Beroende av en kändis

Hej Linnea!

Vet du, egentligen är det inte alls så ovanligt som man kunde tro att vara kär i en kändis. Jo, det kanske talas mest om det bland unga tonårstjejer, men även vuxna kvinnor kan vara förälskade i någon de aldrig ens sett i verkligheten (eller kanske typ på konsert, men verkligen inte ens pratat med). Men då kanske de inte framställer sin förälskelse på samma sätt inför andra som om de yngre, kanske de får det att se mera ut som att de bara verkligen gillar den kändisens musik/filmer/vadhannugör eller så håller de tyst om det. Men de finns.

Vad det dock beror på är svårt att veta, men på rak arm kommer vi på ett par tänkbara förklaringar. Om de stämmer in på dig kan vi ju inte veta, men tänk igenom om de kan vara sanna. Den ena är att man enligt utvecklingspsykologin även utvecklar sitt eget kärlek- och sexliv också under ungdomen - men det behöver inte alls ske i samma takt som resten av puberteten och resan från barn till vuxen. Det har alltså inte så mycket med ålder att göra. Det brukar pratas om den sexuella (utvecklings)trappstegen ibland och med den menas att många av oss följer ungefär samma mönster för hur vi blir förälskade under olika skeden av livet. Ett av de tidigare skedena är att bli förälskad på avstånd. Då eftertraktar man oftast någon som man nog vet att man inte kan få, just tex en kändis, artist, lärare, gift äldre man eller till och med en karaktär i en film/TV-serie. Att ens prata med människan i verkligheten är mer eller mindre omöjligt - också för att man "aldrig skulle våga". Men man får uppleva fjärilarna i magen och pirret mellan benen utan att egentligen utsätta sig för riskerna som förälskelse för med sig, tex att bli avvisad, att han ska tycka att man är en usel kyssare eller älskarinna, att han ska krossa ens hjärta osv. Man kan känna sig trygg i förälskelsen och liksom öva sig på att vara förälskad. Det här skedet brukar man komma förbi - ofta som genom ett trollslag - den vackra dag man träffar någon som det har en chans att bli något med i verkligheten! Men samtidigt kan man också bli onödigt rädd för att förlora tryggheten som den omöjliga förälskelsen innebär och därför mer eller mindre omedvetet vägra att gå vidare i livet. Plus att man helt enkelt kan bli van att tänka på en viss person, ha en viss typ av känslor osv. Man kan då behöva hjälp med att bryta vanorna eller byta ut "snuttefilten" mot något mer konkret eller mer hälsosamt.

Den andra tänkbara förklaringen är att man bokstavligen hänger upp sig på en person och börjar obsessa runt honom. Det har då oftast inte så mycket att göra med själva personen, utan mera kanske om att hitta mening med sitt liv, kanske om att hitta ett objekt att liksom tillskriva såväl gott som ont i det egna livet, kanske om att fokusera på honom istället för på annan skit i det egna livet eller till och med på en mild personlighetsstörning. Ibland handlar det till och med om neuropsykologiska orsaker som tex ett beroende av de lycko-hormoner som frigörs när man är kär. Genom psykoterapi av något slag kan man slippa över besattheten då man tillsammans med terapeuten får reda på vad den beror på och sedan antingen eliminera orsaken eller hitta en annan ventil för att få utlopp för behoven.

Oavsett varför du har svårt att komma över och glömma det här föremålet för din kärlek, så skulle det inte alls vara en dum idé att få hjälp med det. Det finns massor av olika terapiformer som kan hjälpa en att gå vidare med sitt eget liv, så kolla i din egen kommun vad du har att välja på där. Att stampa på stället i livet är ju lite bortkastat, eller hur, speciellt medan man är ung och tiden är så kort. Man måste inte heller ha gigantiska problem för att gå i terapi, utan man kan bra se det som att anlita en personal trainer för att få ordning på sitt fysiska liv eller en stylist för att få ordning på garderoben :) Så ge det en chans (eller några, för terapi ska man gå på minst en 3-4 gånger innan man kan börja säga om det funkar och lönar sig eller inte).

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna