Könsdysfori

Hej,

det är tråkigt att höra att du känner allt mer könsdysfori, det kan vara mycket svårt och tungt i tonåren. Det låter som du är ganska säker på att du inte är tjej, i alla fall inte helt. Du beskriver också att du ibland känner dig som en tjej men oftast som en kille. Könsidentiteten kan vara fluid, alltså att den varierar så att man ibland har mer en könsidentitet och ibland en annan könsidentitet. Det kan också hända att man till slut är tydligare av ett kön men att man speciellt i början fortfarande relaterar mycket med det könet man vuxit upp som och som andra har sett en som. Det levda livet man har bakom sig och kanske fortfarande lever så försvinner inte plötsligt. 

Som du beskriver har du all tid i världen på att fundera ut vem du är. Du ska inte känna press, att du måste vara helt säker, utan det är okej att fundera och ifrågasätta. Eventuellt kan det hända att du med tiden blir allt säkrare, eller så kan det komma en plötslig insikt som gör att du plötsligt är helt säker utan tvekan. 

Det är tråkigt att höra att du inte är säker om dina föräldrar kommer att godkänna dig. Har du vänner som vet vad du har funderat på, eller som du möjligtvis kunde berätta till, om du vill? Om det finns en risk att föräldrarna inte godkänner, kan det vara till stort stöd att du i alla fall har någon, t.ex. vän eller syskon som godkänner och stöder. Samtidigt kan föräldrar överraska, och godkännande föräldrar kan vara det bästa stödet någonsin. Kanske har de sagt något som du upplevt som ett tecken på att de inte är accepterande. Ibland kan det hända att när det dyker upp att det berör ens eget barn så ändrar de sig, för barnet är så viktigt för föräldrarna. Hursomhelst, ja, det kan också bli så oroade att deras handlingar kan bli mycket sårande och det kan bli svårt att leva med om man inte har någon annan som stöd. Även då, menar föräldrarna väl, de helt genuint kanske ser det som något farligt och hotande och vill skydda sitt transbarn genom att försöka hindra barnet från att vara sig själv. Det tar förstås inte bort det, att handlingarna är mycket sårande. Det önskvärdaste är att föräldrarna stöder dig i att vara dig själv och godkänner. 

Din rubrik och fråga är om könsdysfori. Social könsdysfori underlättas genom att man har människor omkring som godkänner en, eventuellt ens nya namn och pronomen om du har sådana. Du får vara envis och kräva att andra använder de pronomen och namn man använder, de är väldigt viktiga för ens självkänsla och underlättande av social dysfori, medan felkönande gör det värre. Social dysfori kan underlättas med sådant könsuttryck som känns rätt, det handlar alltså om sådant som kläder, smink/inte smink eller hårstil till exempel. Det viktiga är inte att passa in i en låda, utom om det är det man vill, att man kan vara sig själv till det fullaste. Kroppsdysfori är ofta den svårare biten. Om du har det, lönar det sig att ansöka till polikliniken för könsidentitetsutredningar för unga. De vill att man ska ha vetat med bra säkerhet i några år. Hursomhelst, är det de som erbjuder könskorrigerande vård i Finland. Processen kommer att ta länge men därför kan det vara bra att söka sig dit så fort du känner att du är redo. Före behandlingar så lönar det sig att fokusera på att underlätta den sociala könsdysforin. Till exempel genom bindande, lösa kläder och liknande, som ändrar hur kroppen ser ut med kläder på så att säga, kan man underlätta kroppsdysfori för de kroppsdelar man känner dysfori. De är inte samma som behandlingar men de kan hjälpa, för vissa räcker de, för andra räcker det inte alls eller behöver inte det. Om du upplever svåra ångestkänslor eller panikattacker som beror på dysfori så är det bra att öva på jordningsövningar och att lugna ner attacker. Det kan du prova på genom andningsövningar och att göra en aktivitet som du tycker om. Du kan läsa mera om dem på Kompetenscentrum för könsmångfalds sidor om egenvård, egenvård för könsdysfori. Det finns snart på svenska men tillsvidare bara på finska tyvärr. 

Med vänliga hälsningar, Emilia.