Är han intresserad? Hjääälp..

Hej!

Först: KAJ rules! Vi har ett flertal citat ur deras låtar som vi använder här på kontoret titt som tätt! Österbottnisk populärkultur! :D

Men nu över till din fråga. Första varvet vi läste igenom den så tänkte vi, som säkert de flesta skulle vid första anblicken, att jamen om du inte känner dig redo för ett förhållande, så är du inte det och då ska du inte pressa dig själv till det. Men sedan, när man tänker mera på hur rädsla fungerar, så är det kanske inte fullt så svartvitt heller.

Se, vanligtvis blir man ju lite rädd inför nya, okända saker som man inte kan så mycket om, kanske inte kan ha kontroll över, inte har erfarenhet av, inte kan "reglerna" för och som är betydelsefullt. Att bli ihop med någon skulle ju definitivt vara betydelsefullt för ditt liv, ditt liv skulle oundvikligen förändras - och säkert du med det. Allt det skrämmer dig nu. Och din reaktion är att dra dig undan, och hitta ursäkter för att slippa möta eller genomgå det du är rädd för. Det är en helt naturlig självbevarelsedrift. Men dessvärre av den typen som hindrar dig från att utvecklas och förändras, lära dig nya saker och få livserfarenhet. Visst, kärleks- och sexlivet är inte allt som räknas här i livet, men visst är det en väldigt stor del. Detta också eftersom vi har en biologi (instinkter, hormoner osv) och en psykologi som mänsklighet att intressera oss för just de här sakerna. Kärlek och sex genomsyrar stora delar av samhället och varje människas liv, så troligen intresserar det dig också, fastän du är rädd. Du både vill och inte vill bli kär, både psykiskt och fysiskt. Fullt naturligt! Du är nyfiken och "kärlekslängtande" och har en inre drivkraft att pröva på kärlekslivet - men har tusen ursäkter för att slippa.

För det är ju också så med rädsla att man ofta tenderar att förstora farorna i sitt eget huvud. Det är ofta lite som med tandläkarbesök, som man drar sig inför och föreställer sig allt möjligt hemskt inför, och ju mer man oroar sig, desto större och mer huvudlös blir oron! Speciellt om man håller tankar för sig själv, så kan de växa till sig något otroligt och dessutom förvrängas och bli ologiska (om man betraktar dem obejktivt). Själv har man dock vanligtvis svårt att se det här, tankarna har ätit sig för långt in i hjärnan för att man ska kunna se det hela ur andra synvinklar. Men förnuftsmässigt kan du säkert se att fastän du skulle släppa den här killen in på livet nu, så är sannolikheten att han skulle hindra dig från att förverkliga dina drömmar ändå yttepytteminimal. Du har bara tagit det här sällsynta undantaget och gjort det till Regeln för att skydda dig själv. Eller? Låter den här teorin möjlig?

Däremot så kommer troligen kärleken att kännas omvälvande: fantastisk och fruktansvärd, okontrollerbart förtjusande, himlastormande i båder rosa och svart, alldeles för tråkig och alldeles för intensiv - stor som livet självt. Det slipper du inte undan. Det kan du inte kontrollera och bestämma över, och det finns liksom sällan någon ofarlig och enkel light-version av Kärleken. Du kan inte fly den i all oändlighet, och dessutom brukar den oförklarligt funka så att den inträffar precis när det "inte är läge" för den ;) Fastän hur det än kommer att gå, så kommer du hursomhelst efteråt inte att ångra den. Jo, kanske du just då sitter med ett mörbultat och värkande hjärta, men egentligen skulle du inte vilja byta bort det ändå, ha det ogjort, eftersom upplevelsen var värt det.

Kärleken är lite som att hoppa från ett simtorn. Att fegt klättra ner igen ger dig inget mer än sämre självförtroende och en upplevelsefattighet. Vattnet är ändå inte så kallt som du trodde. Och trots det svidande "magaplasket" är adrenalinkicken när du klarade det så enorm att den gör att du vill klättra upp igen.

Så ge den här killen en chans i alla fall. Möt hans blick. Le mot honom! Du har verkligen inget att förlora på det! Våga hoppet!

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna