Jag har börjat tänka lite på min mentala hälsa och har smått fått tankar om möjligheten att ha BPD (borderline personality disorder) eller liknande.
Jag googlade lite om just bpd och de flesta "symtom" som är typiska för det så stämmer in på mig, dock inte lika svårt som google beskrev det.
Det finns typ 9 typiska symtom som svår rädsla för att bli övergiven (Jag kopierar från en sida å lägger i hemliga rutan så inte det blir så långt, dock på engelska)
Jag är rädd för att bli övergiven, men jag skulle inte kalla den för "intense", Det är mera som än känsla eller tanke som alltid finns i bakhuvudet, ja tar inte heller extrema åtgärder för att undvika sådant.
Jag har inte egentligen varit i något som jag skulle kalla ett riktigt förhållande. Visst, jag var ihop med en en tid men det varade typ en månad innan hen ville vidare. Annars har jag inte varit med någon annan på så sätt. Dock har jag perioder då jag övertänker andras beteénde, oftast vänner, fantiserar om hur det skulle vara ifall de hatar mig i hemlighet eller om de faktist hatar mig.
Jag skulle säga att jag har ganska häftiga humörsvängningar när det kommer till mig själv, oftast är jag negativ nör jag tänker på mig själv men ibland så kan jag få en såndär kick där man älskar sig själv så mycket, men som kommer lika fort som den går. Jag går ofta också & grubblar på ifall jag är en dålig person eller så könner jag mig helt frånvarande, som om jag helt enkelt inte existerar.
Ibland får jag också sånder tider där jag totalt kopplar bort från verkligheten eller blir ganska paranoid, oftast varar de bara några minuter.
Jag skulle inte säga att jag tar så många risker, visst så saboterar jag ofta för mig själv, sätter andra före mig & tänker att jag inte förtjänar det lika mycket som andra. Men jag håller inte på med alkohol, droger osv.
Jag har självskadebeteende som har pågått nu från & till i typ 3 år, Men jag hotar inte andra med att jag gör det för att jag skulle vara rädd för att de ska lämna mig. Jag vet inte ens varför jag skadar mig själv, men jag tror att det kan vara känslan att man får ta hand om sig själv efteråt.
Mitt humör svänger ofta, vissa dagar känner jag mig som om jag skulle vara kung men så nästa dag kan jag må så dåligt så jag inte ens orkar stiga upp. Samma kan hönda under en dag, En minut könner man sig som om man faktist mår bra men så en sekund senare så är man i botten igen. Å det handlar ofts om att jag känner ångest, irritation, viss glädje eller rent av ilska.
Men Alltid så har jag ändå en känsla av att jag skulle vara helt död inuti, Som om jag bara är ett skal utan anledning.
Jag är ofta sarkastisk eller bitter, det är jag nästan alltid oavsett allmänt humör, men jag blir aldrig så arg så att jag skadar andra eller tappar mitt temperament. Jag har lärt mig att kontrollera mina känslor, skratta bort allt som är seriöst och att hålla tyst om hur jag egentligen mår eftersom mina föräldrar alltid har antagit att jag mår bra eller sp har de totalt ignorerat att jag också hsr känslor.
Men nåjs, Jag skulle vilja veta er åsikt eller synvinkel. Vad kan man göra åt saken, oavsett om det nu handlar om bpd eller bara allmän depression av något slag.
Tacksam för svar, Å hoppas ni orkar läsa allt babbel.
Ha en bra fortsättning:) Bon jovi
Ungdomsinformatör Kix svarar
Hejsan!
Tusen tack för din fråga, du är bra på att uttrycka dig i text :) Ursäkta långsamt svar, hoppas du ändå hittar tillbaka hit.
Det låter som att du är en person som är ganska medveten om dig själv, dina tankar, och dina känslor. Det är en bra sak, för då har man också en bättre utgångspunkt för att kunna ändra på saker, ifall det finns exempelvis tankemönster och handlingar som man vill ändra på (man kan med andra ord inte ändra på sånt som man inte är medveten om att är problem).
I din text framgår det att du funderar kring borderline personality disorder, eller emotionellt instabilt personlighetssyndrom (eips) som man kallar det mera ofta idag. Jag kommer att för enkelhet skull använda mig av förkortningen bpd, eftersom du också gör det i din text.
Du verkar redan ha på koll vad bpd är för något, så jag går inte destomera in på det.
När det gäller diagnostisering av bpd så görs det inte så ofta på de som är mitt upp i puberteten – eftersom puberteten i sig kan skapa många av de symptom som också finns i bpd! När hormoner löper amok i kroppen och hela ens livssituation plötsligt börjar ändras i och med att man växer upp från barndomen, så kan detta leda till exempelvis stora känslostormar, svag självkänsla, och grubblande om ens identitet. Detta är vanligt, och även om det är jobbigt så är det inte sjukligt (till en viss gräns givetvis). Ifall symptomen berott främst på en jobbig pubertetstid så blir de bättre när man blir lite äldre. Men om det inte blir bättre när man blir lite äldre, så bör en eventuell diagnos börja utredas.
I ditt fall så beskriver du att ditt mående har varit nedstämt och svajigt ett bra tag, och OAVSETT vad det beror på så skulle det vara bra om du fick hjälp med det! Det är inte tänkt att man ska behöva gå och bära på tunga tankar och känslor ensam, vi människor är flockdjur och vi behöver varandra. Du ska inte behöva må sådär dåligt sådär ofta, du förtjänar att få må bra.
Också med tanke på en eventuellt framtida diagnostisering så vore det bra om du redan nu for och pratade med någon så att det finns dokumenterat att du redan i denna ålder har upplevt dessa problem. Därför skulle det vara bra om du for och pratade exempelvis med kuratorn/hälsovårdaren på din skola som en start, eller om du bokade tid till en psykiatrisk sjukskötare på din lokala hälsostation. Du kan berätta ungefär samma sak som du skrev in hit, eller till och med visa dem texten du skrev här. De kan ta saken vidare sen om ni konstaterar att det behövs, exempelvis till en psykiatriker. De kan också hjälpa dig få bättre verktyg för hur du kan hantera jobbiga känslor, eller för hur du kan hantera upplevelsen av inre tomhet.
När det gäller självskadebeteenden så är de ofta ett symptom på att man har många känslor i sig som man har svårt att navigera och försöker bli av med. Det kan också bero på att man vill straffa sig själv för något, eller för att man vill trigga sig själv till att känna något. Du skriver att du tror att det är för känslan efteråt när du får ta hand om dig. Är det månne så att du inte känner att du är värd att bli tagen hand om av dig själv annars, om det inte är för en smärta? Kanske du kunde försöka att boka in ”självvård” med dig själv regelbundet, så att du övar dig på att göra fina saker för dig själv där du tar hand om dig, för att öva på att göra det utan att du behöver skada dig själv? Det räcker med små saker, exempelvis att smörja in sig med någon lotion som luktar gott, att massera sig själv, att stretcha, eller helt enkelt bara ta dig tid att göra något du tycker om – men gör det medvetet. Du är värd det.
Övningar för känsloreglering brukar också hjälpa mot självskadebeteenden, HÄR kan du hitta en lista som vi på Decibel har sammanställt.
Mitt svar blev kanske lite flummigt, men hoppas du fick något ut av det ändå :) Mitt största råd till dig är att sluta hålla tyst om sånt som du känner inuti dig. Det är okej att ha känslor, och att uttrycka dem. Det är mänskligt, och det är fint att vara mänsklig. Ifall du har svårt att prata om såna här saker med andra, så kan du också öva på att uttrycka dina känslor genom att skriva ner dem, exempelvis i en dagbok.
Skriv gärna in igen om du vill fundera mera.
Kram, Kix
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar