Utanför i min egna familj

Hej,

Tack för att du skriver till oss. Du är modig som vågar berätta om dina känslor. 

Jag vill börja med att säga att jag är så, så ledsen att du behövt känna så här. Jag förstår att du känner dig sårad. Du har rätt att känna dig älskad, önskad och inkluderad i din egen familj och det här är totalt och fullständigt på dina föräldrars och styvfars ansvar. Du borde inte ha tvingats ta del av din mammas och pappas relationsproblem. Föräldrar borde inte prata illa om varandra till sina barn. Barn, oberoende hur gamla de är, ska inte behöva gå runt och bära en sån tyngd. Det är heller inte rättvist av din pappa att ta ut sitt illamående och/eller avlasta sina bekymmer på dig. Det låter som att han inte riktigt vet hur han ska hantera sina känslor och därmed agerar med ilska. Han får känna sig sårad, men det ger honom inte rätten att bli arg på dig. Du är inte ansvarig för hans välmående, tvärtom.  

Jag är även väldigt ledsen att din styvfar behandlar dig annorlunda än sina biologiska söner. Jag förstår att det gör ont, han har ju ändå varit i ditt liv största delen av din barndom och därmed torde han behandla dig som familj. Det är också väldigt orättvist och dubbelmoraliskt av honom att skuldbelägga din mamma för att hon spenderar tid med dig. Jag är verkligen ledsen för att du behöver gå igenom sådant här. 

Tråkigt också att höra att din styvfar inte välkomnar din pojkvän, men fint att din mamma försvarade dig och ditt förhållande. Har du, din mamma och/eller styvfar alls pratat om grälet/styvfars problem med förhållandet efteråt? Det vore säkert bra att prata, så att du också skulle förstå vad som gjorde att din styvfar agerade som han gjorde. Det betyder inte att han hade rätt att bete sig så eller att du måste acceptera hans åsikter, men det kunde ge dig en inblick i hans tankevärld. Det skulle även ge dig chansen att berätta för dem vilken effekt hans beteende har haft på dig. Jag tror att åtminstone din mamma skulle vilja veta hur du mår i ditt eget hem. 

Det skulle också vara bra att säga till din mamma och styvfar att de/han exkluderar dig för så som du beskriver det låter det som att din styvfar systematiskt exkluderar dig från gemensamma planer. Nu känner jag ju såklart inte din styvfar och min mening är inte att försvara honom, men jag tror inte han gör det avsiktligt. Kan det vara så att han tror att du inte vill spendera tid tillsammans med honom och bröderna? Du skriver att du spenderar största delen av tiden hemma inne i ditt rum. Är det möjligt att din styvfar tolkar detta som att du inte är intresserad av att umgås? Missförstå mig inte, det är inte ditt fel att din styvfar beter sig som han gör. 

Det här är såklart ingen lätt sak att göra och jag förstår om det känns skrämmande och obehagligt att öppna upp sig, men jag garanterar att du kommer att må bättre om du berättar om dina känslor. Om inget annat, så har du åtminstone fått prata av dig, stå upp för dig själv och uttrycka ditt missnöje. Något du kan sen vara mycket stolt över. 

Det är inte alltid så lätt att växa upp, varken för en själv eller för föräldrarna. När man börjar närma sig vuxenåldern/blir vuxen behöver föräldrar ofta "lära känna" sitt barn "på nytt" och omdefiniera dynamiken mellan sig själv och sitt barn. Det här är inte alltid så lätt, för ens barn kommer ju alltid vara ens barn, men samtidigt är de inte barn längre utan vuxna människor. Jag kan tänka mig att både din pappa och styvfar har lite svårt med att veta hur de ska spendera tid med dig, så din styvfar låter dig vara för dig själv medan din pappa gör det ni tidigare också gjort - kollar på tv. Kan du tänka dig att berätta för din pappa vad du hellre skulle göra när ni är tillsammans? Och när du är hemma och de andra är på övervåningen, skulle du kunna tänka dig att gå upp och delta i det de håller på med? Du behöver inte bli närmare med din styvfar, men du ska inte behöva känna dig som en främling i din egen familj. 

Nu ska du inte tänka att all ansvar för att förbättra dessa förhållanden ligger på dig, för det gör det inte, men alla förhållanden är tvåsidiga. De måste göra sin andel och du din. Samtidigt har du ingen kontroll över dem och kan du inte ändra på dem. Du kan endast kontrollera det du själv gör. Så, eftersom det är tydligt att dina familjerelationer har en negativ inverkan på ditt mående, vill jag peppa dig till att försöka göra det du kan för att ändra på familjesituationen, dvs. berätta hur de påverkar dig. Även om du beslutar dig för att faktiskt flytta ut, lönar det sig att ta den här jobbiga diskussionen för det kommer att lätta lite på den tyngd du bär på och förhoppningsvis göra flytten till en mer positiv och spännande upplevelse. Upplevelsen av att flytta ihop med sin kille ska inte präglas av känslan att man tvingas flytta eller att man flyr, så låt inte din styvfar stjäla den upplevelsen av dig. 

Det är inga lätta saker du går igenom. Många bearbetar sin uppväxt och familjedynamik långt in i vuxen ålder så du är långt ifrån den enda som mår dåligt p.g.a. sin familj. Om du känner för att prata med någon professionell, rekommenderar jag att du tar kontakt med ungdomsstationen Klaara. Kontaktuppgifterna och mera information hittar du här. Servicen är helt gratis och du behöver ingen remiss, utan kan ringa dit själv för att boka in en träff och få rådgivning. Om det känns jobbigt att ringa, kan du också fylla i deras kontaktformulär (hittas på samma sida), så tar de istället kontakt med dig. Alternativt kan du fylla i Terapinavigatorn  för att komma i kontakt med den psykosociala servicen inom Österbottens välfärdsområde. Den hittar du via den här länken.

Kom ihåg att du har rätt att känna dig sårad och vara ledsen. Kom också ihåg att du inte är ensam och att det finns hjälp av få. Du får också när som helst skriva till oss på Decibel igen om du behöver "prata" av dig, eller saknar stöd. Vi gör så gott vi kan för att finnas där för dig och besvara dina frågor.  

Kram,
Viveca