:((

Hej,

Jag tycker att det låter skönt att hen trots allt har vänner som dig som finns där som stöd under tunga tider. Som vän kan det ofta vara svårt att stå vid sidan om och bara kunna titta på då en vän mår dåligt - men det är också det viktigaste du kan göra - att visa att du finns där, och att du finns kvar.

Till en del är kanske hen medveten om sin egen förändring, men knappast helt. Det är förhållandevis vanligt då man varit med om en traumatisk händelse att man reagerar med att ändra på sina matvanor, till en början kanske för att den psykiska biten gör att man har sämre matlust - men i förlängningen kanske så att ätandet är någonting man kan kontrollera. Det kan bli som en form av självskadebeteende att vara oäten. Det är möjligt att det blir bättre av sig själv och att hen kommer ur det - men om det verkar som att det bara blir sämre så kanske det skulle vara en idé att ta upp det till diskussion. Speciellt om det är ett sammanhang då ni alla andra äter och hen väljer att inte göra det.

Det är svårt att ge något svar på hur länge man kan sörja ett förhållande som spruckit. Och det är tillåtet att sörja, men precis som du så tycker jag att det låter som att hen har hakat upp sig på detta och egentligen inte försöker sörja det utan mer dra ut på det genom att vara arg och inte bearbeta saken. Försök att få hen att tala om det som hänt, jag tror att det skulle hjälpa på sikt om hen fick ge utlopp för sina tankar - bara du orkar finnas där och lyssna.

Tack för att du är en god vän.

Kram

Tessi