Ångest, vilsen och förvirrad

Hej du som behöver råd!

Hm... det är en knivig sits du sitter i. Jag ska ge dig de råd jag skulle ge åt en vän/dotter/bekant - men minns att oavsett vem du skulle fråga om råd i en sådan här sak, så skulle de bara kunna ge dig sina personliga åsikter eller en lite mer allmän åsikt som skulle stämma mer eller mindre överens med samhällets inställning till liknande dilemman idag (typ baserat på ungdomsarbetslöshetens siffror, regler för intagning till skolor osv). Du skulle alltså troligen få lite olika svar, alla personliga, och frågan är om det ens finns ett enda korrekt svar eller Det smartaste svaret. Så ta denna personliga åsikt för vad den är.

Okej, under livet, främst under ungdomen, så har de flesta ännu inte hittat "sin plats i livet". Sitt yrke, sin arbetsplats, sin utbildning, sin bostadsort, sin livspartner osv osv osv. För dels ändrar så mycket under livets gång - säkert finns det flera olika situationer under olika skeden av livet som kommer att kännas "helt rätt" för dig också, precis som för resten av oss. Men dels så är det liksom en del av definitionen av att växa upp, det här med att inte veta riktigt vad man vill, vartåt man är på väg eller ens hurudan man är som människa. Det hör till åldern att inte veta, utan söka, pröva sig fram, smaka på, förkasta vissa saker och behålla annat, oavsett om det är personliga egenskaper man vill utveckla/bli av med eller fritidsintressen man vill lägga/inte vill lägga sin tid på.

Det här är på inget vis menat att låta nedlåtande eller objektifiernade, det är snarare menat som en välvillig påminnelse om att det vanliga och naturliga i din ålder är att inte veta. Att alla söker. Att det kan verka som att andra har "allt på raden", men ofta är det antingen tillfälligt eller en fasad de upprätthåller. Så gott som alla är osäkra, vilsna, villrådiga och känner sig bundna, beroende, tvingade eller hindrade av allt från samhällsekonomin till familjens kvävande barm. Alla har vi olika faktorer som begränsar våra valmöjligheter och olika relationer som vi är tvungna att ta hänsyn till. Under hela livet, men speciellt under ungdomen.

Tex kommer de flesta att ha en knepig relation till familjen i slutet av tonåren/ungdomen, eftersom hela poängen är att vi ska bli självständiga och flyga iväg från boet. Det är sällan det går smärtfritt, för det hör till föräldrarnas natur att vilja hålla kvar barnet i sin kontroll (egentligen sitt skydd mot omvärlden). Det hör till deras natur att ha svårt att lita på att barnet nog ska klara sig själv, att ge över ansvaret till barnets liv. Och samtidigt hör det till ungdomens natur att VILJA slita sig loss, börja stå på egna ben. Och för att underlätta det har Moder Natur sett till att barnet ska störa och irritera sig på föräldrarna, bla på deras kontrollbehov och gammalmodiga och inskränkta åsikter och till och med på deras sätt att andas i värsta fall. Naturen försöker pusha unga att ge sig iväg från familjen, både av resursekonomiska orsaker och inavel osv. Och naturen pushar unga att vilja "hitta sig själv", skapa sin egen identitet, välja mål och riktning. I praktiken alltså "vad ska jag bli när jag blir stor", "var ska jag bo", "vad vill jag sätta min tid på" osv. Det går ju inte på ett kick, det tar många år! Och det SKA ta många år. Man behöver bara ha tålamod.

Jag kan alltså trösta dig med att pusselbitarna nog kommer att falla på plats, men att det kan ta ett tag. Det är dock resan dit som är poängen med livet, anser jag, inte målet. Likaså är det de här komplikationerna nu som ger resan krydda och struktur, som lär dig något om dig själv och om livet, som ger dig stärkt självförtroende sedan när du tagit dig förbi hindren, som lär dig att härda ut för att du sedan vet av egen erfarenhet att det kommer att gå över och bli bättre. Och de här livssanningarna och lärdomarna är inget som någon annan kan lära dig, fixa åt dig eller som du kan hoppa över. Det är det här som är att vara människa. Jo, jag fattar ju att det praktiska trycker på och stressar. Likaså den allmänna inställningen i samhället att det är så himla bråttom med att hitta sin plats i livet. Typ att man får mindre poäng när man söker till en utbildning ifall man redan har en färdig, att summan studiestöd påverkas av föräldrarnas inkomst alltför länge och att alla vännernas insta-konton är proppfulla av budskap om hur de redan hittat sina platser eller är på god väg att uppfylla sina drömmar. Skynda skynda, bli vuxen, bli framgångsrik, bli lycklig... Det är en enorm press unga lever under idag, pressen på att lyckas. Ribban är högre än någonsin förr, priset mycket högre. Men det betyder inte att man måste betala, för lyckan ser olika ut för alla. Och lyckligast blir man kanske om man kan acceptera det fula med det fina, det misslyckade med det som ser bra ut på Instagram, att allt är typ 70% bra. Mera bra än dåligt.

Jag förstår att det här känns flummigt och lite predikande, att du skulle vilja ha konkret hjälp med att få svar på de frågor du tampas med just nu. Typ ett bra extraknäck eller ordagrant vad du ska säga åt dina föräldrar. Fast när det gäller dina föräldrar, så skulle jag faktiskt rekommendera att vara helt ärlig med dem. Säg som det är. Säg som du känner det. Så som du sa åt oss i din fråga. Kommunikationen är det som oftast brister i familjelivet, plus att tro att de andra är tankeläsare och vet hur man själv känner samt motiveringarna bakom det. Du behöver inte ha färdiga svar och planer att presentera för dem, du behöver inte försvara ditt handlande på något vis. Du kan bara säga som det är, att vägen är lite gropig och stenig nu, men att du inte har gett upp, att du jobbar på det.

Men att du också inser att det är ditt jobb att utföra, din väg, inte deras, och att du gör så gott du kan - och lever med konsekvenserna för det du kan rå för och anpassar dig till de yttre hindren du inte kan rå på. Du förstår att de skulle vilja att din väg skulle vara spikrak, asfalterad med älgstängsel för enklaste och tryggaste möjliga direkttransport till ett lyckat och lyckligt vuxenliv, men att världen sällan funkar så. Ni får alla bara ha tålamod nu och lita på att det nog ordnar sig så småningom.

Det kommer det att göra, det kommer att ordna sig. Du kommer att se tillbaka på den här tiden av förvirring, vilsenhet och oro, och till och med vara tacksam för den. För vad den lärde dig om dig själv och din inre styrka, om tålamodet du utvecklade, envisheten att gno på fastän det känns motigt, och du kommer att vara tacksam för att du sedan kan se skillnaden och vara lycklig för det du åstadkommit. Så mitt personliga råd är att fortsätta framåt på den väg du valt för det här året. Ge inte upp, för det blir du knappast lyckligare av heller. En tillfällig lättnad, kanske, men then what? Var envis och ha tålamod nu och fortsätt i skolan. Visst ska du kolla runt samtidigt efter andra vägval, men hoppar du av innebär det att du mer eller mindre stannar upp och står stilla. Det ser inte ens bra ut på CV:n att ge upp, och det lär dig inte mycket annat än att ge upp. Det är bittert att tex ungdomsarbetslöshet är så vanligt nu, men de arbetsgivare som är bara 10 och 20 år äldre än dig rynkar ändå på näsan åt hål i CV:n. De ser nog inte i första hand att man inte hade något val och inte kunder rå för det, de här fortfarande kvar på andra sidan laman och ser det som lathet... Tyvärr. Orättvist men sant.

Visst, det finns en gräns för vad som är för mycket begärt av oss alla. Man ska såklart inte vara kvar där man totalt vantrivs. Men trivsel handlar alltid i första hand om en själv: vilken inställning man har till det, vad man väljer att göra av det, vilka tankar man låter bli dominerande i sin egen skalle. Upprepar man tillräckligt många gånger "det här är fel för mig" så är det ju självklart att det BLIR fel. Vi människor är i regel väldigt bra på självuppfyllande profetior och på att mer eller mindre medvetet bestämma utgången på förhand. Att erkänna att man ändå trots allt valt fel väg kan också kräva en del styrka, att våga bromsa när allt och alla puschar en vidare. Speciellt när "alla andra" verkar lyckas så bra i sina val. Men minns att du inte vet ett skit om vad som försiggår bakom deras yta. Döm inte heller något till gott, för du känner inte till deras historia - och vet alltså inte vilken ångest de kanske tampas med om sina vägval. Utåt kanske de använder de där välartade och självklara motiveringarna de formulerat i timtal under mycken gråt och tandagnisslan, inåt behöver de inte alls vara så säkra...

Så valet är än en gång ditt. Likaså att bereda vägen för dig själv mot målet. Ledsen att vi inte kunde bestämma åt dig eller lösa dina knutar åt dig. Men jag tror hårt på att du kommer att komma igenom det här som en starkare, smartare och bättre människa. Och skickar lycka och värme som ett par varma stickasockar på vägen!

Hälsar ungdomsinformatören Liselott