Mina föräldrar bara lägger mer och mer press på mig. Helt plötsligt är det jag som får höra att JAG borde ha varit till butiken, att JAG borde hjälpa till, att JAG borde bidra mera osv. (Jag gör redan mycket av detta). Det är alltid JAG och aldrig min bror och då är vi ändå jämngamla… Är så trött på att det alltid ska vara så här. Kan ju också nämnas att relationen till mina föräldrar bara blir sämre och sämre, vill inte ens vara hemma mera.
Jag spenderar all tid jag kan i skolan. För att slippa vara hemma och för att få vara med de som faktiskt ser och hör mig, lärarna. Mina läraren har märkt att jag inte mått så bra senaste tiden, inte mina föräldrar. Jag lider utav mycket ångest och stress. På senare tid även irritation för precis allting. Jag har speciellt irriterat mig för ljudet av tangenterna då man skriver. Vad ska jag göra? Jag kan ju inte undvika det ljudet av andra?
Jag vet inte vad jag ska göra mer. Känner mig bara så stressad och inte alls som mig själv mera. Blir orättvist behandlad av föräldrarna och blir aldrig tagen på allvar. ”Du e ung, du har inget att vara stressad över. Du ligger ju bara på sängen”, en standard kommentar av mina föräldrar. Dom fattar inte. Dom ser endast dom få korta stunder jag hinner andas.
Jag gråter mig till sömns, distraherar mig från alla tankar (och mina föräldrar) genom att spendera all tid jag kan i skolan, får plötsliga andnöd, är sjuk konstant, får synbortfall och haft så mycket huvudvärk (brukade aldrig få det tidigare). Regelbundna träffar hos kuratorn, men får aldrig fram vad jag vill.
Är omringad av mina mest fantastiska läraren varje dag, men nu blir det tufft då jullovet kommer. Det ska inte vara så att mina läraren är mina största förebilder och stöttepelare och de som reagerar på mitt mående. Men jag är otroligt tacksam att lärarna blivit en så viktig del av mitt miv.
Tack om ni orkat läsa detta, behövde bara få ut allt jag känner. Anonym
UngInfo svarar
Hej på dig, jag är jätteledsen att läsa hur tungt du har det och det där är ju helt ohållbart att du bränner slut dig på det där viset. Dina föräldrar borde ha större förståelse för dig, ditt mående och ork. Man skulle ju önska att de fanns där som stöd, hjälp och en trygg punkt I vardagen. Fint förstås att du har dina lärare som delvis kan ge det du saknar hemifrån, men det räcker inte riktigt till. Jag blir nog orolig när det verkar som du håller på att bränna slut dig på det där viset. Du har ju dessutom helt fysiska symptom, där också din kropp reagerar på all stress och överbelastning och ökad irritation över småsaker är också ett tecken på utmattning. Det är bra att du går till kuratorn, men om du inte får sagt det du påriktigt känner och tänker så hjälper det knappast tillräckligt. Vad tror du om att söka dig direkt till hälsostation och berätta om din ångest och dina symtom till läkare? Då kunde du få remiss till psykolog eller liknande för att bearbeta din situation och tillsammans hitta verktyg till ökat lugn och hälsa.
Jag förstår att mycket är fast på utomstående faktorer, men med hjälp och stöd är det lättare att hantera också dem och kanske det skulle finnas någon möjlighet att involvera dina föräldrar i vården så de skulle få en bättre förståelse. Det är ju heller inte bra att er relation verkar bli sämre och sämre, och det måste ju vara något de också märker av. De skulle säkert också gärna se till att få en mer fungerande relation till dig, där alla kunde slappna mer av och känna trygghet tillsammans.
Det här är verkligen något som är värt att ta på allvar. Du ska inte behöva gå omkring och må sådär och ju längre tid du känner dig såhär överbelastad och stressad desto mer tär det på dig och det finns risk för att du blir deprimerad. Så det är viktigt att du tar tag i det och verkligen söker ordentlig hjälp. Du kan också försöka prata vidare med kuratorn, fast skriva på en lapp eller mail eller något det du vill ha sagt så kan hen hjälpa dig bättre, eller vidare till mer stöd.
Jag vet ju inte precis heller hur din relation till föräldrarna är, men om det alls är möjligt skulle det ju vara jätte fint om du verkligen försökte prata med dem också, och förklara hur du känner. Om det går alltså. Jag tänker nu under jullovet när du inte har stödet av dina lärare skulle det vara viktigt att öppna upp en diskussion med någon vuxen. Under jullovet har vi också öppet på Ärligt talat-chatten (arligttalat.fi) och du är jätte välkommen dit att komma och prata och vi kan där stöda under den här ledigheten.
Hoppas du sku snabbt komma vidare och hittar den hjälp du behöver och sku komma åt att få lite andas ut under julhelgen.
Psykolog Helena
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar