Två funderingar har jag
1. Har nu några gånger upplevt en ganska stark ångestkänsla som pågår länge, dvs 2-4 dygn. Det har alltid funnits en utomstående faktor, som fått mig att tänka eller inse vissa saker och sedan börja må dåligt som resultat av det. Problemet är att ångesten är så fysisk. Jag kan inte sova, kan inte äta, har diarre och huvudvärk, känner mig febrig och darrig och pulsen är hög. Det som får mig att känna så här är egentligen inte så stort, det handlar om relativt vanliga frågor relaterat till studier/jobb/boende/relationer, men verkar då innebära någon sådan osäkerhet som jag inte tål(?) Har aldrig känt mig så här förr och vet inte alls hur sömnlösheten och det allmänna stresstillståndet i kroppen kunde brytas. Förra gången då detta hände hamnade jag att sjukanmäla mig till sommarjobbet efter att inte ha sovit på tre nätter i rad.
2. Jag tänker ofta på självmord. Har haft det mer intensivt i tankarna kanske ett halvt år och periodvis ännu längre. Har bestämt mig deadline i framtiden, för att tillsvidare är jag för utmattad för noggrannare tankearbete och om jag gör självmord vill jag sköta det bra. Trots att jag skjutit upp medvetet planerande har jag nu i vissa situationer (höga byggnader, trafik) börjat se möjligheter och tänka att det i själva verket skulle vara rätt praktiskt att dö redan tidigare. Att jag skulle då slippa all förhandsarbete som detaljerat självmordsplan skulle kräva.
I teorin vet jag att det är fullständigt ofarligt att tänka på olika saker och att min dödsönskan är inge mer än symptom på psykiskt illamående.
Ändå är det rätt jobbigt att inte kunna sluta tänka på saken. Jag skulle kanske vilja veta hur självmordstankar sådär allmänt fungerar? Slutar man tänka av sig själv när det blir bättre, eller kommer man alltid att ha tankarna i bakgrunden ? Borde man försöka att inte tänka på saken eller är det fritt fram att fantisera? Har försökt hitta saklig info på nätet, typ statistik och forskningsresultat, men det är svårt att hitta andra svar än att man ska gå och prata med någon.
Har nog kontaktat vården och fått prata några gånger om hur jag mår (nästan ok) och hur ser vardagen ut (funkar helt ok) men det som jag skrivit om nu har inte kommit på tals. Det känns barnsligt att själv ta upp självmordstankarna, för jag vet ju väl att det är typiskt att tänka på att ta sitt liv. Dessutom är det säkert mer produktivt att prata om min vardag än gå in på mina tankar. jag
UngInfo svarar
Hej på dig,
Jätte fint att du skriver hit. De är mycket allvarliga tankar och känslor du funderar kring. Jag försöker svara på dina frågor så gott jag kan.
1. Du skriver att du under några gånger upplevt den här ångestkänslan såhär starkt. Jag undrar under en hur lång period det har pågått. Om du innan det här började har varit med om något eller kämpat med något som varit svårt att hantera, som triggat den här starka ångesten som sen går igång också vid mindre händelser. Sedan då sömnlösheten redan är en faktor är man mer benägen att uppleva ångest, både oftare och starkare. Oberoende är det ju ett stort problem som du borde få hjälp med. Det sku vara viktigt att fokusera på att få sömnen i skick och lugna ner både kroppen och hjärnan. Bästa sättet att komma ner i varv och känna mer lugn och få kontroll över dina känsloreaktioner, är att försöka stanna upp, skriva ner och analysera var känslorna härstammar ifrån. Det har ju också mycket att göra med hur du själv reagerar på dina känslor. Dvs. när du en gång börjat bli så att säga ”rädd” för den här ångesten kan du lätt hamna i en ond cirkel, där du reagerar starkt genast då något triggar just den här sinnesstämningen. För att bryta mönstret är det bästa sättet att till exempel öva på mindfulness för att dra ner på varven, det är lätt att man blir överstimulerad och aldrig riktigt tar sig den tid man behöver för att bara vara, så huvudet hinner återhämta sig. Också fysisk ansträngning, socialt stöd och att vara ute i natur hjälper till att lugna ångestkänslor. Och det du redan nämnt, att prata med någon.
2. Jag förstår att det måste vara väldigt tungt att bära omkring på dehär tankarna. Och jag går direkt till det du egentligen frågar: Självmordstankar brukar avta då man psykiskt mår bättre. Men de kan delvis lätt komma upp igen då något känns tungt och jobbigt om man en gång börjat fundera på det. Det viktiga är att lära sig förhålla sig till tankarna, just som bara tankar. Med det brukar de också börja avta. Du behöver inte vara orolig för att du för alltid skulle gå omkring och tänka så. Och det är på inget sätt “farligt” att tänka på dem, utan det är bra att låta dem komma och inte trycka undan dem, utan istället försöka förhålla dig neutral till dem just som bara tankar. Det man försöker trycka undan kan till och med komma igen starkare.
Du sade också att du varit och pratat med vården, vilket i sig ju är jätte fint. Men trots att du tycker det känns barnsligt att ta upp självmordstankarna, skulle det vara helt centralt för att du skulle få den hjälp du behöver där. Det är viktigt att prata om dem och få stöd i att utmana dem. Och än en gång, det hjälper att prata om det man känner och tänker, speciellt med en professionell som kan stöda och hjälpa dig i rätt riktning.
Hoppas svaret är till hjälp, och om du har mer frågor och tankar så kom jättegärna in på Ärligt talat (arligttalat.fi) och prata mer med oss där.
Psykolog Helena
Luckan UngInfo
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar