Besatt vän

Hejsan!

Fint att du bryr dig om din vän och söker lösningar på problemet. Bra tycker jag också att du förstår att det här inte ska hänga bara på dig.

När kärlek övergår i besatthet handlar det ofta om att personen har låg självkänsla och känner att de behöver något de inte har. Kanske tänker hon att den här personen är den ända som kan få henne komplett, utan att inse att hon redan är komplett som hon är, men måste lära sig att älska sig själv. Den största lösningen till allt det här tror jag är att din vän skulle försöka sätta mer tid på att lära känna sig själv igen, istället för att förlora sig så mycket i en annan.

Kärlek kan vara svårt och göra ont speciellt om den inte blir besvarad, eftersom det kan finnas så otroligt stora känslor inblandade. Men det låter nästan som om den här personen har blivit en sorts tvångstanke för din vän. Kanske det hon ser i hen har börjat symbolisera mera än bara personen. Alltså att hon (antagligen utan att vara medveten om det) kanske har börjat sätta in mera betydelse i personen än vad där egentligen finns. Alltså att personen kanske har blivit en symbol för annat sånt som hon tror hon inte kan få i livet och sånt som hon vill ha. Och när hon inte kan få personen så triggas känslor av sorg och rädsla också på andra plan, utöver det där svåra med att hon känner kärlek också.

Det är svårt att säga hur länge det här kan hålla på, men det låter som att din kompis inte mår så bra just nu och nog skulle behöva gå och prata med någon, så försök att uppmuntra henne till det. Det skulle definitivt gå om snabbare om hon fick hjälp, speciellt om där finns någon bakomliggande depression som gör det svårare för henne att se saker klart. Om ni bor på samma ort så kanske du kunde föreslå att du kommer med henne första gången till kuratorn/skolpsykologen/hälsovårdaren? Det kan vara lättare att ha någon med sig än att gå själv. Försök poängtera för henne att det är den personens JOBB att tala om såna här saker, att hon inte kommer uppfattas som konstig för att hon söker sig dit. Exempelvis kuratorn har nog hört såna här saker förut. Du kan också uppmuntra henne till att skriva dagbok om vad hon känner, så att hon i alla fall har någon annan utloppsport än bara till dig, om hon inte vill se någon professionell.

Sedan vill jag också säga att det är viktigt att du håller dina egna gränser. Om du känner att du vid någon punkt inte orkar lyssna mera på ämnet när ni umgås eller pratar så har du faktiskt rätten att säga så, att du inte orkar mera just precis då (även om det nog är bra att lyssna på den andra). Du ska bara ge så mycket av dig själv som du upplever att du kan och som känns okej. Det ska inte behöva gå ut över ditt mående att hon mår dåligt. Kanske det också kunde vara nåt sorts ”wake up call” för henne, att se att nu börjar det här påverka andra i hennes omgivning som hon tycker om, att nu måste hon söka hjälp utifrån..?

Hoppas det löser sig snart!
Kramar, Kix