Dumpad

Hej pups!

Förlåt att du fått vänta lite på svar, här är så mycket nu att vi skriver så tangenterna glöder. Men kanske det är status quo ännu, att inget mer ännu hänt? Fast det är svårt att "vänta och se" när man är kär och upprörd, även de gånger när förnuftet säger att man borde avvakta lite för att låta allt lugna ner sig. För är man kär så känns hotet om "slutet" så starkt att man fösöker göra och säga allt man kan bara för att försöka rädda det som räddas kan. Nå, vi skriver svar utgående från det du skrev och hoppas att det kan hjälpa dig. Och tyvärr har vi bara våra egna "ryggsäckar" att gräva livserfarenhet ur, så vi hoppas att vi kan hjälpa dig även om vi inte är några kärleksexperter.

Att bli kär i vuxen ålder är oftast inte riktigt detsamma som att bli kär som tonåring. Är man vuxen så har man oftast andra förväntningar på kärleken. Det brukar tex vara svårare att ta en dag i sänder utan att börja drömma om och hoppas på att leva lycklig i alla sina dagar med den här nya kärleken. Fastän man inte skulle uttrycka de här drömmarna och förhoppningarna med ett endaste ord, så känner den andra av det och lever och tänker enligt det. Och han har sina egna drömmar och förhoppningar. Och finns frågan "är hon den rätta för mig" där i bakhuvudet så blir det snabbt sååå mycket allvarligare än en "vanlig" förälskelse. Med tanke på hans ålder, så kan det nog vara så att tankarna på hem och barn och räkningar och svärföräldrar påverkar känslorna. Han kan ha känt "kraven" på sig fastän du aldrig krävde något högt. Och tyvärr kan det vara så enkelt - och så oerhört svårt - att han inte kunde se en sådan framtid med just dig. Kanske för att du inte var "den rätta", kanske bara för att han faktiskt inte vill ha ett sådant liv just nu. Kanske var det därför han ville sätta stopp för utvecklingen? Och hur stoppar man en sådan utveckling annat än att säga att man inte har en framtid tillsammans. Och hur motiverar man det? jo, genom att säga att man inte ÄLSKAR den människan på det sätt som "krävs" för en sådan utveckling? Tyvärr har vi sett det här alltför många gånger, att folk använder orden "äkta kärlek" som en undanflykt eller som ett ouppnåeligt odiskutabelt krav som de själva bestämmer över. Om de inte känner äkta kärlek så kan man inte bli arg på dem, för de kan ju inte välja vem de äslakr eller inte, så det är inte deras "fel".

Sedan är det tyvärr alltid så med kärlek att den kan ta slut. Ännu vanligare är det att förälskelsen tar slut, att det faktiskt aldrig utvecklades till djupare kärlek. För alla förälsekelser blir inte till kärlek, kärleken växer inte alltid fram. Det är lättare att komma ihåg och förstå när man är tonåring, för fastän man som ung dagdrömmer om att han skulle vara Drömprinsen så vet man nog innerst inne att sannolikheten att att man blir gamla tillsammans inte är så stor. Men är man vuxen, så kanske alla de där drömmarna och förhoppningarna är så pass mycket starkare och mer konkreta (tex "om det här håller kan vi bo i hans lägenhet och sälja min") att det blir så mycket svårare att acceptera att förhållandet inte var starkt nog. Kanske investerar man mer av sig själv i ett förhållande som vuxen - fastän man inte kanske är riktigt medveten om det själv - och då är såklart förlusten så mycket större.

Dessutom är det lätt att glömma i vuxen ålder hur ett "vanligt" förhållande brukar utvecklas: det brukar börja med förälskelse, men i något skede (typ 2-12 månader) så kommer vardagen emot och förälskelsens mest rosaskimrande och himlastormande svalnar. Då brukar det komma en kris som testar om det fanns något mer att bygga något stadigare på eller var det bara en ytlig förälskelse. I de flesta fall fanns det inte tillräckligt mycket kvar, i många fall blir vardagen för "störande" (typ att man börjar irritera sig på de personliga egenskaper hos den andra som man helt enkelt inte såg i början eller som utvecklats, typ "klängighet"), ibland händer något som gör att man helt enkelt inte vill satsa på just den människan, tex ett gräl. Att acceptera att ett förhållande tar slut är tyngre som vuxen, man känner sig lättare misslyckad eller värdelös som inte dög. Risken är då ofta att man försöker för mycket: kanske tjatar och blir "jobbig" för den andra, kanske ändrar på sig för att hoppas passa den andra, kanske man ger avkall på sin egen stolthet. Kanske man är så rädd för ensamheten att man kämpar långt förbi den förnuftiga gränsen?

Nå, det är bara framtiden som kan utvisa hur det kommer att gå mellan er. För utan att ge dig ogrundat hopp, så händer det ju nog att folk ändrar sig. Att människor inser att de gjort ett misstag eller tänker om. Ibland så kommer man in i en känlsa eller i tankegångar som håller i sig ett tag och som det är svårt att få ur huvudet när de en gång kommit dit. Tex "nämen det här kommer inte att funka", "nämen jag känner nog inte tillräckligt starkt för henne" eller "nämen det är nog bättre att vara singel och inte bunden vid någon". Man tvivlar och ifrågasätter och fegar ur hela historien. Men en vecka senare kanske man kommit på andra tankar eller in i andra känslor. Tex kanske man börjar sakna henne - och då kommer ihåg alla hennes goda egenskaper eller alla de ljuvliga stunderna med henne. Och om man inte bränt för många broar kanske man vill komma krypande tillbaka till henne.

Om den här mannen kommer att göra det vete gudarna. Och om det håller i sig efter det vete gudarna. Kärleken är en chanstagning och utgången är aldrig säker. Men så mycket vet vi i alla fall att det inte lönar sig för dig att tjata på honom. Vi förstår att du vill ha svar av honom, att du vill försöka ännu innan det är för sent, att du vill påminna honom om att du finns och förmå honom att tänka om. Men risken är att du bara förstärker alla nackdelarna med dig själv i hans huvud, bara ger de tvivlande, negativa tankarna i hans skalle mer bränsle. Kommer han tillbaka, så är det hans val. Jo, livet är orättvist och förj*vligt och inget är mer orättvist och förj*vligt än kärleken. Man kan inte bestämma över någon annans känslor. Du kan inte älska tillräckligt för er båda.

Vi håller tummarna för dig och önskar att du ska bli lycklig oavsett.
Hälsar ungdomansinformatörerna Liselott och Sanna