Hunger (2)

Hej du som hungrar, och tack för din text!

Du ska ha ett särskilt stort tack för din fina och rörande feedback, vi blev alla väldigt glada av det! Det är fantastiskt att höra att jag har kunnat vara till stöd och kommunicera tankar och känslor som gör att du vet att du inte är ensam om dina känslor och funderingar. Jag är så glad att du tyckte dig hitta sådant i min text som du kunde ta med dig och få nya insikter från. Det är en härlig känsla att få uppleva sådana här möten med andra människor, även fast det är via nätet!  

Liknande som i din förra text, så behandlar du även i den här texten samma pinande, tryckande känsla och längtan efter att få uppleva passion, en känsla som kan till och med orsaka ångest hos dig. Din relation till passion och de upplevelser passionen för med sig kan emellertid ses som något tudelat. Å ena sidan längtar du efter att ditt liv ska vara färgat av passion, å andra sidan gör denna längtan efter någonting - efter något som är större - att du blir utmattad och smärtar.  

Du sade att du misstänker att jag kanske fått uppleva någonting liknande, eftersom du tyckte att jag förstod dig så bra här. Jag ska i och för sig inte ta ställning till det, men jag kan berätta för dig att jag har läst många romaner: människan lär sig från dem! Våra känslor och upplevelser är ändå alltid unika och värdefulla och blir på inget vis mindre värda fast dessa känslor ändå är ganska universella. Blir du tröstad eller deppad av den tanken? Av insikten att någon någonstans har upplevt och tänkt som du.

Hur länge har du haft den här känslan? Du tog upp ordvalet ”kris”, som jag nämnde i mitt förra svar. Jag menar förstås inte att du skulle vara i en sådan kris som vi vanligen uppfattar med det ordet, t.ex. en plötslig livskris (eldsvåda, dödsfall, skilsmässa osv.) eller en utvecklingskris, som kan uppstå som en följd av naturliga händelser i livet, t.ex. att man fått barn. Det finns emellertid också annorlunda kriser, såsom identitetskriser och existentiella kriser. Dessa två ligger ganska nära varandra, men i en existentiell kris kan det förekomma stark ångest. Typiskt är också funderingar kring livets betydelse och den egna existensen. Denna kris är också av sin natur väldigt övergripande. Jag vet inte hur det är med dig, men för mig är det lättare, om jag kan ge namn åt saker. Ångest bl.a. är en jobbig känsla därför att ångest är en bunt känslor, vilket gör det otydligt. Om vi kan särskilja och namnge känslor som ger oss ångest börjar vi ofta må bättre. T.ex. ”jag har ångest eftersom jag är ledsen och har rädsla och frustration inom mig.” Jag tänker att på samma sätt kan du bli lättare i sinnet om du namnger den här livssituationen och kallar den t.ex. för kris. Å andra sidan kan du ge den här känslan också något annat namn, du kan fast kalla den Roger. :) Genom att förse känslan med en namnlapp så blir det som gnager dig bekant, i stället för att vara en obestämd känsla som bara flyter runt i dig på ett abstrakt vis.

Du berättar att för dig kommer ord naturligare än beröring. Det är helt okej! I själva verket har författaren och parterapeuten Gary Chapman utvecklat en teori om kärlekens språk. Enligt honom finns det fem kärleksspråk: bekräftande ord, fysisk beröring, gåvor, kvalitetstid och tjänster. Enligt Chapman har människan i regel ett så kallat huvudspråk. Kanske ditt huvudspråk är bekräftande ord? Det är bra att kunna tolka kärlekens språk i nära människorelationer så att man kan identifiera sitt eget kärleksspråk (vad man mest behöver för att kunna uppleva sig som älskad) samt den andras kärleksspråk (vad det är som får den andra att känna sig älskad). Ifall ord kommer naturligare för dig än beröring, låt det vara så! Du kan ändå bygga broar till andra människor och kanske också söka dig till sällskap där du kan träffa likasinnade: människor, vars kärleksspråk är bekräftande ord och som via det språket kan nå dig.

Du sade emellertid att du har tränat dig på att visa omtanke genom beröring. En mänsklig, trygg och positiv beröring har en viktig plats i våra liv. Med beröring kan människan också förmedla saker som hen med ord inte förmår uttrycka. All kommunikation mellan människor har sin plats här i livet! Inte att undra på att du ofta tänker tillbaka på dessa minnen: beröring binder samman människor, lugnar och stabiliserar. 

Du har funderat kring balansen mellan passion och trygghet och kommit till den slutsatsen att de nog inte går att finnas i en och samma person. Du har så logiska funderingar kring naturen av passion och trygghet att det är svårt att invända sig mot dem. Å andra sidan, det beror ju på vilken typ av passion vi pratar om här. Livshunger, som får näring av det oförutsedda, av frihetskänslan och äventyr, eller passion mellan två människor?
Ibland kan det vara så att den känslan mellan två människor som man tar för passion egentligen är något annat; ibland kan det uppstå dragningskraft mellan människor utifrån våra egna tidigare erfarenheter. I själva verket kan vi känna attraktion till en människa med vilken vi känner samhörighet som bottnar i vår barndom och vi har ett behov av att så att säga ta sakerna till sitt slut. Vi kan t.ex. uppleva en stor passion för en människa som egentligen inte är bra för oss, som kanske förblir främmande för oss. Den här personen kan få oss att uppleva stor passion, eftersom vi undermedvetet vill lösa problemet med en mall från vår barndom med exempelvis en distanserad pappa (vilket inte alltid är så nyttigt). Obs! Detta är bara ett exempel till stöd för dina funderingar, inte någon absolut sanning och inte något som jag säger att håller på att hända för dig!

Men är det faktiskt så att vi inte kan få uppleva passion i en trygg omgivning eller ett tryggt parförhållande? Jag vill kunna tro att bara vi har FÖRMÅGAN att uppleva någon känsla inom oss, låt oss säga passion, kan vi själva försöka dirigera denna känsla till saker; det kan hända att vår tankegång kan bli lite för rigid eller att vi använder för krävande ord. Om du t.ex. tänker på arbete – förhåller du dig passionerad till arbete eller kunde det vara möjligt? Och om vi byter ordet passion till arbetsengagemang: upplever du arbetsengagemang? Studieengagemang? Engagemang i människorelationer på så sätt att du blir engagerad utan att desto mera reflektera på det eftersom allting går bra och bara rullar på och det uppstår inga problem? Jag vet inte hur det är med dig, men det är lätt hänt att folk matar sin egen känsla av otillfredsställelse genom att fordra för mycket av sig själv och sitt liv. Hur skulle det vara om du ibland skulle tänka att det att känna livssug är precis lika bra som att känna passion? 

Jag har på känn att nyckelorden i din text är, förutom passion och saknad efter passion, också ensamhet och rädsla för att bli ensam samt rädsla över huvud taget. Det har kanske blivit så att du lever i framtiden i stället för nuet. Detta är säkert vanligt och förståeligt men orsakar dig mänskligt lidande i onödan. Du lever redan nu med känslan att de andra har övergett dig eftersom de har ett blöjbarn i famnen och ett till i sandlådan, mutterpannan står på spisen och dina vänner väntar andra familjevänner på besök medan du sitter ensam hemma, grubblande på alla dessa förlorade möjligheter... 

Stopp stopp stanna! Detta har inte ännu hänt och ingen har heller sagt att det här kommer att hända. Och skulle det hända kommer världen inte att gå under! För det första, människan slutar inte leva ens då hen stadgar sig. Det är möjligt att man behöver göra ändringar i sin tidsanvändning och vanor, men jag är säker på att även du skulle anpassa dig till det här! För det andra så är världen full med människor som kanske aldrig kommer att stadga sig och bo som du föreställer dig i din text. Det finns inte bara ETT rätt sätt att leva detta liv! Om bara tanken att stadga dig i denna mera begränsande betydelse får dig att känna ångest, försök inte tvinga dig att passa in i en sådan mall.

Du beskriver i din text så fint om hur du märkt att du upplever den största glöden inte i resor men i inre äventyr. Det här är sant och en fin observation! Du säger att den största glöden upplever du i spännande möten. Du har alltså hittat ett svar på din egen fråga om hur man kan finna passion i livet. Jag vill också trösta dig med att du kan träffa nya människor fast du skulle vara 80 år! Du kan alltid vidga ditt ”revir”: delta i amatörteater, bo kollektivt, börja ett spontant samtal på tåget med någon som verkar intressant eller lära dig att vara för dig själv.

När du lär dig att även du kan tillbringa tid i lugn och ro alldeles för dig själv, lättar rädslan av att bli övergiven av andra. Slå dig ner och tänk på din personhistoria. Fundera i lugn och ro på dina relationer, tidigare och nuvarande, för att komma underfund med om det i ditt förflutna har funnits upplevelser om att bli övergiven som kan inverka på att du är rädd för att bli ensam eller övergiven? Eller i vad bottnar allt detta? För mig verkar det nämligen som att du inte anser dig vara särskilt viktig om du är rädd att dina vänner ska överge dig när de stadgar sig. Vänskap ska inte basera sig på sådana rädslor: vänskap kan nog ändra form, men varför skulle vänner inte längre vara viktiga och varför skulle vänner förlora sin betydelse när de beslutar att stadga sig? En annan sak som fick mig att fråga dig om övergivenhet är att du i din första text skrev om personen du satt bredvid i soffan. Du berättade nu att du sett hen på nytt och att du nu, när situationen redan var över, blivit intresserad av hen. Du hintade också om att du tenderar att bli intresserad av personer som inte är intresserade av dig. Även din beskrivning av att passion och trygghet inte går att finna hos en och samma person får mig att tänka på hur du a) i din barndom har vågat knyta an till och fästa dig vid någon samt b) är du trots allt rädd för mental närhet eller har du en stark rädsla för att bli övergiven som gör att du ändå håller människor på avstånd?
Du blir kanske intresserad av de som du inte kan få, bara för att a) det känns bekant för dig och b) du behöver inte hantera avslag ens på teoretisk nivå. Märk väl att dessa är bara mina egna tankar så ta nu inte dessa som absoluta sanningar! Du känner dig själv bäst, jag kan bara göra haltande iakttagelser utgående från din text. 

När det gäller känslan av trygghet kan den ibland vara till och med mer skrämmande och nästan mer spännande än passion och oförutsägbarhet. Det är också möjligt att uppleva passion och känslan av trygghet på samma gång. Trygghet kan dock även vara skrämmande, i synnerhet om man inte är van vid den känslan. Den utmanar oss också att utvecklas eftersom vår energi och kapacitet i en trygg miljö inte går åt till onödiga saker.  

Jag uppmanar dig nu att ta djupa andetag, som kommer att ta dig bort från outnyttjade möjligheters kyrkogård, dit du redan hunnit ta dig med dina tankar. Ta dig tillbaka till nuet, ditt inre, dina tankar och känslor; din kropp. Andas in sekunderna, väggarna som omger dig och underlaget du kanske sitter på. Påminn dig själv om att du är trygg just nu; du är inte uttråkad, du lever inte ett tråkigt liv utan du är trygg och det känns bra och du kan leva ett så passionerat liv som du själv vill.  

Kom ihåg att du inte har någon skyldighet eller något behov av att grubbla över att dina vänner stadgar sig eller över ifall du lämnar ensam. Redan genom att tänka sådana tankar gör att du lämnar dig själv ensam. Du är inte ensam, du är ju ändå med dig själv! Tänk på och gör fast upp en lista vad du egentligen önskar dig av livet; hur skulle ditt drömliv se ut? Hurudana element skulle det bestå av? Om du längtar efter kärlek, hurudana steg ska du ta för att lättare hitta kärleken? Om du vill ha mer passion i ditt liv, vad ska du göra? Vilka saker väcker ditt intresse? Vilka saker har en lugnande verkan och får dig bort ur dessa överaktiva tankar? Vilka slags nya människor vill du träffa? Var kan sådana människor finnas eller var kan du träffa sådana? Har du tillräckligt med meningsfulla sysslor och uppgifter? Sådant som du kan sätta din tid på en stund.  

Kom ihåg att du är lika med kärlek. Du kan inte tvinga fram saker att hända eller att saker och ting ska gå som du vill. Men du kan alltid hjälpa saker att gå i den riktning du vill. Gör kärleksfulla handlingar och val gentemot dig själv och ditt eget välbefinnande varje dag. Var lyhörd mot dig själv; vad behöver du idag? Skriv ner dina tankar och säg dem högt, anförtro dig åt dina vänner, ta hjälp av litteratur (konstnärer, de förstår verkligen och vet vad du går igenom! Det finns många skriftliga bevis på det), se på filmer som du får näring av och som hjälper dig att förstå dig själv. I slutändan tror jag att frågan handlar om att acceptera sig själv som en del av omvärlden. Och ett litet tips, och det här är vad jag gav mig själv någon gång för länge sedan; slut fred med din egen rastlöshet.  

Jag hoppas att detta var till någon hjälp för dig. Jag vill att du ska komma ihåg att du inte är ensam!  

Kram, Stinke