Ni skulle nog säga att jag inte har något liv om jag tillstår att jag är inne här minst en timma om dagen... Jag brukar nämligen sitta och läsa igenom alla frågespalter, just för att det är såå intressant, och jag har lärt mig massor! Jag tycker att ungdomar är bland det mest intressanta som finns (jag som 16-åring är dessutom mitt uppe i det själv), och skulle vilja jobba som något slags kurator när jag blir äldre. Jag känner redan nu att jag kan otroligt mycket eftersom jag under flera år nu har läst hur mycket som helst om människors psykiska utveckling genom livet. Ja, jag är till och med mina kompisars lilla kurator kan man säga :)
Så jag undrar: hur är det egentligen att vara ungdomsinformatör? Vad krävs av en? Åh, jag brinner verkligen för psykologi och beteendevetenskap!!
Och en till fråga: är Decibel bara riktat till österbottningar? Jag har faktiskt skrivit hit förr, men alltid känt att detta inte är riktat till mig, vilket det väl inte heller är, menmen. Och sedan Graffiti togs bort från Göteborgsposten har jag inte hittat någon annan ungdomssida att vända mig till eller bara läsa i och känna något slags trygghet och gemenskap, och det är tråkigt.
Så är det okej om jag fortsätter att skriva om jag undrar något någon gång? Dum fråga kanske, men jag behöver verkligen veta.
Anna GÖTEBORGAREN
Hej Anna!
Vilken uuunderbar fråga! Ååååå vad ljuvligt att höra att vi har kunnat hjälpa dig och ge dig en massa kunskap - för det är ju det vi finns här för. Vi tycker absolut inte att du inte har något liv - du har ju istället hittat något som du tycker att är intressant och givande, som du brinner för och det berikar ju ditt liv!
Och vet du, vi till och med känner igen oss i dig! Vi var också "kompisarnas kuratorer" när vi var i din ålder och tyckte lika mycket om att fundera på hur folk fungerar. Fast väldigt ofta gällde det främst kärlek och olika mer eller mindre lyckade försök att analysera vissa killars beteenden ;D. Men ändå var alla de långa timmarna av tjejsnack och filosoferande en del av vägen mot att lära känna oss själva som människor och fundera ut vem vi var och hurudana vi (och kompisarna och killarna och alla bekanta) var - och allt det har vi stor nytta av i jobbet som ungdomsinformatörer! Självkännedom och människokännedom, helt enkelt!
Men den viktigaste egenskapen en ungdomsinformatör (och kurator, psykolog, beteendevetare, terapeut osv osv osv) kan ha är nog ändå att vara genuint intresserad av hur andra människor mår, tänker och känner - och vilja hjälpa dem! För oss är tex en 13-årings första kärlek viktig, även om vi hört "samma" story tusen gånger och svarat på sådana frågor tusen gånger - för varje människa är viktig och varje problem relevant och värt ett svar. Nästan så att vi tycker att det gäller speciellt mycket ungdomar, eftersom de behöver mycket råd, förklaringar och vägledning och är värda all hjälp de kan få på vägen mellan barn och vuxen.
Så vårt främsta råd till dig, om du vill slå in på en hjälpande och terapeutisk väg i livet, är att försöka hålla fast vid din entusiasm och din empati! Och vid modet att VÅGA hjälpa! För visst kan vi ungdomsinformatörer ha fel ibland, det kan tex finnas andra erfarenheter, kunskaper och sätt att uttrycka saker på, men det viktiga är att ge det man har och våga stå för det. Skulle alla vara rädda för att säga fel - speciellt publicerat på nätet - så skulle ingen våga säga något alls och ingen skulle få hjälp. Så visst är så mycket kunskap tex inom utvecklingspsykologi som möjligt bra, men ännu viktigare är det att kunna berätta om den, förklara den och ge vettiga exempel på den, så att det verkligen kan hjälpa folk. Att kunna uttrycka sig i ord är alltså en annan viktig egenskap för en ungdomsinformatör - och kurator och psykolog osv. Den här yrkesgruppen ska ändå inte BARA kunna lyssna, trösta och känna med.
Men precis som med alla yrken, så finns det bättre och sämre ungdomsinformatörer. Det finns de som tycker det känns fånigt och onödigt att svara på en 13-årings kärleksbekymmer eller som inte hittar de "rätta" orden. Men att kunna ta folk på allvar, trots att problemen är "löjliga, barnsliga eller lättlösta", är nyckeln till om man kan få folks förtroende och verkligen kunna hjälpa på riktigt. Det finns inte bättre eller sämre problem, inte egentligen större eller mindre problem heller (eftersom det största problem en person har verkligen ÄR det största för den personen), så det lönar det sig också att komma ihåg.
Ungdomsinformation är på växande här i Finland, eftersom det till och med står i lagen här att kommunerna är skyldiga att ge sina ungdomar information och rådgivning. Statens "baktanke" är då såklart att genom det här förebyggande arbetet förhindra en massa tonårsgraviditeter, marginalisering (att som tex arbetslös leva "utanför" samhället), självmord, mobbning osv, sådant som kostar samhället massor. Faktiskt så verkar inte Sverige ha hunnit lika långt inom det här området, så ni har det lite si som så med ungdomsinformationsportaler. Eftersom det är vissa av de finländska kommunerna som betalar för de här tjänsterna, som nu Decibel, så vill de ju såklart i första hand att vi ska hjälpa deras "egna" ungdomar på den arbetstid och med de resurser vi har. Men vi har som regel att svara på alla frågor som kommer in, oavsett var ni finns, för alla har ni ju rätt till hjälp (även om era egna kommuner inte riktigt fattat sitt ansvar än). Så fortsätt fråga du bara! Vi svarar så snabbt och så bra vi bara hinner, för det formligen strömmar in frågor från de egna kommunerna, men har du bara lite tålamod, så hjälper vi såklart!
Stoooooor kraaaam till dig, Anna, och fortsätt bry dig om andra!
Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar