Medan vissa har svårt att bli kära så har jag för lätt att bli det.. Man kan säga att det finns vissa stadier på det. Ett är det lägsta och då kan jag bli kär i någon men glömma personen lätt om det inte skulle funka. Två är mellan då jag har lätt och nå det näst högsta stadiet om minsta sak skulle hända men ändå lätt att känslorna kan försvinna mer och mer. Det trejde och näst högsta är när jag är kär liksom och tänker på personen hela tiden men fortfarande inte sådär kär så att man skulle göra allt för personen. Sen det allra högsta när jag är verkligen förälskad och sårbar... Och då börjar allt att kaosa för jag blir rädd för att bli sårad eftersom det hänt att jag varit i detta stadiet och killen bara förändras och det rinner mer och mer ut i sanden. Dom flesta killarna som jag gillat i detta stadiet har det inte funkat med. Jag är på väg att nå detta stadiet nu med en kille jag snackat lite med och träffat en gång, det har gått för fort för jag känner att det säkert kommer skita sig igen och jag är rädd att nå det allra högsta stadiet eftersom jag inte orkar bli sårad mer. Han är verkligen fin och olik andra killar och tror inte han skulle krossa mitt hjärta men det finns ändå alltid en risk. Det känns dock som om jag inte vet var jag har honom och om han skulle vilja satsa allt. igår efter att vi träffats så hörde han av sig och vi pratade även i telefon en stund. Jag hade tänkt vänta några dagar för att se om han hörde av sig men han hörde ju av sig samma dag så det måste väl vara ett bra tecken? men vi har inte snackat nåt idag... Jag vet inte om det är jag som ska höra av mig nu eller vad jag ska göra för det känns som om det ska rinna ut i sanden... Han är inte heller så van med tjejer har hans kompis berättat och fick även veta att han va så nervös att han inte ville träffas först men hans kompis övertalade honom. Jag märkte även när jag kramade honom att han blev lite nervös och när jag var med honom så va det lite stelt och pinsamt i mellan åt, så jag undrar hur de skulle bli om vi skulle bli tsm.. Vilket jag verkligen vill! Saken är bara den att han bor en bit bort.. Så min fråga är om jag ska satsa på honom och hur ska jag göra om det skiter sig? Hur ska jag göra för försöka hålla tillbaks känslorna för en kille? För det är lättare att inte ha starka känslor så jag inte blir sårad och istället vänta med dom känslorna tills man vet säkert!
Emmis
Hej Emmis!
Vet du, vännen, hur vanligt ditt problem är? Vi säger det inte för att vara nedlåtande eller något, utan för att det här är ett så väldigt vanligt stadium i kärleks-utvecklingen (om man kan säga att något som utveckling av ens personliga kärleksliv finns). Det brukar infalla ganska tidigt i tonåren och är just precis så som du beskriver det. Du befinner dig alltså troligen i ett skede av livet och reagerar helt naturligt på det. Vi ska försöka förklara:
I början av kärlekslivet är vi alla nybörjare - för även kärlek är något vi måste LÄRA oss. Vi tänker kanske inte på det, på samma sätt som att vi faktiskt tränar oss på att bli bra kompisar redan i sandlådan i dagis. Men alla är gröna i början - samtidigt som man tror att varje ny kärlek är den största och viktigaste i hela ens liv. Vissa blir man jättelätt intresserad av och småkär i och allt händer jättesnabbt. Men de som man får djupare känslor för, så blir man under det här stadiet RÄDD för - ju mer troligt att det verkligen ska bli ett förhållande av det, desto räddare brukar man bli.
Det här beror bland annat på att man ofta har en rätt så orealistisk och romantisk bild av kärleken ännu när man är ung - det mesta har man ju lärt sig ur filmer och TV-serier och kärlekslåtar osv, men man har få egna (eller kompisars) erfarenheter. Och de romantiska komedierna osv är så väldigt överdrivna och oftast också rätt overkliga och det är just därför de blir bra filmer, TV osv. Skillnaden mellan kärlekshistorierna på vita duken/skärmen och de i verkliga livet är oftast jättestora, men man har redan en massa förväntningar på hur den verkliga kärleken ska vara - den ska vara som på film! Oftast har man på tok för stora förväntingar, vilket gör att även den mest fantstiske pojkvän inte skulle vara bra nog. Han måste vara sååå himla perfekt både till sättet och till utseendet för att man ens ska våga hoppas på att han har en chans. Man nöter på med de klassiska fraserna "vi passar så bra ihop, han är så snygg, han är så romantisk, han är så annorlunda...". Det tar helt enkelt ett bra tag i utvecklingen - och några försök och misslyckanden - innan man inser att även killar är bara vanliga människor, inte källan till århundradets mest rosenskimrande och himlastormande kärlekssagor.
Samtidigt gör de där förväntningarna på den perfekta kärleken en rädd. Man ger sig ut på okända vatten där det faktiskt kan gå så att det slutar med ett mörbultat hjärta (det är sällan krossat på riktigt, men blåmärkena gör ont nog ändå i början). Man kan inte riktigt reglerna ännu och har ingen riktig kunskap om hur kärlek brukar fungera - annat än från kärleksfilmerna alltså. Man oroar sig mer eller mindre omedvetet för allt från att första kyssen ska bli ett fiasko till att man själv inte ska vara perfekt nog. Man tänker mycket på vad andra ska tycka om att man är ihop med just den där killen. Man har ingen förmåga att varken vänta på att förhållandet ska få utvecklas eller att vänta på att han ska bekänna sin odödliga kärlek. Man önskar att han tog alla steg och beslut och vågade säga hur underbar man själv är - men vågar inte själv göra det man förväntar sig av honom... Allt det här bäddar för rädsla. Det är helt enkelt lättare att fega ur och skylla på dåliga tidigare erfarenheter, på att han inte var perfekt, på avstånd eller på vad som helst annat för att slippa riskera sitt hjärta. Ett annat alternativ är att vara kär på avstånd eller i någon som man nog vet att man inte kan få, som i en rockstjärna eller en lärare. Man både får njuta av att vara kär och befinna sig på tryggt avstånd från "allvaret".
Så småningom blir de flesta nog både modigare och mognare och vågar ta chanserna på ett helt annat sätt. Okej att man kanske får lite blåmärken på hjärtat, men då är ändå allt det ljuvliga mera värt och man skulle aldrig ha velat vara utan den där kärleken. Man sänker förhoppningsvis förväntningarna och inser att killen ifråga är lika alldaglig och ofullkomlig som man själv är. Man inser att man är nybörjare och börjar jobba på förhållandet även när det skrämmer eller när det krisar eller är trögt. Man inser förhoppningsvis också att alla man klickar med och blir förtjust i inte är menade att bli Mannen i ens liv, så man satsar inte fullt från känslo-kontot från första sekunden och man vet att han inte är den sista killen på jorden man kommer att känna något för. Och även om man blir stormande förälskad vid första ögonkastet, så blir man kanske inte så rädd för de starka känslorna, även om man vet att det statistiskt sett troligen kommer att skita sig.
Förhoppningsvis har du redan fått lite tröst och hjälp på vägen ur det här svaret, men om vi svarar angående just den här killen du har på kroken just nu, så är vårt enda råd: Våga! So what om det är lite stelt i början - det är oftast så i verkliga livet innan man hunnit lära känna varandra och blir trygga med varandra. So what om ni inte är så himla romantiskt perfekta tillsammans? Det SKA vara lite pinsamt och konstigt och nervöst i början, det hör till! Huvudsaken är att du själv inte fegar ur. Håll inte tyst med saker du skulle vilja säga, berätta hur du vill ha det och hur du känner det, ge inte upp fastän du hittar "fel" på honom. Han är en helt vanlig pojke och du en helt vanlig flicka, klart att ni har era bulor, gropar och skarpa hörn, så vägen kommer inte att bli helt smidig och elegant.
Och om det här skiter sig och du träffar nästa kille: var inte rädd för känslorna. Inte så att du matar de här känslorna med en massa dagdrömmar och fantasier och talar om Honom dygnet runt med kompisarna, för då blåser du kanske upp känslorna med "tom luft". Men låt saker och ting hända, ta chanser. Det är det som kärlekslivet går ut på!
Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna
PS, titta, du har fått svar av en annan tjej som känner igen sig i det du skrev! Vi kopierar in det här åt dig:
"Så är det ungefär för mig med, kan tappa känslorna lätt men när jag väl är i det där stadiet att jag verkligen gillar honom så är det omöjligt att bli av med känslorna och jag blir rädd över att han skulle göra slut och så vidare.
Men det finns inget sätt att garantera att man aldrig mer kommer bli sårad, dumpad osv. Om killen skulle såra dig så var han bara inte rätt kille.
Var inte orolig för att någon ska dumpa dig för man kan inte hindra sådant, en del tjejer bestämmer sig ju oftast för att ligga med killen för att få honom att stanna kvar och det är det absolut VÄRSTA eftersom han fortfarande kommer dumpa henne men han har kvar henne ett tag för att "roa" sig och det är bara fel fel fel.
Försök förklara för killen att du gillar honom och se hur han reagerar, du kommer märka om ha börjar dra sig ifrån dig och då kan du prata med honom ang det men det är inte säkert att han gör det så var inte orolig <3
Killar kommer och går, ibland krossas hjärtan och sedan läks dem.
Det är vanligt och en del av livet :)
Man måste bli sårad ett par gånger för att sedan kunna hitta den där killen som är perfekt för en själv :)<3"
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar