ångest?

Hejsan!

Tack för din fråga :) Ledsen att höra att du ibland har det jobbigt med ångest, men det är bra att du är medveten om din situation och funderar på att skaffa hjälp. Du har ju redan så att säga ”övat” en gång på att berätta genom att skriva in hit!

Till att börja med ska jag berätta lite allmänt om ångest:

Ångest är ett tillstånd som vi alla upplever till någon viss grad. Det är alltså inte nödvändigtvis ”något fel på en” om man har ångest ibland, men om det blir för mycket av det och börjar begränsa ens liv så kan ångesten ha ”hakat upp sig” och man kan behöva hjälp för att få ner ångestnivåerna. Det finns olika diagnoser man kan få om man har mycket ångest som stör ens vardag.

Ångest är väldigt besläktat med rädsla, som är en av våra grundkänslor. Ångest och rädsla kan kännas ganska likadant i kroppen.  

Så varför har vi människor ångest? Ångest har varit ett sätt för oss att överleva som människoart, så länge som vi funnits här på planeten. Tänk dig att du levde ute på savannen och ska gå till en flod efter vatten till din stam. Då behöver du vara på alerten ifall det skulle dyka upp något farligt djur. Ångest förbereder vår kropp på överlevnad, genom att exempelvis pumpa runt blodet i vår kropp snabbare så att vi ska kunna slåss eller fly. Ångesten kan också få oss att "frysa till" så att ett farligt djur inte ska se oss.

Problemet i vårt moderna samhälle blir att eftersom de flesta av oss inte längre behöver vara så oroliga för vilda djur och dylikt, så kan ångesten ”haka upp sig” på andra saker som egentligen inte är farliga, vilket blir begränsande för vårt liv istället för att hjälpa oss. Ibland blir då ångesten så jobbig så vi behöver hjälp med att hantera den och lära vårt nervsystem att inte vara så på alerten.  

Det är vanligt att man i tonåren upplever en lite förhöjd nivå av ångest, eftersom man i det skedet håller på att lära sig så mycket om världen och hur man ska klara sig självständigt i den. Om du igen tänker på oss människor för tusentals år sen så var det praktiskt för vår överlevnad att man blev mera medveten om saker som eventuellt kunde vara farliga när man höll på att bli vuxen och självständig – innan man lärde sig vilka saker som på riktigt var farliga eller inte.

MEN, trots att det är vanligt med förhöjda ångestnivåer i tonåren så tycker jag ju absolut att du ska fara och prata med någon om din ångest eftersom det är något som du lider av! Det är inte meningen att man ska behöva sitta ensam med tunga tankar och känslor – vi människor är flockdjur som behöver bolla tankar och lösningar med varandra!

Du kan exempelvis prata med kuratorn på din skola, det är en väldigt bra start. Kuratorn har också tystnadsplikt och får inte berätta vidare vad du sagt (såvida inte det är något som hen anser vara ett hot för ditt liv eller din utveckling). Tillsammans med kuratorn så kan ni fundera om det känns som att du vill göra en vidare utredning av din ångest, och hur ni ska gå tillväga i så fall. Ifall du känner att du vill berätta för dina föräldrar om de känslor och tankar som du har, så kan också kuratorn hjälpa dig göra det, och ni kan göra en plan tillsammans på hur du/ni ska berätta.

Ångest är absolut ingenting som man behöver skämmas över. Det är rätt vanligt att man i perioder lider av det, och professionella kan hjälpa en hitta sätt att hantera det. Det är deras jobb att hjälpa, och de har valt det yrket för att de vill hjälpa!

Ha det bra och ta hand om dig!

Kram, Kix