Kan inte gråta

Hejsan!

Tack för din fråga. För det första så vill säga att jag tycker det är bra att du själv verkar så medveten om att du stänger in dina känslor och sånt, medvetenhet är första steget till att kunna göra något åt situationen. :) Också medvetenheten om att det här kanske inte är så bra för dig just nu, och att det finns nåt bättre för dig out there. För det tycker jag mig också se i din fråga, att du har en vilja till att ta tag i det här och jobba med det, men att det känns svårt att veta var man ska börja. Och så är det ju ofta...

Jag tycker också du är insiktsfull och smart som ser att dina svårigheter med maten också har att göra med kontrollsökande och en sorts trygghet, och att det därför kan kännas läskigt att börja äta mer fritt, för att beteendet går djupare än ”bara” mat och utseende. Det är inte alla som inser det, och återigen vill jag säga att när du väl får hjälp så tror jag du kommer kunna ta väl emot den på grund av att du redan förstår den här biten!
För trots hur medveten man än är så kan det vara väldigt svårt att göra stora förändringar på egen hand – och man ska inte heller behöva gå och bära på tunga känslor ensam. Det finns hjälp att få för det här och du är precis lika berättigad till den som vem som helst annan! Det att du upplever svårigheter med självkänslan, att humöret går upp och ner och att du ibland känner självhat, svårigheter med ätandet, nedstämdhet och tomhet är ABSOLUT tillräckliga orsaker för att söka hjälp. Folk jobbar ju med det här professionellt och de kommer inte tro att du ”bara söker uppmärksamhet”. Sen kan du ju välja själv om du också vill berätta åt någon annan i ditt liv eller inte. Du måste inte om du inte känner dig redo, även om jag nog tror att dina närstående skulle uppskatta att få veta hur du känner så de bättre kan stödja dig om du vill ha stöd. Och OM någon ändå skulle tro att du gjorde det för uppmärksamhet så är det nog de som borde se över sin egen världsbild lite, och säger mera om dem än vad det gör om dig.

Ledsen att höra att du inte känner du kan gråta när du skulle vilja gråta. Men så kan det vara i perioder, och ibland när man har mycket känslor på en gång så kan ens huvud liksom försöka ”skydda en” genom att bara frysa allt så man ska slippa känna det. Det är en försvarsmekanism, en sorts ”överlevnadsstrategi” likadant som att slåss eller fly. Det är bara det att i längden så blir det mera skadligt än ett skydd, om känslorna inte kommer sig ut nånstans. Men din gråt finns nog där och jag är säker på att du kommer hitta den en dag igen, en dag när ditt huvud känner sig tryggt nog att släppa ut det. Nu är det viktigast att bara börja nysta i någon ända, genom att prata med någon om det.

Om du vill börja genom att diskutera din relation med maten så kan du kontakta Livslust-projektet, de är jättesnälla där, och ger fem kostnadsfria besök (online) där man kan tillsammans med dem planera hur/om man vill ha fortsatt vård eller hjälp. HÄR fyller man i deras korta kontaktblankett, det är jättelätt, du kan fast bara kopiera över texten du skrev in hit i deras meddelanderuta och lägga dina kontaktuppgifter där ovanför i rutorna :)

Om du inte vill göra det, så är ett annat sätt att gå till din skolkurator eller hälsovårdare och be hen hjälpa dig vidare med ditt mående. Ifall du inte vet hur du ska börja prata så visa dem bara den här frågan som du ställt in, typ på din telefon, så får du det sagt och så kan personen du pratar med ställa eventuella följdfrågor om det.

Det går också att själv boka en tid till ditt lokala HVC (eller be dina föräldrar göra det om du känner dig okej med att be dem om det).
Ett fjärde alternativ är också att kontakta de lokala ungdomsuppsökarna så kan de hjälpa dig boka en tid vidare. Du hittar dem genom att googla din kommuns namn och ”uppsökande ungdomsarbete”.

Jag tror på dig, du fixar det här! En sak i taget nu bara, men börja med att ta kontakt någonstans på samma modiga sätt som du tog kontakt hit! <3

Kram, Kix