De tog slut vill dö

Hej igen Johanna!

Lugn, andas, bara försök att stanna upp och dra in luft i lungorna, släpp ut den och andas in igen i långsam takt. Du är så upprörd nu att du inte tänker klart. Det är i och för sig inte konstigt alls, men i mina öron låter det nu som att du beskyller dig för allt som gick fel. Och så var det ju inte, du hade ju bara 50% av ansvaret för förhållandet, allt kan helt enkelt inte ha varit ditt fel!

Som jag redan skrev åt dig i svaret på din förra fråga: han kunde också ha skött det hela betydligt mer moget, eftertänksamt och ansvarsfullt. Han hade nog tid att känna efter och försöka göra något åt saken innan han avslutade förhållandet - istället planerade han framtiden med dig för att sedan släppa det-är-slut-bomben. Det var inte snyggt skött, och kanske är han så pass ung och oerfaren att han inte visste HUR han skulle sköta det bättre. Men det ursäktar honom egentligen inte. Det gjorde ont för dig,  onödigt ont. Troligen vet han också om det, och jag gissar att det var skammen som gjorde att han inte ville se dig i ögonen, samt "obehaget" att se på när han orsakade någon lidande. Säkert bryr han sig nog, men visste inte hur han ska visa det, eftersom han samtidigt troligen inte ville ge dig några förhoppningar. Det är alltid fruktansvärt svårt att göra slut, det går sällan smärtfritt. "All things end badly - otherwise it wouldn´t end" sade någon någongång i någon kärleksfilm, och så är det oftast.

Jag blir riktigt orolig när du skriver att du inte vet vad du ska ta dig till utan honom, inte vet vem du är och vad du ska leva för. Se, kärlek ska inte göra dig hel, man ska inte känna sig halv utan en partner och kärlek ska inte vara ½+½=1, utan istället 1+1=2. Tanken är alltså att du ska vara en hel människa i dig själv, inte behöva en annan person för att känna dig hel. Klart att man växer ihop när man är tillsammans i två år under tonåren och att stora delar av det egna livet då utgörs av ett gemensamt liv (planer, vänner, var man väljer att spendera tex högtider osv osv), så att avsaknaden och ensamheten kan kännas skrämmande. Och troligen påverkas dina tankar just nu av den stora chock och sorg du känner. Men jag önskar att du skulle känna dig så stark i dig själv att du innerst inne skulle veta att du inte kommer att gå under av det här?

Livet är inte slut, inte heller dina möjligheter till nya kärlekar i framtiden. Den första gången ett seriöst förhållande tar slut så inbillar man sig lätt att inget någonsin kommer att vara så underbart och betydelsefullt som det förhållandet - eller att något annat kommer att kunna göra så ont igen i framtiden - och jag vet att du inte kan tro på mig idag när jag säger att den här smärtan kommer att gå över. Men så är det, och i ett nytt förhållande sedan kommer du att vara både mer erfaren och trygg i vetskapen att du överlever även utan en partner. Jag försöker inte förminska det ni hade tillsammans, bara påminna om att det inte finns något romantiskt i att gå under bara för att man förlorar en kärlek. Att vara beroende av en annan människa för att känna sig värdefull är inte hälsosamt, du kan inte få självkänsla av någon annan, den måste du bygga inifrån dig själv.

Jag förstår att det här känns fruktansvärt och att du sörjer och ifrågasätter din roll i det som skedde. Men det var inte ditt fel, inte bara ditt i alla fall. Ibland är det ingens fel, utan kärleken bara svalnar hos den ena eller båda. Så ta inte på dig all skuld, det mår du inte bra av och det är inte rättvist, det är inte sant. Det hjälper inte heller att ångra saker man gjorde eller sade, och så här stora beslut i livet avgörs nog inte på basen av det du skrev i hemliga rutan. Så småningom kommer du att kunna betrakta er relation mera objektivt och då kunna lära dig av eventuella misstag, men just nu är det allra viktigast att du inte är arg på dig själv. Du gjorde vad du kunde, och de gånger det inte gick så himla perfekt, så var du bara en människa. Förlåt dig själv och försök att tycka om dig själv.

Stooooor kraaaaam!

Hälsar Liselott