förstört min son

15.07.2016
Hej jag har en son som är 6 han har nyss fyllt 6 när jag fick honom va jag 14 och ärligt talat så har jag inte kunnat uppfostra honom så bra och har haft problem med droger/polis suttit inne på olika ungdomsvård och fängelse haft dåliga killar men jag mår bättre nu och han har bott med mig i typ 1 och 1/2 år nu innan har han bott med min mamma. Jag är rädd om honom att han ska behöva gå igenom det jag har gått igenom. Han är 6 år och hatar poliser pekar fuck u till varje polis han ser, går ut och bråkar med andra. Barn går ju ut för att leka men inte han han går ut bara för att bråka och slåss det är hans sätt att leka en gång kom han hem jättearg och grät gick raka vägen mot köket och sa att han skulle ta en kniv och hugga någon kille han bråkat med jag stoppade ju honom direkt och det har inte hänt igen sen dess men jag är orolig för honom. Han måste alltid ha märkeskläder det viktigaste han vet är att ha märkeskepsar som egentligen är för äldre killar vilket barn tänker på sånt? Han frågar om han oxå får röka/dricka och försöker dricka öl om det står någonstans öppet och obevakat och det är sjukt hur han är. På hans födelsedag fick han lossas tatueringar han lägger på kroppen och lägger vatten över så det fastnat på kroppen och han älskar det och tycker att han är så cool och snygg och de håller länge flera veckor men såfort de börjar försvinna blir han galen skriker och gråter och säger att han vill ha riktiga som inte försvinner vet inte vad jag ska göra med honom. Om han hör någon snacka om något olagligt blir han jätteuppspeld och ivrig och frågar mer om det typ som om det är något han vill och tycker är kul. Känns som om det är mitt fel att han är som han är jag har gjort riktigt dumma saker framför honom som jag skämms över har knarkat och skärt mig själv framför honom när han va typ 2-3 år jag glömmer aldrig hur han såg ut och hur ledsen han va han fattade väll inte så mycket mer än att jag gjorde så jag börja blöda och han låg på golvet med huvudet i mitt knä och va ledsen jag kan än inte fatta hur jag kunde göra något sånt mot honom låta honom se det glömmer aldrig hur han såg ut då. Har huggit soffan med en kniv framför honom när jag blivit arg på mina föräldrar vart jättefull eller hög och han har sett poliser komma och ta mig med dom flera gånger. Haft killar som han sett upp till och älskat som vart dåliga som tex visat honom riktig pistol/batong och låtit honom leka med det och lärt honom hur man stryper folk eller slår hårt och sånt vilket är fel men jag tänkte aldrig på det tyckte det va sött och skämms så sjukt mycket över att jag låtit sånt hända det är mitt fel att han är som han är. Han börjar skolan nu i höst och jag är så sjukt rädd för att han ska bli mobbad eller bråka med folk att han ska få kompisar som är dåliga. Vet faktist inte vad jag ska göra jag har sett vänner som vart vänner sen de va små och gjort allt tillsammans precis allt mörda varandra. Hade 2 vänner som mörda 3 andra av mina vänner som va med i samma gäng och det ända jag fått från vänner är problem lögner och skit. Om jag fick bästemma vill jag inte att han ska gå i skolan eller få vänner eller någoting är rädd för att han ska behöva gå igenom samma skit som jag gjort han är väldigt lik mig i allt lika känslig lika nyfiken/envis, vänner är det viktigaste han vet. Vet att han bara är 6 men han är så sjukt intresserad av dåliga saker. När jag va yngre lärde jag och några andra honom att han alltid måste slå tillbaka om någon slår honom att alltid backa upp sina vänner och sin familj oavsett vad och att aldrig någonsin gola och det är det viktigaste som finns för honom nu och det är svårt när jag försöker ändra på det. Hans pappa har han aldrig träffat och han har inte haft någon kontakt med honom alls men har en annan kille som vart kriminell och haft det svårt men han är bra slutat dricka helt och göra dumma saker det enda han gör är att röka på och det blir man bara lugn av han försöker sluta med det oxå men enda anledningen han gör det är för att han ska kunna sova. Alex älskar och ser väldigt mycket upp till honom och härmar typ allt hur han går/pratar/äter och lyssnar mer på honom än På mig för att han är kille. Ibland när han kommer hem och har bråkat med någon vägrar han bäretta något för mig utan vill bara prata med honom. Och han försöker lära honom rätt även om allt han lär honom inte alltid är sånt jag håller med om tex att om någon slår honom ska han slå tillbx men aldrig börja slåss men sånt leder ju oxå till dåliga saker och på mig vägrar han lyssna alls om jag ger honom utegångsförbud går han ut ändå när jag inte märker det. asså jag vet inte hur jag ska uppfostra honom mina föräldrar va för hårda mot mig och det gick inte så bra för mig men att vara för mjuk och låta barn va för lösa är inte häller bra. Vet inte hur jag ska få honom att lyssna eller ändra på saker jag förstört hos honom vet inte hur jag ska göra så det blir rätt ibland kan det bli för mycket så jag bara vill ge upp men det är mitt fel att han är som han är Anna

Ungdomsinformatören Sanna svarar

18.07.2016

Hejsan Anna

Det låter som att du har en del jobbiga saker i ditt liv. Låt vara allt dåligt som har varit, det är gammalt och ska vara glömt. Plåga inte dig själv med såna tankar att du förstört din son och att allt hopp är ute för både honom och dig. Man brukar säga att så länge det finns liv så finns det hopp <3
Oberoende av vad som varit så är du din sons mamma och den bästa i hela världen för honom. Barn är otroliga de älskar sina föräldrar i vått och torrt. Men det är bra att du förstår att ni behöver se över vart ni är på väg, för bådas skull. Han kommer riktigt säkert att växa upp till en glad och fin kille, men precis som alla andra barn behöver han sin mammas stöd för att kunna göra det.

Jag behöver säkert inte skriva att du ska försöka att undvika att han behöver se och vara med då du skadar dig själv eller är påverkad av något. Du måste tänka att du är hans stora stöd i livet, den han sist och slutligen litar allra mest på i hela världen. Låt vara att han tyr sig till din kille ibland, men det är bara naturligt, han vill ha en "vi killar"-känsla :) Men han vet att du finns där för honom oberoende av vad han gör eller säger. När han bråkar och skriker så tror jag att han vill ha fram en reaktion från dig. Han vill att du ska säga NEJ, det här är inte accepterat beteende i vår familj. Inte argsint utan vänligt men bestämt, så där gör vi inte.

Att han gillar märkeskläder och kepsar beror säkert på att de han ser upp till (de äldre killarna i din bekantskapskrets) har såna, han vill vara likadan. Sen brukar man säga att ens barn blir så som man gör dem. Visst vill man ge allt till sina barn, men de behöver också lära sig att pengar växer inte på träd och att man kan inte alltid få allt man vill ha och att det måste duga att ha annat än enbart dyra märkeskläder. Han får det jätte svårt senare i livet om han aldrig lärt sig pengars värde. Finkläder är det ju kul att han lite extra men vardagskläder måste man lära sig att det faktiskt går att ha typ från H&M. Där är en av dina uppgifter :)

Jag kan förstå att du känner oror inför hans skolstart, det gör alla mammor när deras barn ska börja skolan, eller gå vidare till ett nytt steg i livet. Du kan säkert få hjälp åt er båda två sen i höst via skolan om det känns som att du behöver det. Ta kontakt till skolan genast i augusti då skolans personalen brukar börja på inför skolstarten. Jag tror att det skulle kunna kännas lättare och bättre för dig att känna att du har stöd från skolan i ryggen. På det sättet har du alla möjligheter att hjälpa din son att få en bra start i skolan och livet och kanske kunna undrvika en del fallgropar. Man ska inte vara rädd för att be om hjälp, alla behpöver vi hjälp mellan varven. Ensam ÄR inte stark <3

Du har så rätt i att man som förälder inte får vara för sträng, men inte heller för slö. Barn till välldigt stränga föräldrar brukar inte må särskilt bra men de som inte har några regler alls känner sig inte älskade. Lagom är bäst brukar man också säga :) Men vad är då lagom???? Det kan vara svårt att hitta den gyllene medelvägen på egen hand, där kan du absolut få hjälp av skolans kurator eller en hälsovårdare.

Man vet aldrig vad som händer och sker i livet, men om man ändå gör sitt allra bästa och försöker styra upp allt på bästa sätt, tja då kan man inget mera. Då måste det räcka.

Jag vet att allt kommer att reda upp sig både för dig och för din son. Du verkar ha så bra och vettiga tankar om saker och ting. Men ta all hjälp du kan få, det är inte meningen att vi ska klara oss själva i alla lägen. Bättre att styra upp allt nu och inte sen om 10 år då man inte vet vart era liv har tagit sin inriktning.

Många kramar till dig, bra att du tog kontakt hit, hoppas du fick ut något av mina råd.

Hälsar ungdomsinformatören Sanna

 

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Ställ en egen fråga

Skriv kommentar

OBS! Ställ din fråga vid Våga fråga.

Hur får jag slut på ett porr beroende?
Läs mera

Hejsan, jag är en tjej på 14 år/09. Jag mår inte bra alls och skulle vilja ha chatterapi. Dock är jag antingen för ung eller så kostar det eller så behöver föräldrarna veta. Jag har inte så bra relati...
Läs mera

Jag kan inte prata om mina känslor alls fö jag tycker de låter så fel och blir så akward. Jag har varit tillsammans med en kille i ca 1.5 månader å har inte sagt att jag älskar honom (Han har inte sag...
Läs mera

Jag har ny cylinder kolv och tändstift. Och jag får bensin till förgasaren men inte cylindern (tändstiftet är snus torr) och jag har tvättat förgasaren och membranen är i skick. Jag misstänker att det...
Läs mera