nästa steg utan att själv ta initiativet. Du kan se den andra parten mer intensivt i ögonen och använda annan kroppslig dvs. icke-verbal kommunikation som en uppmuntran för att säkerställa att den andra personen förstår att du är intresserad och därför kan de vara modiga nog att ta initiativ. Det är bra att tänka på att den situation ni sitter i kan vara precis lika spännande för den andra parten. Den andra parten kan också ha liknande hämningar och tankar som du.

Du frågade om en person måste vara oändligt modig för att få saker att hända? Det måste man nog inte. Om det vore så hade nog mänskligheten säkert försvunnit vid det här laget. :D Alla av oss är inte så modiga. Du behöver inte förebrå dig själv eller ändra dig på något sätt. Överlag tycker jag att man ska vara försiktig med att tänka att man ska ”förändra sig själv”. Tänk hellre på det i termer av utveckling. Hur kunde du kunna utvecklas i en sådan riktning att riktningen skulle tjäna dina större planer och få dina behov tillgodosedda? Hur skulle du fylla den tredje delen av pyramiden i Maslows behovshierarki och på så sätt skapa mer balans i ditt liv?

Du beskrev ditt liv och dina behov riktigt bra; å ena sidan visade du också att du verkligen är tacksam och nöjd med dig själv och ditt liv. Jag märkte att du vet att du har ett mod inuti dig, och förstår att uppskatta och se allt det som är bra i ditt liv. Å andra sidan pratade du om din längtan efter allt som finns där ute någonstans; där dina händer famlar, det finns någonstans/någon din själ längtar efter, men du kan inte få tag i det. Din frustration, och till och med din stundvisa rädsla delade du med dig av i din text. Rädsla för att inte nå din fulla potential. Rädslan för att livet med dess möjligheter ska flyga förbi så att tiden flyger ifrån dig, tar bort din ungdom, lämnar dig ensam i ingenstans på misslyckade och outnyttjade möjligheters kyrkogård. Rädslan för att livet ska ta slut innan du hunnit leva det.

Du tog själv upp upplevelsen av existentiell ensamhet. En existentiell kris är starkt en individuell kris, som en person måste möta ensam (visst – det är också bra att ta hjälp och det är bra att prata med någon om det så på så vis inte vara ensam – men man behöver jobba på det själv, ingen annan kan lösa det åt en). En existentiell kris är oftast en persons inre upplevelse av en känsla av meningslöshet, och å andra sidan kan en kris utlösas av känslan av att livet inte har någon riktning. Tänk på en tid då existentiella känslor av ensamhet inte aktivt gnagde på dig? Vad var annorlunda då? Vad bildade då riktningen för ditt liv och din känsla av mening? Ska du gå tillbaka eller har du förändrats och gamla mål tjänar dig inte längre?

Docent i välmåendepsykologi, filosofen Frank Martela har tolkat att en existentiell kris egentligen handlar om att möta ”annanhet”, det vill säga att kontakten med andra människor har tappats. Martela tror att svaret på krisen finns hos andra människor. Helt klart har du själv redan nått denna punkt i dina tankar, eftersom du kunde beskriva exakt vad du kan göra för att försöka lösa din existentiella kris: genom att skapa kontakter med andra människor.

Jag fundera också på det, att kommer du i ditt nuvarande liv åt att förverkliga dig själv tillräckligt överlag på ett sätt som vore naturligt för dig? Vad hindrar dig? Allt du skrev visade tydligt på en hunger efter livet. Och åldern förändrar inte nödvändigtvis denna hunger, tvärtom kan den ibland bara bli starkare…

Du sa att du var 27 år gammal. Denna ålder kan i sig kan också orsaka känslor av existentiell ångest. Detta är ofta ett avgörande ”mitt-emellan skede” i livet.

Enligt Rudolf Steiner (österrikisk filosof) går mänskligt liv genom sjuåriga cykler. Förändringsstadier åtföljs ofta av motstånd mot förändring. Därför kan vi anta att det delvis är åldersrelaterat eftersom du just nu är i slutfasen av den fjärde sjuårs-perioden. Ungdomens lek lämnas bakom sig och ersätts av en vuxens ansvar. Kanske går du ut i arbetslivet snart, människorna runt omkring dig börjar slå sig till ro och ungdomens frigjordhet börjar klinga och rädslan för att förlora den kan kännas.

Hur hanterade du coronatiden? Coronaperioden i vår kultur (som redan betonar individualitet) medförde en förhöjd risk att skapa känslor av annanhet och separation, som lätt leder känsliga människor till existentiella känslor. Att uppleva betydelse är enligt filosofen Martela en social känsla: som ett flockdjurs känsla av att jag är en del av flocken, att jag har min plats i den. Martela tar också upp behovet av att göra gott för andra, det vill säga att hjälpa.

Kan det vara så att din längtan efter sociala situationer är ditt eget svar på dina egna känslor av frustration? Att du redan har hittat svaren på dina egna problem, men att du bara inte har kommit till implementeringsstadiet? Eller är du bara uttråkad, har ditt liv blivit för bekant och rutiniserat mot din natur? Hur som helst, livet är kort och du förtjänar precis den spänning du längtar efter. Du kanske kan sätta dig ner tillsammans med dina rumskamrater och ha till exempel en drömkartläggning, där du skapar dina önskemål till visuella rumstavlor för dina egna väggar. Vad är något som kan ge dig den spänning du behöver i ditt liv? Resa någonstans nytt? Hur är det med behovet av beröring? Tänk om du skulle vänja dig vid att bli berörd först på ett mera neutralt sätt, till exempel genom att be en nära vän att bara stryka dig över armen? Eller att börja ge dina kompisar kramar när du ser dem?  
Hur är det med behovet av att undersöka kroppen? Har du någon gång undersökt dig själv; vilken typ av beröring gillar jag? Och vad har jag för kropp? Du kan börja en fysisk utforskning av dig själv. Ta dig till massage, svep in dig i en filt, borsta håret med medvetenhet... När du själv vänjer dig vid beröring kan det vara lättare för dig att ta emot det i olika situationer eller att själv beröra en annan person. Om andras kroppar verkar konstiga eller skrämmande för dig kan du lära känna olika kroppar, till exempel genom bilder. Du kan bekanta dig med sådana kroppar eller bilder som passar din personlighet. Kanske är du estetiker och vill läsa konstböcker och utforska olika kroppar därifrån? Kanske föredrar du att utforska olika kroppsformer, till exempel genom att följa the.vulva.gallery på instagram?

Jag är själv nu 32 år och jag kan berätta att de känslor du går igenom nu är relaterbara. Jag vill påminna dig om att livet inte tar slut ens när du fyller 28 och ännu mer. Jag tror att det du behöver göra nu är att gå igenom den här krisen. Det här är rätt tillfälle för dig att ta reda på vem du är, vad du vill och vad du behöver göra för att komma dit du vill. Jag uppmanar dig att söka sällskap av trygga människor som har tid och lust att diskutera saken med dig. Lämna inte ensam allt för ofta för det matar också den existentiella ensamheten. Du sa att du redan har lyckats göra livsavgörande saker i ditt liv hittills tack vare ditt mod och din kraft, så du har verktygen att göra det igen.

Du kan också ansöka om professionellt samtalsstöd om du känner att du behöver en mer neutral synpunkt på din situation. Till exempel skulle kommunens sexualrådgivare eller psykiatriska sjuksköterskor kunna fungera som ett bra reflektionshjälpmedel.

Låt inte rädslan styra dig. Försök att lugna ditt sinne (till exempel kan meditation eller guidad yinyoga fungera). Prova nya saker. Ansök om nya hobbyer, där du kan träffa nya människor. En hobby kan till exempel vara en fysisk sport som kan koppla ihop ditt sinne och kropp, t ex dans (burlesk kan fungera som en bra sport eftersom du i den måste lära dig att beröra dig själv med uppskattning). Yoga eller någon typ av kontaktsport kan också vara bra, både ur individaspekt och gemenskapsaspekt. Du känner förstås dig själv, dina gåvor och dina gränser bäst i denna fråga!

Kom ihåg att inte klanka ner på dig själv ifall du inte alltid kan bara glädjas åt allt som är bra. Vi har många känslor och det är också ok att uppleva längtan eller negativa känslor. Jag ser det snarare som en positiv möjlighet att man har insett att man måste tänka om vad man vill ha av sin framtid, så att man börjar mer eller mindre systematiskt agera mot sina önskemål.

Jag hoppas att detta var till någon hjälp, jag hejar på dig!

Kramar, Stinke
(svar översatt från finska till svenska av Kix)