Älskar, älskar inte

Hej Decibel!

Förbered er på en lång, flummig spekulation/fråga/insikt från en förvirrad och nyfiken tonåring(s hjärna). Jag har väldigt många tankar, funderingar och frågor, och känner att det är dags att lätta på dem.. Och offret blev ni, kära, hjälpfulla främlingar <3


Kärlek. Man har alltid hört att "man KÄNNER det när det är där". Att det är lätt. Att du alltid vet, pga din magkänsla, om det är bra eller inte. Att det alltid känns rätt, när det är rätt. Kärlek ska vara lätt, och inget framtvingat någonstans. Picture perfect!
Och ja, det är säkert det vissa gånger; så där riktigt perfekt, allting stämmer, ni klickar på varje nivå, ni har precis samma humor, allt i världen att prata om, och passar som två pusselbitar. Och det är fint. Det är bra. Min kompis har för tillfället ett sådant förhållande, och det är ju helt underbart för hen. Och för alla andra som har det så!
Men samtidigt känner jag att det kanske är lite skitsnack.. För mig är det bara "The honeymooon phase". För det kan väl inte vara så perfekt... Eller?
För samtidigt som man hört allt det där om att kärlek och förhållanden är lätta och perfekta, så hör och ser man också överallt situationer där man måste kompromissa. Där det inte alls är picture perfect, utan att man faktiskt måste jobba för att få förhållandet att fungera. Där man tar en chansning när man blir tillsammans med någon. Man satsar allt, och antingen fungerar det, eller fungerar det inte. Man vet inte, men man testar.
Jag följer en bloggare, som är tillsammans med en kille hon inte har särskilt mycket gemensamt med. Men de har varit tillsammans i 7 år nu och är lyckligast i världen. Hon berättar även i sina inlägg att hon ofta stör sig på vissa saker han gör, och att de kan gå jättelänge utan att egentligen säga något speciellt till varandra. Men de bor tillsammans och skulle aldrig kunna leva utan varandra. Trots alla problemen och småsakerna.
Frågan är nu, var går gränsen? Hur vet man detta. Ska det vara lätt och perfekt, eller är det okej att ha problem? Självklart måste man ha problem, men hur mycket? Var går gränsen mellan det, och not meant to be?
Ni har nog redan klurat ut att jag frågar för jag själv är ganska förvirrad.. Jag har träffat en kille och har väldigt svårt att sluta tänka på denna. Vi träffas ganska ofta, och det är alltid jättehärligt att ses. Vi fungerar väldigt bra tillsammans, men samtidigt känns det som vi inte har någonting gemensamt och inte alltid något att snacka om. Men jag kan till 99.9 % vara mig själv runt honom, och det är jätteskönt. Han är världen gulligaste, men har sina sidor jag kan bli riktigt sur på. Problemet är att när vi inte pratar är jag ganska deppig, och saknar honom. Det känns som jag behöver honom i mitt liv.. Men behöver jag Honom, eller Uppmärksamheten? Och har vi för lite gemensamt för att det ska fungera, eller är det okej att det är så? Måste alla hans sidor vara perfekta? Är det okej att jag ibland inte stöttar allt han gör? Är det normalt att jag inte alltid tycker hans skämt/humor är bra?
Det känns som vi passar perfekt 50 % av tiden.. Resten är lite trögare.
Det är så frustrerande! Om jag inte är 100% säker på honom, är det inte rätt då? För jag har två olika sidor att kolla på: antingen ska kärlek alltid vara lätt och perfekt, eller handlar det om kompromisser och att tycka om varandra TROTS ens sidor.. Jag vill ju att det ska vara rätt. Som jag sa, det känns som jag behöver honom. Jag saknar ju ögonen ur mig när vi inte träffas, men det är kanske bara omtanken jag saknar, inte honom? Men det låter inte heller rätt.

Ja, ni hör ju själva! Tack för att ni orkat lyssna på mig. Kram