Dåligt mående

Hejsan!

Tack för att du skrev in, ledsen att höra att du upplever sån stress just nu över skolan.

Jag vill börja med att påminna om att det är normalt att ens betyg åtminstone till en början ändrar en del när man ”byter nivå” på utbildning. Det säger ingenting om ditt värde som person, men om du tidigare har förknippat en stor del av din identitet som ”jag är någon som får högsta vitsord i skolan”, och detta plötsligt ändrar, så är det naturligt att detta kan skapa en liten kris kring vem man egentligen är och vad man tycker och känner om sig själv. Men du är fortfarande lika bra som person som du var för ett år sen, den saken har inte ändrat!

Grejen är ju att när man gör betygsättning i högstadiet så är ribban man betygsätter enligt en ribba som innehåller allas gemensamma nivå. Och ännu i högstadiet så är folk extremt olika – vissa är egentligen mera praktiskt lagda, men går i en skola som är långt teoretisk och således inte riktigt anpassad för dem. Sen far oftast (detta är nu väääldigt generaliserat) många av de mera praktiska lagda människorna iväg till yrkesskolor, och till gymnasiet far oftast människor som har lite mera av ett teoretiskt huvud, det man i folkmun brukar kalla för ett ”läshuvud”, och som har det slutbetygskrav som gymnasiet kräver för att man ska komma in. Så nu är helt plötsligt ribban som alla mäts efter en annan än den var i högstadiet, eftersom du antagligen går med ett flertal människor som presterade lika bra som du i högstadiet. Och alla kan inte då fortsätta ha 9or och 10or utan skalan måste ändra. Det betyder alltså inte att det är du som plötsligt blivit sämre, men den allmänna ribban som alla mäts enligt har åkt upp. Och de betyg du har nu är faktiskt fortfarande riktigt bra :) Det tar också en liten tid att över huvud taget komma in i rutinerna på en ny skola och hur allt funkar där, och det kan också återspeglas i ens betyg.

Jag kan delvis relatera till din story, och om det är okej så delar jag med mig lite av det, för att du ska veta att du inte är ensam. Om det inte intresserar dig att höra om mig, så hoppar du över nästa två stycken helt enkelt :D
För mig hände en dylik grej när jag for från gymnasiet upp till universitet. Det var inte så betygsfokuserat för mig, utan mera det att jag alltid hade haft det ganska lätt i skolan, och knappt ens behövt läsa läxor för att slinka genom skolsystemet, det gick liksom ganska ”automatiskt”. Men på universitetsnivå så var de flesta sen sådana som hade varit som jag, så det var inget ”speciellt” med det längre eftersom det tenderar vara människor med ”teoretiska läshuvuden” som söker sig upp till den linje som jag gick. Så nu var jag mittiallt inte längre på den högre presterande sidan av studeranden, utan medelmåttig, och det krävdes plötsligt mycket mera jobb för att ”stå ut” akademiskt. Det var faktiskt rätt jobbigt att mittiallt inte ha detta som ”min speciella talang” längre, också just för att jag inte hade som vana att behöva studera så mycket där hemma och det blev nu ett krav för att komma framåt i studierna över huvud taget.
För mig blev det lite bättre dock när jag slutade jämföra mig själv så mycket med de andra studerandena, och istället försökte hitta de ämnen som på riktigt kändes givande och roliga för just mig - för det är ju de ämnena som man sen också vill jobba med längre fram i livet - och ta sig an ämnena med mera nyfikenhet än prestationsinriktning. Det blev också bättre när jag tog bort blicken från prestationerna och tydligare såg att det egentligen var rätt skönt att vara bland människor som var lite mera som jag överlag, att exempelvis de diskussioner man kunde ha var mera sådana som stimulerade mig. På ett vis så är det ju så att ju mera ”nish” man far in på sina intressen och sin utbildning – desto mera kommer människorna runtom en att ha likheter med en själv, vilket kan vara både jobbigt men också en styrka.
Kanske kan du ta ut något av min historia, kanske ej – men hoppas du vet att inte är ensam om såna här tankar!

Du skriver att du känner dig oerhört stressad, och detta är ju inte så bra för att stress också ironiskt nog kan göra att man presterar sämre på lång sikt om man är stressad länge – vilket gör en mera stressad. Detta för att stress sliter på kroppen och hjärnan och gör exempelvis att man sover sämre. Så försööööök att i mån av möjlighet verkligen ta hand om dig själv och försök tänk att också vila och återhämtning är en del av din skolgång, för utan det orkar du inte. Ibland kan det vara värt det att prioritera vila över nåt visst ämne som du ändå inte tänker göra så mycket med, ifall det betyder att du får mera energi att faktiskt satsa på sånt som betyder nåt för dig, exempelvis om det är ett ämne som du behöver när du ska studera vidare.
Tänk att det är lite som när man tränar kroppen, då pratar man ju ofta om att vila är en viktig del av träning. Så är det också med när man tränar huvudet. Exempelvis när vi sover så kodar vi in våra minnen, så om vi inte sover bra så kommer vi inte att minnas så bra heller. Därför kan det rent av vara produktivt att ta en liten powernap här och där istället för att kämpa mot.

Sen undrar jag också om det är ”bara” skolan (det är inte så ”bara” det heller, så försöker på inget sätt förminska det!), eller om det finns andra saker/känslor i ditt liv som kan bidra till att du just precis nu inte mår så bra, eller som gör dig känsligare för just motgångar i skolan? Kan hända att det är endast skolan, men det är alltid bra att ta ett steg tillbaka och försöka se på sitt liv lite utifrån, om det finns nåt man har missat :)

Ifall den här stressen och pressen fortsätter och du inte hittar något system som funkar för dig för att kunna varva av, så föreslår jag att du talar om det med en skolcoach, skolkurator, eller studiehandledare, för att ni tillsammans kan sätta er ner och se över dina studier lite och fundera på sätt som skulle göra att det känns mindre stressigt för dig :) De finns till för just såna här saker!

Lycka till med studierna och livet – det kommer nog bli bra ska du se! <3

Kram, Kix