Wierdo

Hejsan!

Tack för din fråga, och du behöver inte alls be om ursäkt, man får absolut skriva in lång text hit :) Ibland är det ju liksom lite skönt att bara få skriva av sig nånstans. Jag brukar själv inte vara så bra på att hålla mig kort, haha.

Det låter som att du kämpar med många jobbiga tankar och känslor på en och samma gång nu. Det ska du absolut inte behöva göra ensam, utan du borde få hjälp och stöd någonstans ifrån. Det är normalt att man kan ha mycket humörsvängningar och sånt när man är i tonåren, jo, men det du beskriver är nog mycket mera än så, speciellt eftersom du känt det så länge. Jag tror att om dina föräldrar skulle veta om mera, exempelvis att du skär dig, så skulle de nog hålla med om det att du behöver få hjälp och stöd. Jag är stolt över dig som skrev in hit och vågade berätta allt det här som det låter som att du inte riktigt berättat åt någon förr. Det är ett jättebra första steg till att våga öppna dig och ta emot hjälp så att saker kan bli bättre. Du behöver inte skämmas över att du mår såhär, det är inte ”ditt fel” eller nåt sånt. Och det där att ”andra har det värre” är absolut inte något man ska jämföra med. Alla har rätten till sina egna känslor (och hjälp), oavsett hur andra har det. Man skulle ju inte heller säga att åt någon att ”du får inte vara glad för det finns andra som är gladare”, det skulle ju uppfattas som jättekonstigt. Ingen kan veta hur någon annan känner sig, så man kan inte ”jämföra” andras känslor och upplevelser på det viset.

Det skulle vara jättebra om du nu som nästa steg kunde prata med någon vuxen om saken, och gärna säga att du vill ha hjälp för du vill inte må så här längre. Det låter som att du redan har öppnat ämnet lite med dina föräldrar, så om du vill kan du försöka säga åt dem att de ska hjälpa dig boka en tid exempelvis på närmaste HVC. Ifall du känner att de inte tar dig på allvar (vilket jag ju verkligen hoppas att de gör, men kanske du borde visa dina ärr så de ska förstå) så kan du själv också boka en tid dit. Om du inte vågar/vill boka en sån tid så kan du också gå till din skolkurator eller skolhälsovårdare och be hen hjälpa dig vidare. Alternativt en lärare som du litar på. Ifall du inte vet hur du ska berätta eller hur du ska öppna konversationen så kan jag tipsa om att du helt enkelt säger åt personen du valt att prata med (exempelvis skolkuratorn) att du har lite svårt att öppna dig om ämnet för att du inte är van att prata om sånt men att du kan visa en fråga som du ställt till Decibel, och så visar du den här frågan exempelvis på din telefon. Då får de all info utan att du behöver säga det, och det är lättare att fortsätta sen från det.

Nu vill jag ännu säga något om de ämnen som du skrev in om.

Ledsen att höra att du har problem med ätandet och tankarna kring kroppen. Jag vill påminna dig om att för att kroppen och ens huvud ska fungera som den ska så BEHÖVER den näring. Ingen klarar sig utan det.

Då funderingar kring, mat, kropp och träning upptar en stor del av vardagen är det definitivt ett tecken på att det vore bra att söka hjälp. Jag brukar säga att har man redan lite funderingar kring dessa ämnen är det ett tecken på att söka hjälp.

Här är något som Ira på ätstörningscentret skrivit i en tidigare fråga kring ångest om julmat, jag tyckte det var bra så klistrar in det hit med:

”När man äter under sitt energibehov en längre tid, blir kroppen tvungen att köra ner på ämnesomsättningen. Då prioriterar kroppen de viktigaste funktionerna, och sparar från det som inte är livsviktigt. Det är vanligt att man därför fryser lätt, man kan känna svindel och svaghet, håret kan börja lossna i stora mängder och mensrubbningar är vanliga. Kroppen börjar bryta ner muskler för att få energi, så det låga kaloriintaget är mycket dåligt också om man försöker träna upp sina muskler. 

Det bästa sättet att förhålla sig till ätandet är att satsa mindre på kaloritänkande och mer på regelbundna måltider (4-5 måltider per dag), mångsidigt ätande (protein, kolhydrater och fetter) och flexibilitet i ätandet (inga strikta begränsningar). Dessa riktlinjer hjälper också med sund viktreglering.

Det finns inte heller någon exakt viktsiffra man borde nå och upprätthålla. Ditt värde är precis lika, oberoende vad du väger. Låt inte tankar om vikten börja diktera dina handlingar i livet.

Julen kommer, och många som har utmaningar i sitt matförhållande kan tycka att det känns jobbigt. Men man får och skall njuta av julmat, konfekt, och allt det goda vid sidan om samvaro med nära och kära. 

Bra ätande är en balanserad helhet, inte svartvita regler om vad man får, eller inte får äta.”

Ira som skrev den där textbiten jobbar på Livslust-projektet, och de kan man kontakta HÄR. De erbjuder 5 kostnadsfria besök och de är jättetrevliga där så jag rekommenderar dem varmt :)

Sen några ord om att du skadar dig själv. Jag hoppas verkligen att du kan hitta ett sätt att sluta med det, för det är ju som du säkert redan märkt ganska beroendeframkallande, så ju tidigare man lyckas sluta desto bättre! Det låter som att självskadebeteendet i ditt fall handlar om att lugna dig och att reglera känslorna. Det är faktiskt en av de vanligaste orsakerna till att någon skadar sig! Men därför så skulle det vara bra om du lyckades hitta något annat sätt att reglera känslorna, som är mindre skadligt och farligt. För det är farligt att skada sig själv, även om du själv kanske känner att du har kontroll över hur djupt du skär dig så kan misstag hända så det råkar fara för djupt, eller så kan sår bli infekterade. Dessutom lämnar det ärr som du har hela livet.

Här är lite alternativ på sätt att reglera känslor: att lyssna på musik, dansa, måla, prata med någon om det, meditera, skrika in i en kudde, slå på en kudde, ta en kalldusch, skriva, motionera. Speciellt det där att skriva är jättebra för människor som skadar sig, det har undersökningar visat. Tanken är att man skriver lite nu som då, inte bara när man vill skada sig, utan också när saker känns okej. Det spelar ingen större roll VAD man skriver om, bara man skriver nåt. Kanske du kan skaffa några fina pennor som det känns bra att skriva med, så blir det mera motiverande?

HÄR har vi på Decibel också gjort en lista på saker man kan göra istället för att skada sig, när man känner att det är svårt att motstå. Speciellt det där att rita ovanpå ärren/ställena man brukar skada sig på så tror jag kan vara effektivt för många. Lite som att man gör tillfälliga tatueringar.

Du skriver att allt ibland känns overkligt eller som på film, som att du inte riktigt ”är i din egen kropp”. Det KAN vara att du gör något som kallas för att dissociera, men jag kan ju inte säga det säkert bara såhär via nätet. Men det är faktiskt rätt vanligt att människor som gör det också skadar sig, som ett försök att komma ur tillståndet och känna sig mera vanlig igen. Dissociera kan man göra på grund av många olika orsaker, men det händer speciellt om man inte mår så bra psykiskt eller är väldigt stressad. Det kan vara en sorts ”livshanteringsstrategi” av ens hjärna att liksom försöka skärma av en från sig själv. Detta påverkar också minnet. På grund av att du upplever något som låter lite som det här så skulle jag absolut rekommendera att du söker hjälp, så du får professionellt stöd för att komma ur det här, oavsett om det är dissociation det rör sig om eller nånting annat. HÄR länkar jag till en video med exempel på vad dissociation är, ifall du vill veta mera. Den är på engelska men hoppas det går bra ändå :) Hon har andra bra videon också, som den HÄR om varför det händer och vad man kan göra när man upplever dissociation. 

Ta hand om dig själv nu, kom ihåg att sova ordentligt och försök att hålla goda rutiner. Gå och prata med någon om det du upplever, ju tidigare du gör det desto bättre :) Det kommer bli annorlunda, fast det känns svårt nu <3

Skriv in igen om du behöver!

Kram, Kix