Jag är en tjej på sexton år som har varit tillsammans med min pojkvän i 1,5 år. Vi har det oftast väldigt bra i vårt förhållande, han gör mig så lycklig och jag älskar honom verkligen. MEN jag blir väldigt lätt arg, irriterad och aggressiv om något går emot mig eller om allt inte blir som jag hade tänkt mig. Ofta leder detta till att jag drar igång bråk som blir större och större. Vi ropar åt varandra, svär, kallar varandra fula saker (mest jag) och nu på senaste tiden har det nästan blivit fysiskt våldsamt, t.ex att jag knuffar undan honom eller slår på armen. Jag vet inte vad jag ska göra för att kontrollera min ilska eller förhindra det som sker, för oftast ångrar jag mig sedan efteråt och känner mig som världens hemskaste flickvän. Han skulle aldrig slå mig eller ens kalla mig något fult, och jag vill verkligen inte heller göra det för han är världens finaste och jag älskar honom så mycket, vilket troligtvis är orsaken till att jag är så känslig och lättstött när han gör något som jag uppfattar som fel. Men vad ska jag göra för att lära mig att kontrollera min ilska och undvika bråk som i slutändan skulle få oss att göra slut? Flicka, 16
Rehabiliteringsrådgivare på Psykosociala förbundet rf. Camilla svarar
Hej!
Tack för din fråga! Vad fint att du har en pojkvän som du verkligen håller av och älskar. Jag tycker att värmen du känner för din kille lyser igenom i texten.
Att ha problem med att man lätt brusar upp och inte kan kontrollera sin ilska kan förstås bottna i många olika saker, t.ex. i en dålig självkänsla. Att bli arg är dock en normal reaktion om man t.ex. blir orättvist behandlad eller om någon beter sig illa mot en. Det kan vara så att man blir arg i situationer där det egentligen inte finns någon anledning att bli arg och/eller att man överreagerar och blir överdrivet arg i situationer då det inte riktigt går som man vill eller tänkt sig.
De allra flesta av oss känner oss ibland arga eller irriterade och kan få impulsen att brusa upp och bli arga. Men dom flesta har också en ”inbyggd” spärr som gör att man inte får utbrott, utan istället löser det på annat sätt, till exempel genom att prata. Har man problem med att kontrollera sin ilska har man inte en sådan inre spärr och man får svårare att stoppa arga utbrott.
Jag tycker det är jättebra att du själv är medveten om det här problemet och vill göra något åt det. För det är du som måste hjälpa dig själv här, du kan inte kräva att din kille ska ”ändra” på sig på något sätt. Vi har alla ansvar för att kunna tygla vårt eget humör och för hur vi beter oss.
Precis som du skriver så kan problem med utbrott och ilska få konsekvenser inom familjen, bland kompisarna, och i relationer och kan på så sätt orsaka lidande för alla parter. Människor kan bli rädda för ens beteende och det kan vara svårt att bli omtyckt. Det kan göra att man känner sig ensam och isolerad. Det är också vanligt att man har skuldkänslor och mår dåligt för att man har betett sig illa under utbrotten. Precis som du skriver att du känner.
Om du studerar så tycker jag att du ska vända dig till kuratorn på din skola. Alternativt till hälsovårdaren. Du kan, om du vill, ta med och visa det här brevet, eftersom du beskriver så bra. Har du någon förälder eller annan vuxen som du kan vända dig till så kan det vara skönt att få ”lätta på hjärtat” åt hen också. En nära vuxen kan vara ett bra stöd.
Ta hand om dig!
H. Camilla
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar