Min mamma är svårt sjuk i en sjukdom (skriver i hemliga rutan) och lider av extrem övervikt. Hon har varit inne på sjukhus i nästan 7 månader för massa olika anledningar och blivit sämre i sin kropp, vilket gör att hon inte kan röra sig lika bra som innan. Hon har alltid suttit i rullstol och behöver hjälp, men inte alls lika mycket som nu.
Hon kan inte komma upp från sängen eller soffan utan tex lift, och hon kan inte heller gå på toaletten ensam. Så hon kan inte vara hemma själv längre än 2-3 timmar, vilket begränsar mig och min pappa att kunna gå ut från huset.
Hennes humör är som en berg och dal bana, hon skriker så att det dallrar i fönstren, gråter så högt så att det gör ont i öronen och grannarna hör mm. Allt det här kan börja från ingenstans och hon skyller allt på mig och min pappa. Hon glömmer att det är hon som börjar bråka och skrika och säga JÄTTE elaka saker till oss, och hon tycker synd om sig själv och skulle aldrig någonsin ta skulden för det hon gör. Precis allt är någon annans fel, och det är totalt omöjligt att prata med henne om det. Hur man än försöker går det inte. Det är som att hon är helt i sin egna värld. Vi försökte mer seriöst än någonsin att säga på skarpen för några dagar sen att hon MÅSTE skaffa hjälp för hennes psyke är inte normalt. Hon blir arg på hemvården och säger att jag och pappa ska sköta henne istället, fast när vi gör det är vi ändå världens största idioter enligt henne (ordagrant). Vi orkar inte. Vi båda är så slitna och finns ingen glädje kvar i vårt hem. Det är som värst på kvällen när hon har smärtor och ska ha hjälp till sängen. Då skriker hon som mest på oss och det finns ingenting att göra åt det. Det hjälper inte fast man pratar snällt med henne, skriker tillbaka, inte svarar alls, pratar bestämt, hur man än pratar med henne blir det inte annorlunda. Precis allt är andras fel enligt henne.
Hon ger så mycket signaler att ha en personlighetsstörning men vi alla vet i vår släkt att hon kommer aldrig att tillåta att skaffa hjälp, och ingen skulle kunna få henne att förstå hur hon beter sig. Hon skulle aldrig i hela sitt liv kunna säga förlåt för enligt henne är det vi som startar alla bråk. Vi är helt mållösa på hur vi ska kunna bo här med henne.
Jag jobbar själv inom vården och det känns som att jag aldrig ” kommer hem från jobbet ” för allt jag gör på jobbet gör jag hemma också. Enligt henne är det fel att vi skulle vilja ha ”ledigt” och det är inget alternativ. Jag ville inget hellre än att hon skulle få komma hem från sjukhuset men nu när hon är hemma så känns allt tungt, förutom gångerna hon faktiskt är lugn, då är hon den bästa mamman i hela världen och jag älskar henne otroligt mycket.
Hon har varit så här hela mitt liv. Hon blev sjuk redan innan jag föddes och det har verkligen påverkat hela mitt liv. Jag har aldrig haft en frisk mamma som kan hitta på saker eller som jag kan ta med mig till ställen utan att hon börjar skrika och gråta över saker.
Jag förstår att denna sjukdom förändrar humöret, och att hon har smärtor, MEN inte är det ändå okej att behandla alla sina anhöriga så här som bara försöker hjälpa så bra vi kan. Jag hade gjort allt för henne, hade hon behövt mitt hjärta hade hon fått det.
Pga hennes övervikt gör det också förflyttningen värre. Men hon vägrar äta hälsosamt och blir flyförbannad så fort vi inte köper hem tex glass eller hamburgare när vi handlar. Alla på sjukhuset sa när hon åkte hem igen efter 7 månader att hon MÅSTE hålla kosten i skick för övervikten är en risk för hennes hälsa, men hon vägrar. Hon äter när hon är ledsen, arg, och säger att hon ”förtjänar” sötsaker om hon haft en jobbig dag. Jag är så ångestfylld konstant och jag har varit rädd ända sen jag var liten att min mamma kommer dö i förtid pga hur hon håller på. Jag är så hjälplös och har ingenstans att ta vägen. Var ska man vända sig? Hur ska vi få nån ändring på allt det här? Snälla. Alla svar är jag tacksam för. Anonym
Ungdomskoordinator på FinFami Österbotten Lovisa svarar
Hej,
Tack för att du delar med dig och för fram dina frågor.
Det låter som en mycket tung situation för er alla, och som du skrev en situation som du och ni levt i under en lång tid. Som anhörig är man i en svår situation då personen som är sjuk kräver mycket tid av de anhöriga, samtidigt som den insjuknande inte alltid heller beter sig på ett bra sätt mot de anhöriga. Det är inte okej, oavsett vilken sjukdom eller problematik man lider av, att man behandlar sina anhöriga illa. Kom ihåg att du och din pappa också har rätt att må bra i era liv, och ta hand om era behov, vilket inte alltid är så lätt i en sådan här situation. Ni har också rätt att känna alla de känslor ni känner över situationen, och du har rätt att älska din mamma.
Du skrev att din mamma varit inlagd på sjukhus under en längre tid, har ni pratat med vårdpersonalen som skötte om henne om de har några råd/tips att ge gällande hanterandet av din mammas sjukdom och behov? Även om du själv jobbar inom vården, och säkert vet en hel del om sjukdomen kan utomstående personer kanske ge råd som är baserat på både deras egen kunskap och erfarenheter av att vårda din mamma.
Du skrev att ni försökt prata med din mamma om att hon behöver stöd, och att reaktionen inte varit den bästa från din mamma. Kom ihåg att en person som inte har en sjukdomsinsikt, och t.ex. istället skyller på andra runt omkring en, kan vara svår att prata med. Om en person inte har en insikt om att hon behöver vård, så är det svårt för omgivningen att få personen övertalad. Det att ni tagit upp saken med henne, både lugnt och sen bestämt, var något hon säkert behövde höra, och något hon förhoppningsvis åtminstone på ett litet plan tagit till sig, också fast hon inte visar det utåt.
Kan du och din pappa prata med andra i er släkt om hur er hemmasituation ser ut? Även om era släktingar inte kan hjälpa er konkret med din mammas beteende och sjukdom, så kan det vara skönt att få prata med andra som står en nära, och som har i alla fall delvis en insikt över hur situationen faktiskt är.
Jag vill tipsa om anhörigföreningen som jag själv arbetar på, FinFami Österbotten, och som ger stöd till anhöriga som har någon i sin näromgivning som lider av psykisk ohälsa/beroende. Även fast grundsjukdomen kanske är av det mer fysiska slaget, så skickar vi inte bort någon som söker stöd hos oss, vi vet ju att fysiska utmaningar ofta hänger starkt samman med psykiska utmaningar. Det enda som behövs för att kunna ta del av någon av våra stödformer är att den anhöriga känner en oro för sitt eget eller sin närstående mående. Stödsamtal och deltagande i gruppverksamhet är kostnadsfritt, och vi bokföra inga samtal vi håller med anhöriga (det
bokförs t.ex. inte på Kanta). Vi vet att anhöriga också behöver får stöd i sin situation, för ingen ska behöva gå igenom tunga situationer på egen hand. Vi har våra kontor i Vasa och Karleby, men om du eller din pappa vill delta i samtalsstöd så kan vi också komma överens om var vi träffas (Om ni inte t.ex. kan ta er till Vasa eller Karleby). Ni får också välja om ni vill få samtalsstöd enskilt eller om ni båda deltar samtidigt då ni pratar med en anhörigrådgivare. Vi ordnar också kamratsstödsgrupper, där anhöriga får träffa andra som har erfarenheter av liknande situationer som en själv. Läs mer om hur du kan boka tid till samtalsstöd, och information om vår gruppverksamhet här: https://www.finfamiosterbotten.fi/stod-och-radgivning/
Jag vill också tipsa om ett Må-Bra- veckoslut i Österhankmo 13-14.9, som FinFami Österbotten är med och ordnar. Även om det bara är ett veckoslut, så är det en möjlighet för dig och din pappa att komma bort hemifrån en helg. Läs mer om Må-Bra- veckoslutet på https://www.finfamiosterbotten.fi/evenemang/ . Via länken hittar du också andra evenemang som är påkommande i höst.
Kom ihåg att du och ni som anhöriga har rätt att må bra. Försök ta stöd av varandra i er situation och hitta ens en liten stund som ni tar hand om ert eget mående i er nuvarande situation. Att du och din pappa mår bra och tar hand om ert eget mående, i den mån det är möjligt just nu, är också något konkret ni kan göra för att stödja din mamma. Din mamma mår inte sämre av att ni mår bra.
Och slutligen, kom ihåg att ni inte är ensamma.
Hälsningar
Lovisa
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar