Är jag kär

Hejsan, jag skulle tro att det du känner just nu kan sägas vara en helt normal fas när man varit tillsammans en tid. Man är inte lika nykär som i början utan känslorna djupnar på ett sätt och lugnar ner sig lite.

Man säger ju att den första kärleken är speciell och att man för evigt bär den med sig i sitt hjärta. Men vi funderade just över det här på kontoret och kom fram till att det är lite svårt att säga vem som egentligen är ens första kärlek. Det kan ju vara någon man var kär i som 11 åring eller så kan det vara en ouppnåelig kille man eg aldrig var tillsammans med men som ändå lämnat sina spår. Det behöver alltså inte vara den första man verkligen var tillsammans med. Men visst lämnar vissa i ens minne :)

Det är lätt hänt att man börjar jämföra, men då ska man komma ihåg att det fanns en orsak till att det tog slut. Man glömmer så lätt allt som var tråkigt och så minns man med rosenskimmer allt som var bra, men om man inte längre är tillsammans så finns det ju en orsak till det.

Min mamma brukar säga att det finns ingen "den rätta", utan man måste göra det till den rätta. Alltså man får ju inte ändra på någon för att den ska passa en. Men man måste försöka se till de positiva och bra sidorna och inte jaga upp sig över de mindre bra. Alla har vi ju både bra och mindre bra sidor, ingen av oss är perfekt. En kanske är jätte snygg och vältränad, klär sig snyggt och är allmänt häftig, men sen kanske den inte är speciellt trevlig, eller kanske tittar för mycket efter andra. Då kanske man möter en annan som inte är bildskön men som är den ljuvligaste trevligaste man kan tänka sig, har samma humor och en varm och inbjudande famn. Jag vet vilken jag skulle välja ;)

När man varit tillsammans en tid så brukar ens känslor helt naturligt ändras. Man kanske inte känner samma pirr som man gjorde i början men det behöver inte betyda att man skulle älska sin partner mindre. Man har gått vidare till next level helt enkelt. Många förhållanden avbyts när man kommer över den första himlastormande förälskelsen. Just för att man tror att känslorna tagit slut och så jagar man vidare. Men om man orkar kämpa lite så kommer det att växa fram en varmare och mera personlig kärlek mellan paret. En lugnare kärlek som gör att man kan känna sig trygg och säker på den andres känslor. En kärlek som är mera stabil och hållbar. Man kommer att gå genom både med- och motgångar i livet och av motgångarna växer både man själv och ens förhållande.

Jag tycker att de känslor som du beskriver att du ändå har för din kille låter alldeles bra. Men såklart om du börjar känna mera vänskap för din kille så är det dags att gå vidare, eller om du håller kvar ert förhållande bara för att inte behöva vara ensam så är det inte heller rätt orsak utan du måste ta dig en funderare. Om man inte har de rätta känslorna så ska man släppa fri den andra och gå vidare. Det är inte rätt varken mot dig själv eller mot honom om du krampaktigt håller dig kvar i ert förhållande för att du inte vill vara ensam. Både du och han kanske missar chansen att bli jätte lycklig med någon annan på det sättet. Det är inte rättvist.

Jag kan inte ge dig ett entydigt svar på vad du ska göra, du måste hitta svaret i ditt hjärta <3 <3 <3

Många kramar från ungdomsinformatören Sanna