Först och främst de är jag som har skrivit hit förr som t.ex. om min mormor som dog i cancer och morfar som tog sitt liv.
De har börjat bli sämre igen. Jag är tillsammans med en kille ett år äldre än mig och han betyder verkligen jättemycket för mig. Men ofta brukar vi gräla. För att man brukar ju gräla i ett förhållande. Men nu just när jag mår sämre så är det inte så trevligt för mig. Han vet nog hur jag mår, och han har själv sina problem. Men jag är en person som gillar inte att prata om mina känslor med andra. Ofta ljuger jag så de skulle inte låta så dåligt som de är. Men de är de att jag skulle vilja säga åt honom hur jag känner mig. Men de e så himla svårt. Ofta när de är nå gräl brukar jag skylla på mig själv. För jag anser att allt är mitt fel. När vi blev tillsammans visste han att jag sköter mig väldigt mycket, så vi gjorde en deal, om jag skulle skära mig skulle han göra nåt åt sig själv. Ja idén är bra. Men jag har de så jävla svårt att inte skära mig. För man kan säga att jag njuter av smärtan, för att jag vill känna nåt igen. Och de känns som att min självskadebeteende har börjat komma tillbaka och nästan mera än förr. Nej jag har inte skadat mig på 6 veckor som e mitt rekord. För förr var de typ 1-2 venckor. Sen så avskyr jag att äta, förr jag är rädd att bli fet eller bli kallat fet. Och jag hatar att äta med andra. För jag är rädd att dom ser mig som en gris. Ja mina vänner vet att jag äter inte och är oroliga. Men sen har jag en ”vän” som går och pratar om de riktigt mycket åt andra och de gillar jag absolut inte… Jag gillar inte att vara i skolan nåmer för jag är rädd vad folk tycker om mig. Jag är så negativ och fräck mot mig själv. Och ofta får jag en mental breakdown när nånting går dåligt. Då finns de två flickor på min klass som mobbade mig hela årskurs sju. Och jag har fått en sån kall blod i mig att en elak ord om mig så kommer de nog få tillbakas. Jag har tappat motivationen för allt. Jag vill mest bara vara hemma själv i mitt rum dagen lång och inte ha något kontakt med andra. Jag älskar eller nu kan man säga älskade ridning, men nu har motivationen gått bort och jag känner mig helt enkelt värdelös. Samma är de me fotboll, ja vill bli proffs, men jag är för dålig enligt mig. Ja tränar varje dag, precis varje dag. För att bli bättre och ha bättre kropp. I sjuan pratade jag med skolkuratorn, men de hjälpte inte riktigt. Helt enkelt har jag också tappat motivationen för att leva. Jag vill helt enkelt dö, men ändå inte. För jag älskar min pojkvän och jag vill inte förlora honom. Och jag vill inte mista mina vänner. För dom betyder mycket för mig. Jag vet inte alls hur jag skulle få något att se ljusare ut i livet. Men med den där dealen vi gjorde, jag har så svårt att låta bli att inte skada mig. Tänk om ja gör de? Jag vill inte att han tar sitt liv! Och sen är jag rädd om att vad folk tycker om mig. Är jag störande, irriterande, fet, ful osv. Jag är så rädd att mina vänner tycker att jag är irriterande, så därför skulle jag gärna bara vilja vara tyst. Min skolmotivation har gått så ner nu. Jag har varit i skolan 3 dagar och 1 lektion idag. Orsaken varför jag gick hem var mina symtom jag fick och för att jag och min pojkvän började gräla och jag ville helt enkelt försvinna. Helt enkelt ta mitt liv. Ingen i min familj vet om hur jag har de. En kväll när vi var osams sa jag att kanske ni skulle behöva tänka på hur någon i denna hus egentligen mår. De finns mycket mer att skriva om. Men jag vill gå och sova igen. Det här blev nog en riktig bibel lol
Hejsan:)
Ungdomsinformatör Kix svarar
Hejsan!
Bra att du skrev in.
Det låter som att det är väldigt mycket som händer i ditt liv nu på en och samma gång, och som att du har varit belastad en lite längre tid med tunga saker – både med dina morföräldrars död, och annat.
När det är mycket psykisk belastning under en längre tid utan att man så att säga hinner ”andas och bearbeta” emellan, så kan även såna saker som man annars bruka klara av helt okej börja kännas extra jobbiga. Man får så att säga mindre ”energi-resurser” att ta av för att hantera både problem som kan uppstå, och också ”livet i allmänhet”, exempelvis skolan. Jag hoppas att ditt liv kommer vara ganska lugnt framöver utan negativa överraskningar, så att du skulle få ta igen dig lite mentalt.
Jag är glad att höra att du har en pojkvän som du älskar och som betyder mycket för dig! Precis som du säger så grälar alla par ibland. Jag undrar vad ni brukar gräla om när ni grälar? Kom ihåg att du också har rätten att få ta lite tid för dig själv ifall det blir för intensivt. Du har också rätten att sätta vissa gränser/önskemål för på vilket sätt du vill kommunicera, och när. Det kan vara bra att försöka ha ”eftervård” efter ett gräl har slutat och båda lugnat sig, när man typ kollar till hur den andra mår och pratar om vilka känslor som kommit upp (utan att försöka skylla på den andra). Då är det också bra att kramas mycket, eller göra något roligt tillsammans.
Försök att inte skylla på dig själv så mycket. Man är alltid två personer om ett gräl (eller fler), och det finns alltid förbättringar i kommunikation som båda kan göra. Jag är helt säker på att allt inte är ditt fel.
Ifall du skulle vilja berätta hur du känner (för det är bra att prata om hur man känner!) så kanske du kunde säga det i brev-format? Alltså skriva ett brev till din pojkvän (eller en nära vän) där du förklarar hur det ligger till. Då fick du ta all tid i välden på dig att formulera dig så att det känns rätt, och du riskerar inte att bli avbruten och komma av dig på samma sätt som när man talar. Sen går det kanske lättare att diskutera det som står i brevet, när du vet att du redan har fått ”sagt” allt.
Fint att höra att du inte skadat dig på 6 veckor, jättebra jobbat, jag vet att det måste ha varit en stor ansträngning från din sida :) Nu skulle det nog vara jättebra om du kunde hålla emot ännu lite längre, för ju längre tid det går sen senaste gången, desto mer ”avprogrammerar” du din hjärna från att lösa känslomässigt jobbiga situationer på det viset. Nu skulle det istället vara bra om du lyckades hitta andra, mera hälsosamma saker som kan ersätta det. Ifall du vill så kan du HÄR läsa en lista som vi på Decibel har skivigt om sånt man kan göra istället för att skada sig, när man känner suget till det.
Ledsamt att det finns en tjej som talar om dina problem med mat till andra, det är inte speciellt snällt gjort. Men kanske det är hennes sätt att försöka hantera sin oro över dig, även om det inte är ett bra sätt..? Försök, om det bara går, att tänka på mat mera som energi och näring. Din kropp är som en maskin som behöver energi för att kunna fungera. Om den inte får det så börjar den ta ner funktionen på kroppens system ett efter ett, och även hjärnan och måendet blir påverkat negativt. Men jag förstår att det kan vara svårt att svänga på dessa tankar själv. Jag kan rekommendera att du tar kontakt med Livslust-projektet, de är snälla där och man får fem gratis virtuella besök där man tillsammans kan fundera ut en plan för framtiden. De tvingar en inte till något, utan finns där så att man ska ha ett bollplank med sina tankar kring mat. HÄR fyller du i deras kontakt-blankett.
När du är fräck och elak mot dig själv, försök att ta ett mentalt steg tillbaka och fundera på om du skulle säga så om en vän. Försök att behandla dig med samma typ av värme som du skulle åt en vän, för det är du värd!
Det låter som att du skulle behöva få mera stöd för att ta dig genom den här perioden, ut till ljusare tider! Du är för ung för att ha märkt det ännu, men bara man orkar genom mörka perioder så kommer det alltid ljus! Det är lite som att himlen och solen alltid finns där, även om man ibland inte ser den för att det är molnigt ute.
Men det går så mycket snabbare att börja må bra om man får rätt stöd. Kanske skulle du kunna ta ett till besök hos kuratorn nu när du börjat på en ny årskurs, lite som en ”check-in” hur läget är nu. Du sa att det inte riktigt hjälpte sist, så kanske du kan säga att du vill ha hjälp med att boka en tid exempelvis till ditt HVC för att där få mera hjälp, eller ifall kuratorn skulle vilja hjälpa dig att berätta åt dina föräldrar hur du mår, så att du skulle få stöd hemifrån..?
Du är ju alltid också välkommen att skriva in hit förstås, om det hjälper ens lite :)
Kram, Kix
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar