Tw, självskadebeteende

Hej!

Självskadebeteende är ju i grunden nästan alltid ett sätt att försöka hantera och få kontroll över svåra känslor, som ångest, hopplöshet, nedstämdhet, overklighetskänslor osv. Det är ändå inte ett bra sätt och inte ett sätt som fungerar i längden, trots att det kan kännas bra just för stunden. För att man får konkretiserat känslan i fysisk smärta. Men både kroppen och huvudet tar skada av detta, och ens utveckling går inte i en så positiv riktning som den skulle om man istället lärde sig att hantera känslorna på ett ”riktigt” sätt. Det är därför det är så viktigt att tala om jobbiga känslor och dela dem med andra, så man får ord på dem och förstår dem, då blir man starkare i sitt psyke i längden.

Jag tycker absolut du ska söka professionell hjälp för att få slut på det. Skolpsykologen eller kuratorn är ett bra ställe att börja. Om det känns svårt att kontakta dem kan du alltid börja med till exempel en förälder eller annan trygg vuxen, som en lärare eller så som kan stöda dig att ta upp kontakten.

Som akut hjälp då det känns att du vill skada dig själv kan du prova med att ta isbitar i händerna istället och dra dem upp och ner längs armarna. Också riktigt hård fysisk träning eller en kall dusch kan hjälpa för tillfället. Men i längden är det viktigt att du reder ut varför du vill göra illa dig själv och hur du skulle hitta vänligare och mer konstruktiva sätt att bemöta både dig själv och dina känslor. Så lättast att bli helt av med beteendet är att istället få ord på det du känner. Du kan också börja skriva dagbok och försöka lite reda ut dina tankar också den vägen, men viktigast av allt är att du berättar för andra och pratar om det du känner och tänker. Du ska inte behöva göra illa dig själv, det förtjänar du inte. Du har all rätt att må bra och komma vidare från det till ett positivare sätt att hantera saker och respektera dig själv och din kropp. Du är unik, och det är viktigt att du tar hand om dig både nu och i framtiden.

 Hälsingar,

Psykolog Helena / UngInfo