Jag har senaste tiden varit väldigt känslig, mycket mer än jag anser jag varit förut. Det är som att när jag är ledsen är jag väldigt väldigt ledsen och det känns som att världen går under. Och när jag är glad är jag ofta överlycklig och ibland lite hyper. Ofta är det när jag är ledsen som jag märker jag får starkare känslor än när jag är glad. Jag har också börjat få panikattacker (tror jag). Jag gråter så att jag börjar hyperventilera och börjar upprepa högt vissa av mina negativa tankar och kan börja skaka. Det har som tur bara hänt ett få par gånger.
Jag misstänker att det kan vara någon hormonell obalans som jag har, men vet inte varför. Slutade med p-piller lite under ett år sen, vilket är ungefär när det här började. Men borde det inte ha gått om nu om p-pillren är orsaken? Har varit väldigt rädd att jag skulle blivit gravid (för har också haft oregelbunden mens, t.o.m. så att det vissa månader hoppar över). Men alla graviditetstest jag tagit har varit negativa. Kanske också det att jag skaffat pojkvän kan har fått mig att bli extra känslig? Det är ju många nya starka känslor som kommit. Också det att jag delat med mig för första gången om mina osäkerheter och dåliga minnen har väckt många känslor.
Jag tror jag alltid har varit mera åt det känsliga hållet, men inte lika överdrivet som nu. Småsaker har senaste tiden lätt blivit stora för mig och det tar ganska länge för mig att släppa saker. Så har jag inte varit förut. Men det värsta av allt är att jag är så fruktansvärt självkritisk. Annars är jag en positiv person, men när det häller mig själv är jag väldigt negativ. Försöker jobba på detta men det är svårt. Självkritisk har jag varit länge, men långt ifrån så mycket som jag är idag.
Har någon nära i släkten som är misstänkt bipolär. Är väldigt rädd att jag själv skulle vara det. Men humörsvängningarna som jag upplever sker ju så tätt på varandra. Har inte heller längre perioder då jag skulle vara manisk eller deprimerad.
Vad tror ni om det här? Kan det vara någon lätt hormonell obalans eller är detta något psykiskt jag borde kolla upp? Vart skulle jag isåfall vända mig? Tacksam för svar! :)
Praktikant vid Decibel Angelica svarar
Hej fina du!
Vad fint att du skriver hit! Du är medveten om dig själv och vad du kämpar med och det är bra, utan medvetenhet är det svårt att göra något åt saken.
Det går inte att säga om det här är hormonellt, psykiskt eller något helt annat. Jag tycker absolut att du ska söka hjälp oavsett, främst eftersom det här uppenbarligen påverkar din vardag. Du är värd att må bra och ha ett stabilt känsloliv! Jag tänker att du kunde börja vid hälsovårdscentralen. Blodprover brukar tas på rutin men om inte så be om det. Du har beskrivit det jättebra i den här texten redan, så säg allt detta till läkaren så kommer du att få det stöd du behöver och skickas vidare vid behov.
Det verkar hända mycket på det personliga planet för dig just nu och jag tror att en förklaring till dina starka känslor finns där. Att gå in i en relation väcker känslor och kärlek är en stark känsla. Om du också har negativa tankar om dig själv kan det dessutom hända att kärleken blir svårare att ta emot. Att du nu öppnar upp om osäkerheter och det som hänt i ditt liv gör ju helt naturligt också att du tänker mer på det och på hur det har påverkat dig och därmed också reagerar på de känslor det väcker. Det här är inte en dålig sak, tvärtom, och ju mer du pratar om och känner på de här känslorna desto lättare kommer det att bli. För att läka behöver vi våga titta öppet på det som varit och känna de känslor det väcker, det finns ingen annan väg genom det. Lita på att du är på rätt väg där.
Du skriver om att du upplever dina känslor som starka och att de blir svåra att hantera. Som sagt så är det bara bra att du vågar känna på dina känslor, men det är mindre bra om du börjar agera självdestruktivt. Det är en kortsiktig lösning som i längden kommer att leda till mer smärta, inte mindre. I stunden, när våra känslor känns som mest, är det lätt hänt att vi tar till snabba ”lösningar” och agerar impulsivt. Därför är det bra att ha en krisplan att ta till när känslorna är som starkast. En krisplan kan se ut som en lista av saker att göra istället för att agera destruktivt. Sen gör du dem i turordning. För att lugna ner känsloreaktioner finns det många knep, några förslag är att ta en dusch, skölja ansikte/handleder med kallt vatten, springa i trappor för att höja pulsen, göra avslappningsövningar, lyssna på musik, slå så hårt du kan i en kudde, gå ut och skrika i skogen, eller något helt annat. Där behöver du utforska lite vad som fungerar just för dig och sen anpassa din krisplan efter det. Förhoppningsvis är detta också något som vården kan hjälpa dig med när du söker hjälp. <3
Du skriver också om självkritik och negativa tankemönster. Låg självkänsla påverkar oss mycket och det låter som om du, även där, är medveten om vad det handlar om. Fundera på följande: Vilka är dina mest återkommande negativa tankar om dig själv? Finns det speciella situationer som utlöser dem mer än andra? Varifrån kan de härstamma, finns det någon i din omgivning som sagt de här sakerna till dig nån gång i livet? Och framför allt: är de sanna och varför/varför inte i så fall? Vad kan du istället säga till dig själv som du faktiskt mår bra av?
Stort lycka till! Du är värdefull!
Kramar från Angelica
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar