Rädd för att hitta nån död

Hej Anonym!

Jag förstår att det känns som att just det här skulle vara det värsta som kunde hända. Vi får förvånansvärt lätt för oss olika saker ibland och börjar snurra vissa tankar när vi känner oss osäkra. Det kan nästan kännas lite random, slumpmässigt, vilken tanke som börjar skrämma oss - det kunde kanske lika gärna ha varit cancer eller våldtäktsmän. Kanske får vi tanken från någon viss filmscen eller från något vi hört någon berätta om eller drömt om natten och det kan vara mer eller mindre sannolikt att det ska hända oss själva, mer eller mindre realistiskt överhuvudtaget. Poängen är oavsett att en viss sak kan börja skrämma, oproportionerligt mycket och kanske till och med så mycket att det börjar påverka ens vardag (tex att man undviker situationer där det skulle kunna hända, drömmer mardrömmar om det eller liknande).

Varför det går så här för vissa råder det många psykologiska meningar om. Jag har hört bland annat att vi alla är lite olika mycket känsliga, och känsligare personer tenderar även att vara mer osäkra och räddhågsna av sig. Dessa kan alltså lättare haka upp sig på en viss rädsla och om ingen finns där för att hjälpa dem om att övertyga dem om att de nog är säkra och trygga, och speciellt om man inte berättar om sin rädsla för någon, så kan den växa sig allt starkare. Den kan till och med utvecklas till en riktigt besvärlig fobi som gör det svårt att fungera normalt. Följdaktligen är det ett bra råd att prata om rädslan med sådana som du litar på och känner dig trygg tillsammans med.

Du är varken löjlig eller barnslig för att du har en sådan här rädsla, och det hjälper oftast inte om folk bara säger typ "jamen sannolikheten att du ska hitta ett lik är ju promillestor, hur många människor hittar egentligen döingar..." och liknande. Det kanske krävs att du själv går ut och promenerar en kväll och inser när du kommit hem att nej, du hittade inget lik. Det är lite så här som terapiformer som kognitiv beteendeterapi fungerar, att man själv inser, ofta genom att pröva sig fram, att det man är rädd för inte är så stort, farligt och sannolikt som man fått för sig att det är. Kognitiv beteendeterapi brukar annars ha jättebra resultat på olika fobier och rädslor, så läs gärna på lite på nätet om det här.

En annan vanlig psykologisk förklaring på den här typen av rädslor finns inom utvecklingspsykologin och går ut på att det faktiskt är ett vanligt utvecklingssteg under tonåren att vara rädd för döden. Plötsligt inser man på något plan att man själv och alla runt en inte är odödliga och att människor man bryr sig om kan försvinna på alla möjliga vis. De flesta tar sig igenom den här fasen, hittar på sätt att börja leva med oron, hittar sätt för hur de kan njuta av livet i alla fall, hur de kan få sig själv att känna sig trygga ändå. Det är en del av hela självständighetsprocessen, att slita av navelsträngen till familjen och börja stå på egna ben. Nä, inte en speciellt kul utvecklingsfas, men något de flesta går igenom. Så också du, vännen. Det finns inget som säger att du kommer att vara rädd för lik resten av livet.

Slutligen så kan ett bra råd också vara att du helt enkelt tänker igenom vad du skulle göra om du råkade på ett lik och tar reda på hur man bör agera i en sådan situation. Vad är numret till nödcentralen, hur skulle du beskriva platsen, hur skulle du säkerställa att ingen skulle attackera dig där (tex om det är i skogen och det kanske är en björnattack, då kan du prata högt och ha gälla ljud som skrämmer bort björnar), vilka körinstruktioner ger du åt nödpersonal så att de ska hitta dig där du är osv osv. Ju mer beredd och kunnig du känner dig, destom mer kommer rädslan att minska, eftersom du känner mer kontroll över den här sortens tänkbara situationer som du kan råka in i. Kunskap är makt.

Hälsar ungdomsinformatören Liselott

Här kommer lite mera:
Innstämmer i allt som Liselott skrivit men vill ändå fylla på lite.
Nu vet jag inte om någon i din närhet är svårt sjuk eller om du annars möter många gamla människor, som ju helt naturligt är närmare döden än yngre personer.

Ibland kan man ha att man tar ett sista farväl om någon nära anhörig dött, men då sker det på en Hälsovårdscentral eller sjukhus eller liknande. Under mycket ordnade förhållanden. Man har den döde i ett rum dit man väljer om och när man ska gå in i, man kommer inte in dit sådär mittiallt lite av misstag. Det är lugnt och fint, inget dramatiskt eller obehagligt. Fast man kommit till ett sådant tillfälle och känner att man ändå inte kan gå in så är det helt ok att inte alls gå in. Man är varken den första eller den sista som ångrat sig.
Men det här är inte alls något som man alltid gör när någon har dött, de anhöriga kan välja om de vill se den döde eller inte. Ibland om personen som dött varit med om en olycka eller på något sätt blivit skadad så kanske man väljer att inte ta ett sista farväl på det sättet att man får se personen i fråga.

Hälsar ungdomsinformatören Sanna