Självskadebeteende

Hej,

Precis som du skriver så är självskadebeteende någonting som man kanske tar till som ett sätt att hantera besvikelse eller ilska. Du skriver att det är någonting du har gjort sedan du var runt tio år gammal, och det kan som barn kännas som ett sätt att få utlopp för sina känslor då man kanske saknar ord att beskriva dem eller andra sätt att handskas med sina känslor, men det skulle vara viktigt för dig att nu hitta ett annat, och mer hållbart sätt.

Du inser antagligen att det att du skadar dig själv gör mer skada än nytta. Det finns ingen anledning till att du skulle försöka bestraffa dig själv ytterligare då du känner besvikelse över dig själv - eftersom själva känslan är ett tillräckligt stort straff i sig. Det sätt som oftast hjälper bättre i långa loppet är att tala om det. Att säga högt hur man känner, även om det handlar om känslor som man själv kanske skäms över. Försök tänka på hur du skulle förhålla dig till saken om det inte handlade om dig själv utan om din bästa vän. Vad skulle du säga till hen i en liknande situation och skulle du inte önska att hen berättade ärligt om sina känslor istället för att vända ilskan mot sig själv?

Det du kan testa istället för att riva dig själv är att t.ex. gå på en promenad/gå och springa eller att gå duschen. Jag önskar att du skulle fokusera på att ge dig själv tröst de gånger du känner ilska och besvikelse istället för att straffa dig själv ytterligare. Så då impulsen kommer över dig att självskada så försök att göra ett medvetet val att avbryta det du håller på med och gå ut. Sedan då känslorna lugnat sig lite så kan det vara bra att försöka skriva ner dem eller att tala med någon - för att få tankarna ur dig istället för att bära omkring på dem.

Om du inte upplever att du kan tala med t.ex. en vän eller förälder så kan du kontakta hvc och se om det finns någon möjlighet att besöka någon där för att tala, och då skolan börjar igen i höst har du igen tillgång till t.ex. kuratorn, psykologen eller någon annan i skolans personal.

Du är värdefull och du förtjänar att bli behandlad väl, både av alla andra och av dig själv.

Kram,

Tessi