Telefonsamtal

Hej Anonym!

Du är lååångt ifrån ensam om att vara rädd för att ringa telefonsamtal. Den rädslan har säkert funnits så länge telefoner funnits, och den har kanske bara blivit värre genom åren när allt mer av tex kontakten till myndigheterna skedde per telefon. Men nu är telefonrädslan dessutom en fobi/aversion/rädsla som bara växer ju lättare vi får att ta kontakt på andra sätt, som genom elektroniska blanketter och hjälpchattar, e-post, skol-kanaler som Wilma osv osv osv.

För det är klart att om man är lite blyg för att ringa åt folk, så väljer man alltid de lättare sätten (tex e-post), eftersom människan av naturen helst undviker allt som är ens det minsta jobbigt eller obehagligt. Och ju mer man undviker att göra det där som är lite jobbigt, desto svårare blir det att faktiskt genomföra det där jobbiga nästa gång. En ond cirkel - som i många fall dessutom fått extra fart av missriktat hjälpsamma curlingföräldrar, som ringt och sökt sommarjobb för sonens del eller ringt fotistränaren när dottern haft problem med lagkamraterna. Till och med telefonkontakten till släkt och vänner har minskat, eftersom man sköter stora delar av den genom sociala medier, sms, gruppchattar på WhatsApp osv. Så största delen av de telefonsamtal vi måste ringa idag är just till myndigheter eller andra besvärligare ställen, och ofta gäller ärendet något problem, klagomål eller anhållan av något slag. Negativ eller osäker stämning gör såklart det ännu jobbigare att våga ringa.

Som med de flesta fobier, rädslor och osäkerheter handlar telefonrädslan oftast mer i grunden om någon mer djupgående osäkerhet (tex blyghet eller svag självkänsla) eller känsla av att inte ha kontroll över situationen (tex nu att du inte kan kontrollera samtalet om det är på finska) eller om dåliga erfarenheter som fått börja dominera ens beteende och tankar. Bejakar man rädslan genom att undvika det jobbiga (tex ha mamma att ringa Fpa istället), hitta på ursäkter till varför man kan/borde slippa det jobbiga ("jag har alltid varit så blyg") eller väljer bort saker som kan leda till det jobbiga (jag ids inte söka det där sommarjobbet för där skulle jag vara tvungen att ringa till finskspråkiga), så växer den sig såklart starkare och starkare. Speciellt om man inte delar tankarna med någon, som lite kan rycka en ur de invanda tankemönstren som går i spiral neråt.

Mot fobier används ofta kognitiv beteendeterapi (KBT) och den går mycket ut på att först hitta orsakerna till ett visst beteende och sedan byta ut tanke- och beteendemönstren till bättre och hälsosammare sådana, bland annat genom att långsamt vänja sig med det jobbiga. Det finns massor av bra info om KBT på nätet och till och med bra instruktioner för självhjälp (bättre på engelska om du läser det). Kolla även på Psykporten ifall där skulle finnas något som kan hjälpa dig. Googla också på hur man kan bli av med rädslor och fobier, för även om du hittar en bra tipslista för tex araknofobi eller agorafobi, så kan du ofta "översätta" de flesta tipsen till att gälla telefonsamtal. Har du tillgång till en skolkurator med KBT-utbildning eller kan få det via företagshälsovården om du jobbar, så ska du absolut kontakta dem. Alltid bättre att försöka få hjälp med "små" problem innan de hunnit växa en över huvudet.

Hoppas att du överkommer det här motståndet <3

Hälsar Liselott