Mitt hem jag inte kan åka till längre

Hejsan!

Tack för att du skrev in. Jag kan förstå att situationen är väldigt jobbig för dig. Ditt gamla hem var en trygg punkt, något som alltid funnits där och stått kvar även när allt annat runtom dig har ändrat. Nu när du inte har det kvar så låter det som att du känner dig lite vilsen. Det är så mycket överlag som börjar ändras under tonåren också så jag kan förstå om det hade känts skönare att genomgå de här åren på en bekant plats.

Jag misstänker att din mamma kanske inte riktigt förstår exakt HUR stor den här förändringen känts för dig. För henne känns det säkert som det naturliga nästa steget, men tanke på att hon är kär i din bonuspappa och vill vara nära honom. Antagligen hade hon i åtanke att ni alla ska kunna bli mera som en familj så småningom, och ha det bra tillsammans (plus att det ekonomiska är lättare med bara en bostad). När man har levt längre så känns såna här förändringar inte så stora längre, men de ÄR stora när man är i din ålder och ibland så glömmer vuxna tyvärr hur det känns, och därför kan det kännas som att de inte bryr sig tillräckligt.

Det är bra att Soc är med er i all förändring, de finns till för att stödja familjer i förändring, även om du skriver att det de sa fick dig att känna att de inte brydde sig. Det var klumpigt sagt men knappast menade de något illa. Du ska inte tveka att prata med dem ifall det är något som inte funkar i din hemmiljö överlag, oavsett vad det är, om det handlar om familjen på din mammas sida eller om din pappa.

Det skulle nog vara jättefint ifall du hittade någon som du är bekväm att prata med om det som händer i ditt liv just nu. Jag är glad att höra att du har hittat en pojkvän som är ett bra stöd. Men det är nog bra om du får någon vuxens stöd också. Ifall de på socialen inte känns som att de klickar med dig så kanske du kan prata med kuratorn på din skola? Eller om du har någon far- eller morförälder som du tycker om, eller varför inte din pojkväns föräldrar eller en kompis föräldrar..?
Ifall du just nu känner dig obekväm med att fara och prata med någon irl och hellre är anonym så finns också Ärligt Talat-chatten. Du får förstås alltid skriva in hit igen också. Man ska inte lämna ensam med tunga känslor! Människan är ett flockdjur och behöver få bolla sina tankar med andra för att de ska ”släppa”.

Du är väldigt bra på att uttrycka dig i text och har ett beskrivande bra språk. Kanske skulle det hjälpa dig genom den här svåra perioden att skriva dagbok? Det är en ganska liten grej som kan hjälpa en att få ut alla kaos-känslorna som snurrar i huvudet ner till något mera konkret på ett papper. Jag tycker det blir lättare också att komma ihåg att göra det ifall man har något fint häfte och bra penna att skriva med :)

När det gäller ditt gamla hus så låt dig själv sörja det. Gråt över det när du är ledsen. Det kommer att ta en stund, men med tiden så börjar saker kännas annorlunda. Exakt hur det börjar kännas är svårt att säga nu, men man lita på att saker alltid blir annorlunda. Kanske finns det något sätt att du så småningom kunde ta dig tillbaka dit till området som på besök, och bara gå runt på promenad i ditt gamla område som en del av sörjandet?

Försök att också så småningom utforska ditt nya område. Gå på promenader. Se om du kan hitta någon plats på det nya stället som också kan kännas som DIN. Om det så är en trevlig sten att sitta på vid några fina träd, eller något annat, men att det skulle vara ett sorts andningshål för dig att vara vid.

Jag önskar dig allt gott, ta hand om dig!

Kram, Kix