Att vara tillsammans.. eller inte?

Hej, du INTE ALLS underliga tjej!

För om vi får vara personliga här så skulle vi också vara underliga, för åtminstone en av oss tänkte nästan likadant som du i ungefär samma ålder. Och vi har sett maaassor av kompisar känna samma saker - men fördelen är här att vi sett hur det gick sedan för dem, har lite mera facit i hand, så att säga. Så åtminstone kan vi påstå att vi vet vad vi talar om när vi säger att det du känner nu är helt naturligt. Vi ska nu försöka fundera igenom det här med dig och komma med de tankar och råd vi har - för vi kan ju bara ge våra personliga åsikter och erfarenheter åt dig, någon regelbok för sådana här grejer finns inte. Som vanligt: någon annan skulle kanske ge dig andra råd ;)

Nå, ja, på sätt och vis måste vi nog erkänna att vi håller med dina föräldrar. MEN, det beror på många andra saker än bara att ha eller inte ha pojkvän från unga år. Vi skulle säga att det som avgör är först och främst hur mycket EGET liv man har och på andra plats hur stora steg i livet man tar tillsammans. Med det andra menar vi typ att flytta ihop väldigt tidigt, förlova sig, köpa TV och bil tillsammans, skaffa barn, köpa radhuslägenhet... Alla "vuxenpoängen" som folk brukar tala om. Ju fler sådana steg man tar tillsammans, desto mer "binder" man sig till varandra, lovar varandra saker och får en social position tillsammans och inte var och en för sig. Det är inte dåligt i sig, men har man inte hunnit med "allt det där andra" så kan det göra att man faktiskt börjar känna sig för hårt bunden och känner ett allt större behov av att frigöra sig och leva sitt eget liv. Och då kan det ta slut med buller och bång sedan när man har småbarn och huslån som man också måste ta hänsyn till, inte bara till sig själv eller till partnern. De paren har vi också sett många exempel på, de som antingen går för snabbt fram i förhållandet eller inledde förhållandet så tidigt att de hann så långt fram i den formen av utveckling i relativt ung ålder.

När det gäller det egna livet och att hinna göra "allt det där andra" innan man "binder" sig är faktiskt en ordentligt stor sak som både dina föräldrar och vi verkar tycka att är viktig. Dels har det med personlig utveckling att göra. Dels har det att göra med hur dagens österbottniska samhälle ser ut och vilka förväntningar vi har på oss själva och som samhället har på oss. Ser man på oss som personer, så är det superviktigt att vi tar alla de där mognads- och utvecklingsstegen och hinner igenom alla livets faser, speciellt innan vi är riktigt vuxna (och idag menar sociologer att ungdomstiden tar slut först vid 29 år). Kanske man inte direkt behöver vara singel för att ta dem, men visst blir sannolikheten större att man faktiskt går igenom de här utvecklingsstegen själv om man gör det mer eller mindre ensam. Ta nu bara något så enkelt som att bo ensam. Med det menar vi allt från att sköta sin egen ekonomi (och ta skiten för det om man festat upp hyrespengarna) till att sova ensam utan att ha hemlängtan eller längtan efter den trygga pojkvännen. Flyttar man genast ihop med pojkvännen utan att någonsin ha bott helt för sig själv, så hoppar man ju över många av de stora Livsläxorna som gör att man mognar som människa, blir självständig och självsäker, vet att man klarar sig på sina egna två ben...

Vissa saker lär man sig helt enkelt inte om man inte får "egentid" och får bestämma fritt över och själv helt ta ansvar för sitt eget liv. Ska man hela tiden ta hänsyn till någon annan - eller hela tiden kan luta sig mot någon annan (pojkvännen) - så kan det vara lite som att missa en massa viktigt eller hoppa över en massa saker - det kommer man att känna av senare i livet. Det i sig MÅSTE inte betyda en brutal skilsmässa och stora bekymmer senare i livet, men man kanske aldrig riktigt lärde känna sig själv heller. I ungdomen borde man ju hitta sin egen identitet och klart att vi skapar den i relation till alla människor runt oss, även kompisar och föräldrar. Men vi har sett så många tjejer plötsligt "vakna upp" en vacker dag (oftast någonstans mellan 20 och 30 år) och fundera över vem de egentligen är. Vem de skulle ha varit utan den ständige pojvkännen? Vad de skulle ha gjort av sina liv utan honom... Många par som varit länge tillsammans "växer ihop" och det är ingen fara så länge de är två starka individer som vet vem de är i sig själva. Men om man inte vet vem man är...

Dagens unga har det på sätt och vis också jobbigare än förr, för ni har så mycket större förväntningar både på er själva och på er från samhällets sida. Tänk ungefär hur du skulle skriva ner dina framtidsdrömmar eller berätta om dem i en intrevju: kanske du vill resa och se världen, kanske studera något spännande, uppleva något speciellt som en konsert... Men alla de här sakerna innebär en massa andra stora saker som man inte inser förrän man är mitt uppe i dem. Tex att studera innebär för många ett väldigt rikt studieliv som inte riktigt passar ihop med att sitta hemma i soffan med pojkvännen. Och inom det rika studielivet brukar det vara rätt stort det här med flirtar, singelliv, sex och allt därikring, så sannolikheten att det blir en lockande och viktig grej i sig är större då. Men redan bara studierna i sig - alltför många tjejer väljer utbildning och yrke på basen av var pojkvännen kommer att befinna sig, de tar hänsyn till hans framtidsplaner också och anpassar sig, kompromissar eller i värsta fall väljer bort sina egna drömmar. Exempelvis så är det flera av våra vänner som stannade i Österbotten eftersom pojkvännen skulle i milin och sedan studera och sedan jobba här.

Nå, visst förstår vi dem också, för de var ju KÄRA! Och klart att kärlek är värdefullt, men ibland misstänkte vi nog att det inte handlade så mycket om kärlek som om trygghet. De tjejer som från unga varit länge med sina pojkvänner verkade ha svårt att fungera utan dem längre. De visste vad de hade jämfört med det stora okända, de var inte ensamma jämfört med alla möjligheterna att bli dissad, dumpad eller känna sig ensam, de hade "växt upp" med pojkvännen och var så van att ha honom i sitt liv och hade en lång historia tillsammans... Ju längre tiden gick desto svårare var det att bryta upp och ge sig ut i livet på egen hand. Och för vissa slutade det istället i otrohet, karriärsbyte, delad vårdnad om barn och gräl med ex-pojkvännen om ett gemensamt liv som slets itu.

Nå, det här gäller INTE ALLA par som blev ihop när de var unga. Vi vet om några solskenshistorier där vi ännu nu när de är 30+ nog tror att de kommer att leva lyckliga i alla sina dagar. Men om vi skulle gissa något om de paren, varför just de "klarade" sig, så var det för att de ändå hade sina egna liv. De studerade det de ville, de jobbar med det de vill, de har sina egna fritidsintressen, kanske var de frånskilda tex pga studier under ett tag, de har sina egna vänner osv osv. De har blivit två skilda och egna individer fastän de varit ihop hela tiden. Alla har kanske inte heller så stort behov att pröva kärlekslyckan på annat håll heller, kanske inte vill strula med andra utan faktiskt är innerligt nöjda med det kärleksliv de har med sina respektive. Men det att förbli nöjd och belåten i ett långt kärleksliv kräver också jobb, inget förhållande är någonsin "färdigt" utan förhållanden måste man jobba på hela tiden för att de ska överleva.

Oj, nu har det här svaret redan blivit jättelångt, men två saker ännu: Du känner nu ett behov av att vara "fri" och göra vad du vill - också sexuellt. Så i drömtillståndet hittar din hjärna på en massa spännande kärleks- och sexhistorier för att pröva på hur det skulle kunna kännas. Klart att drömmar inte brukar vara logiska och realistiska, men känslan du får av dem kanske är din hjärnas sätt att "smaka på" ett friare liv. Men att drömma sexdrömmar om både vettiga och ovettiga killar är helt normalt - det gör nog också lyckligt gifta kvinnor (de kanske inte bara talar högt om det ;)). Det är bara så hjärnan fungerar, så du behöver inte - tycker vi - läsa in så mycket i de drömmarna och du behöver inte ha dåligt samvete för dem. I så fall skulle varendaste kvinna vara tvungen att göra det! Och att vara nyfiken på andra killar, "klicka" med andra killar och fundera på hur det skulle kunna vara med andra, det är också helt naturligt - vi är inte döda för omvärlden bara för att vi är lyckligt kära. Men blir den lusten för stor så måste man ju ta sig en funderare.

Och slutligen, vi kan inte säga vad som skulle vara bäst för just er, vi kan inte säga "gör så här så lever ni lyckliga i alla era dagar". Både för att varje människa är unk och varje kärlekshistoria unik och för att alla ska bestämma över sina egna liv - och ta ansvar för de besluten. Men vårt råd är kanske att du och ni ska göra det som känns mest naturligt för er! Är det okej för er att ha pauser nu som då, så gör ni så. Det har ingen annan något med att göra - och hej, kärlek ÄR själviskt. Jo, man borde ta hänsyn till den andres känslor, men inte när det kostar mer än det smakar, inte på för stor bekostnad av någons lycka och liv. Eller så ställer ni ert förhållande så att du känner dig mera fri, inte fullt så bunden (alltså nu menar vi inte att du ska vara fri att hångla upp vem som helst mot en vägg utan mera att du bestämmer över ditt liv inte att ni bestämmer över ert gemensamma liv). Det kan kräva lite förändringar som kan kännas konstiga ett tag, tex att du inte automatiskt planerar helgens program tillsammans med honom utan gör vad DU vill en helg emellanåt. Kanske ni inte behöver bestämma er för bu eller bä ännu, inte bestämma ännu om ni ska eller inte ska vara ihop - kanske det kommer naturligt med tiden? Eller så gör ni som ni har planerat med de tre lediga månaderna före han far i milin. Det är ni två som bestämmer hurudant förhållande ni ska ha, ingen annan!

Så, hoppas det här var till någon hjälp. Det blev långt, men ni är alla värda att tas på allvar och sådant får ta tid, tycker vi. Skriv gärna in igen sedan en vacker dag och berätta hur det gick :)

Stoooor kraaaam, hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna (som just nu lyssnar på Swedish House Mafias "Don´t you worry child" på radio och hör på texten och tänker på dig)