Äkta kärlek

Hej!

Det är två väldigt bra frågor du ställer, och nästan samma fråga om huruvida det finns äkta kärlek eller inte fick vi faktiskt ganska nyligen. Då satt vi alla tjejerna på kontoret och funderade länge igenom det tillsammans och skrev ett långt svar åt den tjejen. Så om det är okej med dig, så kopierar vi in det svaret åt dig här nu. Vi brukar inte kopiera gamla svar, men vi ska nu också svara på din andra fråga, huruvida man kan bli "galet kåt" på någon. Det svaret finns längre ner här under din fråga. Hoppas du orkar läsa ett så här långt svar - men det är ju viktiga frågor!

"Hej!

Wow, månadens svåraste fråga :D Men det är okej, vi ska göra vårt bästa för att fundera med dig på huruvida det finns "äkta kärlek". För vi tror att alla i något skede funderar över det här. Fast några megakärleksexperter är vi inte, bara vanliga tjejer (kvinnor) med både korta och långa och pågående förhållanden i "ryggsäcken". Och det här hör ju dessutom till de grejer som alla har en egen åsikt om, som religion eller politik. Därför kan vi bara skriva vad vi tror, tycker, tänker och upplevt. Och du kan hålla med eller vara av annan åsikt, på samma sätt som alla andra som kanske läser det här. Och vi tror dessutom att mänskligheten frågat sig precis just det här i alla tider. Om någon hittat det rätta svaret vete gudarna... Fast säkert finns det de där ute som säger att de upplevt Den Stora Kärleken, hittat Den Rätte och haft århundradets kärlekssaga.

För vi tror att oavsett vad som i verkligheten händer mellan två människor, så är det känslorna som spelar roll. Det är vad man själv känner som gör att man kan eller inte kan säga att det här är Den Rätte för mig, att det är Äkta kärlek eller att känslorna hållit livet ut. Kanske är det bara något man kan bestämma själv. Och ingen annan kan säga att man har rätt eller fel, det är helt och hållet individuellt. Fast igen, det här är ju bara vår åsikt, en åsikt av tusentals.

Som sagt så tror vi att alla funderar på det här någon gång - kanske mest när man står inför ett nytt förhållande och söker något slags bekräftelse på att det här är rätt, att känslorna är riktiga och tillräckliga och man undrar om man har en chans. Om man skulle kunna säga då att det här är "äkta" kärlek eller att han är Den rätte, så kanske man skulle våga riskera sitt hjärta, våga älska på ett annat sätt än om man inte hade några garantier alls. Så vi tror att alla gärna vill TRO att de hittat rätt. Och kanske känns han/hon rätt just då! Och kanske är det verkligen rätt, fast kanske det beror på ens egen vilja att hålla liv i sina känslor också? Många stora kärlekshistorier har slutat i att de tagit varandra för givet, blivit lata eller själviska eller uttråkade eller vadsomhelst - kanske man själv måste hålla liv i känslan av kärlek? Och jobba för den, eftersom vi känner oss ganska så övertygade om att den Perfekta människan inte existerar. Vi tror inte att det finns två människor i världen som passar fullkomligt perfekt ihop utan minsta lilla strid om huruvida toalettsitsen ska vara ner- eller uppfälld. Ett förhållande kräver alltid jobb, det blir aldrig "färdigt" och är aldrig 100% perfekt. Men det kan kräva för mycket jobb, hur mycket man än älskar varandra. Själsfränden kanske finns, men fäller han ner toalettsistsen? Det är den delen av den vardagliga kärleken som inte visas på bioduken.

Därför tror vi också att även den Stora Kärleken kan ta slut. MEN! Det skulle INTE bli bra film/bok av en kärlekshistoria som rinner ut i sanden för att paret växt ifrån varandra, vill ha olika saker utav livet eller grälar om toalettsitsen. Så tjänar inte filmbolaget några stora pengar. Folk vill se lyckliga slut. Och de vill gärna se den romantiska stämningen eller dragningen mellan huvudpersonerna redan från början. Det skulle inte vara intressant ifall hjältinnan insåg att hon har känslor för hjälten först i kapitel 37, det vill vi nog ha märkt redan före. Så klart att det därför bara är vissa Stora Kärlekar som blir film och klassiska böcker. MEN igen, det behöver inte betyda att Den Stora Kärleken inte finns på riktigt.

I dagens samhälle så bombaderas vi ju med just det här budskapet om Den Stora Kärleken, i allt från sångtexter till kärleksfilmer - nästan så att vi blir hjärntvättade att tro att inget mindre än Den Största Kärleken duger. Som att alla de små förälskelser, korta förhållanden eller misslyckade förhållanden var värdelösa och bortkastad tid. Men vi tror inte att någon kärlek, stor eller liten, var bortkastad tid och slöseri med känslor. Vi tror att alla kärlekar är värdefulla delar av alltihopa som tillsammans blir ens eget Liv. Och vi tror inte att hela livet är bortkastat om man aldrig träffade Den Rätte, på samma sätt som att man inte är "fel, misslyckad och värdelös" om man är singel. Vi tror inte att livet blir fullkomligt bara för att man älskar och är älskad - precis som du skriver så är inte kälek lätt och vi tror inte att man blir salig bara av att dela livet med någon. Men ändå verkar mänskligheten sträva efter att para ihop sig två och två och nåja, utan "kärlek" skulle det inte födas så många bebisar...

Men det har vi i alla fall märkt med åren att oftast är nästa kärlek större och starkare än den föregående. Speciellt medan man ännu är ung. Man blir kär och känner att så här kär har jag aldrig varit förr, så här rätt har det aldrig kännts förr. Men av någon anledning tar det ändå slut och kanske man i det skedet kan konstatera att det var inte så rätt eller så stort i alla fall. När man sedan blir kär på nytt, så går det inte ens att jämföra med förra gången man var kär. Det känns som att det nya är sååå mycket starkare och större. Då kanske man ångrar att man "använde upp" alla de där fraserna som att han är Drömkillen, "jag älskar dig", vi passar perfekt ihop osv. För vad ska man då säga nu när det känns ännu större och starkare?

Så finns det månne en själsfrände för olika tider i livet? Är alla, eller åtminstone en del av alla kärlekar rätt? Vi tror nog hellre på det än på möjligheten att det finns bara en endaste en där ute för oss, och huvaligen, att risken finns att vi aldrig kommer att träffa honom/henne. Hur sorgligt vore inte det, att förkasta alla "små" bara för att de inte är "den stösta"? Typ som i ordspråket "Medan man söker efter den rätta kan man ha mycket kul med de orätta" eller "man måste kyssa många grodor för att hitta sin prins", varför skulle det vara så??? Och varför kan inte en kort eller liten kärlek vara äkta? Vem bestämmer om något är äkta eller inte? Nä, vi röstar nog för att ta tillvara all kärlek vi kan få i livet och inte döma ut någon bara för att vi inte är himlastormande övertygade om att han är perfekt eller The One!

Stor kram och hoppas du hittar många stora - och små - kärlekar i ditt liv!
Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Jenny"


Nåja, här fortsätter vi med din andra fråga. För ja, vi tycker att det KAN vara två helt skilda saker att älska någon och bli sexuellt upphetsad av någon.

Ofta hänger det definitivt ihop, så att man verkligen tänder på alla cylindrar på den man är kär i. Och ja, ofta är det då så att ju starkare man älskar desto mer kåt blir man på just den människan. Men där finns ofta en lite klurig grej: den man älskar blir oftast vacker, sexig, speciell och upphetande i ens egna ögon. Man har liksom rosafärgade glasögon på sig, så att till och med hans lite hängiga rumpa blir sååå himla söt och hott! Gränsen mellan att älska med hjärtat och vilja ha med kroppen kan också vara hårfin, du vill röra och vara nära den du älskar och då väger det lätt över till sexuell lusta. Ofta är den dragning man känner till den man är kär i också sexuell, en del av paketet.

Men motsatsen förekommer också, att vilja ha någon fysiskt som man inte alls blir kär i och inte alls kan tänka sig att bli ihop med. Då är det alltså mer fysisk attraktion, att kemin stämmer bara kroppsligen. Fast oftast finns det nog något i den människans personlighet som tilltalar - man blir nog hastigt avtänd om han visar sig vara en riktigt skitstövel mot en - eller i omständigheterna. Tex att det på något vis är förbjudet eller olämpligt kan göra en riktigt het på gröten. Sådana här "affärer" brukar dock sällan hålla i längden, eftersom det kanske inte finns mer än det kroppsliga att bygga ett förhållande på.

Men det är också rätt vanligt att tjejer tycker att de BORDE bli kär i den de tänder på och har sex med. Som att de skulle känna sig slampiga ifall de inte har några romantiska känslor för den de hoppar i säng med. Varför vissa killar kan "dra över" tjejer utan att ha det minsta romantiska intresse för henne eller ens gilla henne är ibland ett mysterium - framförallt varför folk i allmänhet accepterar det, men inte riktigt lika lätt när det gäller tjejer som har random eller lättvindigt sex utan känslor. Sedan finns det ju också KK, kompisknull, att tända på en kompis och ha ett sexuellt förhållande, men inte vara intresserade av att bli ihop, för att "kärleksgnistan" saknas.

Så sexuell lusta KAN vara tätt ihopkopplad med kärlek, och jajja, det förekommer även i verkliga livet att man man tror man ska dö om man inte får honom sexuellt nu med detsamma. Och sexuell lusta KAN man känna - starkt - utan att ha romantiska känslor för en viss person. Kåthet kan också förekomma helt "utan anledning", dvs att man är mer kåt överlag än kåt på någon enskild person - om det turas då finns det någon i närheten som vill ha en som man med gott samvete kan "lätta på trycket" tillsammans med.

Hoppas det här gjorde dig lite klokare - som sagt så finns det inget korrekt svar på frågan om äkta kärlek, tyvärr, bara åsikter.
Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna