Fel att bara ha haft 1 förhållande?

Hej vännen!

Oj sötis, vi förstår precis hur du tänker och känner nu, för det känns som att vi har haft just den här diskussionen med massor av tjejkompisar förr. Men vår fördel är också att med hjälp av allt vad vi sett under livet och allt vi hunnit lära oss, så vet vi också "hur det gick sen" för många av de här tjejerna och kan förhoppningsvis ge några bra råd.

För det första så är det som sagt massor av tjejer som, när de är på väg ut i livet tex för att studera, blir rädda för att mista pojkvännen. Det är egentligen rätt naturligt, speciellt om paret varit tillsammans rätt länge (och 2½ år är en lååång tid när man är tonåring). Man har kanske hunnit "växa ihop" rätt mycket under den tiden: man har sitt gemensamma liv, känner varandra utan och innan, kan "luta sig mot varandra" när det stormar och är kanske rätt goda vänner med varandra. Att förlora det kan kännas värre än att förlora en bästis tex för att man börjar studera på olika orter. För hur bra bästis man är med någon, så är det ändå lite djupare med en pojkvän - för att man är så intima med varandra och använder så mycket av sitt hjärta i förhållandet. Ingen kan riktigt komma en in på livet som den man är kär i.

Så bara risken att förlora den här människan är naturligt skrämmande. Man vill ju aldrig förlora någon man är kär i, inte skulle du ju vilja att han gjorde slut av någon som helst anledning, eller hur. Men att anledningen kan vara något som är ditt "fel", eftersom det är du som väljer att flytta, känns ofta extra hemskt. Därför är det också massor och åter massor av tjejer som stannar hemma med pojkvännen istället för att flytta till en annan studieort, resa, fara på utbytesstudier osv. MEN - och här kommer det stora men:et - de här tjejerna ångrar sig oftast! 10 år senare kan de nog säga att de aldrig skulle ha velat byta bort barnen som de fått tillsammans med den här killen, huset de bor i osv. Men ändå skulle den nog helst ha velat utbilda sig till det de drömde om när de var yngre. De skulle nog helst ha velat se världen och lärt sig stå på egna ben istället för att alltid luta sig mot killen och nästan vara beroende av honom. Och i det här skedet kan de bli bittra och besvikna, både på sig själva och på killen som inte "släppte iväg dem". I värsta fall börjar det kännas som att det var HANS fel att de aldrig fick leva sina liv som de ville - och går det riktigt illa så blir det skilsmässa då. Då vill de här tjejerna bli fria för att leva sina egna liv, resa, utbilda sig till drömyrket... men kanske har de redan då barn och huslån och inte råd att börja studera på nytt.

En annan vanlig del av det här är också att de här tjejerna 10 år senare börjar känna att de aldrig riktigt fick festa loss, flirta, pröva på olika förhållanden - för de hade aldrig någon annan pojkvän. Det behöver inte alls hända för alla, för precis som du skriver så finns det faktiskt människor som levt lyckliga i alla sina dagar med en och samma människa. Vi känner många sådana, så vi vet att de finns. Att ha många pojkvänner behöver inte alls vara ett rikt liv, det behöver inte betyda att man skulle vara lyckligare eller känna sig mer älskad eller uppskattad eller något. Det där beror oftast helt på hur bra förhållande man har, det har inte så mycket att göra med hur många år man varit tilsammans, tror vi.

Sen är det ju så med det mesta i livet att vi vet inget förrän efteråt ;)
Vi vet inte om det kanske ändå blivit han med stort H om vi inte valt att flytta för att studera till drömyrket, och vi vet inte om vi gör rätt i alla andra val när vi väljer en sak och samtidigt väljer bort en annan sak i livet, det är ju tyvärr så genom hela livet och genom allt vad vi väljer och samtigt väljer bort.

Det är ju ingen garanti att ni skulle vara tillsammans resten av era liv bara för att du väljer att inte flytta bort, mittiallt hittar han en annan tjej och vill göra slut en månad efter att din plats till drömyrket gått till någon annan....det är ju sånt man inte kan veta.
MEN för att nu försöka dra ihop detta på något sätt så är en av de saker vi lärt oss genom livet att det som är meningen att hända det händer, på ett eller annat sätt.
Om det är meningen att ni ska ha varandra och leva lyckliga för evigt, ja, då klarar ni att vara ifrån varandra den tiden som din utbildning skulle ta.
Det är ju också så att det inte alls behöver vara negativt att man inte är tillsammans hela tiden, tvärtom om man upplever saker på varsitt håll ibland så har man ju något att diskutera även sen när man är 75 år ;)

Det hör också till i kärleken att vi ska våga lita på varandra.
Inte krampaktigt krama ihjäl kärleken, utan hålla den så att den inte flyger iväg fast den skulle kunna utan den stannar för att den inte vill flyga vidare till någon annan.

Vi är helt säkra på att allt kommer att bli på bästa sätt, men hoppas du ändå fick ut något av vårt svar,
Massor med stoooora kramar från
ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna