Förlovnign

Hej Sun!

Ojoj, månadens knepigaste fråga, för det finns så mycket där bakom hur-man-går-till-väga som vi skulle vilja säga. Nog för att du säkert vet en hel del av det vi kommer att säga, men vi måste ändå få säga ett par av de sakerna som ligger på vår tunga först:

I ett vanligt kärleksliv så finns det vissa trappsteg som man måste ta för att utvecklas. Där kan ingå förhållande-utvecklingsskeden som att presentera pojkvännen för kompisarna eller sova över hos varandra första gången och det kan vara mera sexuella, som första pussen eller första gången man har sex. De här skedena har nog oftast en rätt naturlig ordning, inte nu bara att man nu knappast råhånglar först och pussar sedan, utan också när det gäller att göra saker i ett visst skede av förhållandet. Tex är det inte många som inte prövar att bo ihop förrän de gifter sig. Och så borde de komma i ett visst skede av livet för att de liksom ska falla på rätt plats, bli rätt och att man ska vara mogen nog för just det steget. Tex en baby ska man nog enligt allmän åsikt inte skaffa alltför ung eller alltför tidigt i förhållandet. Detsamma gäller nog att förlova sig som ung, tyvärr.

Du kan säkert höra vad folk i allmänhet kommer att säga? "De är alldeles för unga, de vet inte vad de sysslar med, de "leker stora", det kommer inte att hålla i längden, de är bara fånigt romantiska, något sådant där kan man inte lova i den åldern..." och så ramsar de upp en massa bekanta eller byssbor som också förlovade sig i tonåren och som det minsann tog slut mellan. Det är inte för att de vill er illa eller för att de är elaka och missunnsamma människor, utan för att de faktiskt troligen har rätt i det mesta. Av erfarenhet + av de outtalade moraliska och sociala reglerna i samhället + deras mer eller mindre medvetenhet om de här utvecklingstrappstegen, så kommer de åtminstone statistiskt att ha rätt.

Oddsen är inte bra för att det ska hålla mellan er. Ni har kanske inte erfarenheten och kunskapen om hur man ska vara i ett förhållande för att klara er förbi alla vanliga fallgropar. Troligen, statistiskt sett, ska så mycket ske både inom er och runt om er innan ni befinner er på "rätt" ställe i livet för det här steget. Som studier och val av bostad och resor och jobb, saker som påverkar hur man utvecklas som människa, som person. Visst har folk blivit ihop som unga och gått igenom alla de här andra stadierna av livet och ändå hållit ihop. Men att LOVA varandra att göra det, så officiellt som en förlovning är, kanske istället blir betungande, en påfrestning, en begränsning i livet. Vissa sådana par kanske lutar sig för mycket mot varandra så att de aldrig kan stå riktigt på egna ben, aldrig riktigt hittar sig själva utan den andra personen med i bilden, aldrig prövar på alla de andra möjligheterna och valen i livet. Tex så är det väldigt vanligt att de här paren faktiskt väljer utbildning enligt var den andra tänker gå i skola, så att de aldrig följer sina drömmar. Då är sannolikheten större att ena eller båda en vacker dag plötsligt vill ha något annat, vill ha något mer, känner att han/hon missat en massa och vill leva sitt eget liv.

Förlåt att vi säger det här, du vill säkert inte höra det, men det vore inte rätt av oss heller att hålla käft om det. Men en av oss har också varit förlovad som 17-åring.

Och visst, någon annan kanske tycker att "nämen en förlovning är väl kanske inte så farlig, de kan ju alltid bryta upp om en vecka ifall det inte funkar". Men att inte ta en förlovning på allvar gör kanske att det liksom går inflation i det, så att den blir värdelös och betydelselös. Och vad är det då för vits?

Nå, rent tekniskt så innebär en förlovning inga större byråkratiska åtgärder eller något, det är inget juridiskt bindande, som tex ett äktenskap och det innebär inga juridiska följder om man tex inte bor tillsammans. Det är i princip bara att säga "nu är vi förlovade". Vill man, så kan man bära förlovningsringar - det är kanske den starkaste traditionen när det gäller förlovning - sätta annons i lokaltidningen och ha förlovningsfest. Men det finns inga måsten. Däremot kanske allmänheten, folk i allmänhet, tycker att en förlovning innebär och betyder vissa saker. Först och främst att man faktiskt kommer att gifta sig inom en överskådlig framtid. Kanske att man har en plan för den gemensamma framtiden. Kanske att man verkligen kommer att vara varandra trogna och verkligen göra allt för att förhållandet ska hålla. Folk förväntar sig ganska mycket av folk som förlovat sig och är rätt snabba med att döma saker som "pjasande". Förr behövdes släktens och byns godkännande och "välsignande" av paret, numera är det kanske eventuellt bara föräldrarna som har sitt att säga till om när det gäller underåriga barn. Det är ju föräldrarnas ansvar att barnen mår bra och inte gör något dumt.

Det finns alltså inte så mycket ni måste göra rent praktiskt om ni väljer att förlova er. Men mentalt kan det nog kräva en hel del tankearbete före, så att inte beslutet blir förhastat eller orsakerna till förlovningen fel. Fundera noga varför ni vill förlova er - vad "vinner" ni på det? Är det orsaker som skulle hålla, skulle vara rätt, även i andras ögon? Om ni inte är, innerst inne, helt övertygade om att det är rätt sak att göra, så ska ni inte göra det. Är ni helt säkra på att ni kommer att vara tillsammans för alltid, så har ni ingen brådska med att förlova er. Då kan ni lugnt vänta tills tiden i livet och er utveckling blir mera rätt för det.

Hälsar ungdomsinforamtörerna Liselott och Sanna