fortsättning på "kär"

Hej The girl in the white dress!

Först: javisst, klart ni kan skriva ner alla era tankar till oss, vi tar dem på fullaste allvar och gör vårt bästa för att ge tänkbara lösningar, prespektiv, lite psykologi om vi råkar ha det, alternativ, erfarenheter och våra egna tankar tillbaka. Kan inte lova att vi alltid kan lösa era problem, men vi försöker hjälpa så gott vi kan. Det är vårt jobb - vi finns här just precis för det - och vi älskar det!

Sedan: Läste igenom din förra fråga och Sannas svar - och tycker nog att situationen nog förändrats lite från då till nu. Det var nog ett bra råd Sanna gav, att vänta och känna efter. Dels har dina känslor inte alls "gått om av sig själv" utan däremot blivit starkare. Dels låter du säkrare på dig själv - eller kanske på din sexuella läggning, eller kanske man kunde säga att du verkar ha fått en ännu friare bild av sexualitet överlag. Dels har hon fortsatt säga saker i stil med "om vi vore ett par" och dels så har ju faktiskt er vänskap blivit ännu stadigare och tryggare. Skulle du besluta dig nu för att bekänna dina känslor, kanske sannolikheten att ni åtminstone kunde fortsätta som vänner är större nu än för ett par månader sedan. Se, i början av en vänskapsrelation är man ju nästan som lite förälskad i den nya kompisen, lite betuttad i hur bra man funkar ihop, hur härlig hon är osv. Men när relationen funnits ett tag, så lugnar iaf de "nyförälskade" känslorna ner sig lite och vänskapen blir just stadigare och mer förtroendefull, man litar mera på att den nya kompisen inte bara ska försvinna för minsta lilla och man har en vardag tillsammans. Då torde den också klara av större påfrestningar och till och med chocker - troligen anser din kompis också att er vänskap inte bara är något att slänga i sjön utan kämpar för att åtminstone behålla vänskapen.

Om hon nu alltså inte också har känslor för dig. Njooo... vi tycker nog att allt det där "om vi var ett par" kunde tyda på någon form av romantiska känslor. Visst, tjejer som jättegärna vill känna samhörighet med en viss kompis kan nog säga sådana saker för att liksom försöka stärka samhörigheten, bekräfta att visst är vi bra kompisar (gärna BFF), vi mot alla andra osv. Detsamma kan gälla att röra mycket vid kompisen: "vi hör ihop" - även om det inte är sexuellt. Fast det är ju så också att man kan känna nyfikenhet för olika människor sexuellt sett. Alltså bisexuell, men det känns som ett för litet ord.... Alltså man kanske dras till killar så där i allmänhet, men så finns det ändå någon viss tjej man dras till sexuellt (typ heteroflexible, även om det ordet verkar ha lite olika betydelser). Eller så är man bicurious, allts mest hetero med en liten smula homosexuell nyfikenhet? Det är ju inte helt omöjligt att hon alltså känner någon form av dragning till dig... För just intimiteten i en riktigt nära vänskap kan ibland svänga över till det lite mera sexuella. Kanske man är lite allmänt kåt och kompisen finns dels i närheten och är okej att tex krama och dels delar man redan många förtroende-former.... Det här kanske känns mera självklart när det är frågan om en killkompis och en tjejkompis, men det stämmer lika bra på alla andra varianter.

När vi får frågor hit av tex tjejer som är kära i sina bästa killkompisar (och tvärtom såklart), så brukar vi säga att ett avslöjande nog kommer att förändra vänskapen. Om inte känslorna är besvarade redan innan, så varierar reaktionerna mellan allt från totalchock till "jag visste det!" till att dra sig undan och bli stel till att känna sig smickrad. Oavsett så förblir inget som förut. Nå, vi vet att det är fullt möjligt att fortsätta vara kompisar, men att relationen alltså oftast blir lite annorlunda. Ibland djupare och mera nära, kanske pga hemligheten de delar. Ibland faller tex vissa delar av vänskapen bort, som att tex spana på snyggingar, ligga i varandras famnar och se på film eller kramas då man träffas. Ibland kanske förtroenden om kärlekslivet faller bort - speciellt när den andra i sin tur blir kär i någon annan. Eller så blir man ännu mera förtrolig tillsammans... Det går nog inte att låtsas som ingenting, hursomhelst, för båda blir väldigt medvetna om allt den andra gör och säger. Det går inte att nonchalera att nu är min kompis kär i mig, oavsett kön.

Även om man skulle "pröva på" att vara tillsammans som ett par, kanske att båda är kära för ett tag, men så funkar det inte, så brukar faktiskt vänskapen hålla i alla fall. Bättre än den gör när det tar slut med en person som var en främling innan man blev kära i varandra. För man hade redan förtroligheten, man trivdes redan ihop, man hade gemensamma intressen eller inside-jokes, man hade en historia tillsammans INNAN man blev ett kärlekspar. Ofta är vänner som blev partners som blev ex mycket bättre kompisar efteråt. Inte alla gånger, såklart, men statistiskt sett. Fast allt beror såklart på kommunikationen, hur väl man kan prata med varandra om vad man känner och vad som händer.

Nå, det är klart att det är lite speciellt i ert fall, eftersom det handlar om något som - trots att det moderna samhället borde vara så tolerant och accepterande - ändå får folk att höja på ögonbrynen. Det handlar tyvärr nu, för din kompis, inte bara om att ta ställning till huruvida man har romantiska känslor för en kompis eller inte, utan hennes tankar går säkert genast vidare till typ att om ni vore ihop, hur skulle folk ta det? Skulle ni visa er kärlek öppet, skulle ni hamna att kämpa för den, är ni villiga att få en stämpel i pannan av andra...? Hur gärna vi än skulle vilja att samhället faktiskt var "so what if she´s bi", så är det inte så ännu, så det blir inte bara dig hon tar ställning till. Tyvärr.

Och genom hela det här, så kanske du också börjar ta ställning till vem du är sexuellt sett. Ne, vi håller med om att man absolut inte måste sätta en stämpel i sin egen panna, man måste inte "bestämma" sig för att vara något skilt sexuellt, fastän andra gärna vill göra det. Men kanske din självbild, din identitet, din självkänsla och din självrespekt skulle få behöva skrika ut att nu känner du så här? Ingen kan ju må bra av att hålla något så här stort inom sig och ljuga om det. Men minns att det här ändå är din ensak, ditt privatliv - även om det påverkar andras bild av dig på gott och ont och troligen för ett bra tag framöver (folk i allmänhet fattar sällan att man kan "byta" sexuell dragning, bli mer ellr mindre av något, att inget är statiskt) - så gör du något så gör det för din egen skull. Kanske räcker det med att berätta för en annan levande själ? Kanske måste det vara för just henne? Kanske för hela världen? Bara du vet det.

Vi GISSAR dock, obs gissar, att du nog skulle ångra dig senare om du inte berättade för henne hur du känner nu - fastän vilken dragning du än skulle ha i framtiden. För troligen skulle du komma fram till samma livssanningar som vi gjort och som så väldigt många andra vuxna gjort: att livet är för kort för att fega ur. Att det sällan är de våghalsiga chansningarna man gjort i livet som man ångrar, fastän hur de än skulle ha skitit sig, utan alla de där gångerna man fegade ur, lade locket på, tänkte för mycket på andras åsikter... Ibland är de våghalsiga chansningarna större och ibland mindre, men man brukar underligt nog vara stolt över dem oavsett hur det gick. Men det är en chansning/risktagning hur man än vrider på det och resultatet är alltid oklart före. Osäkerheten hör lika mycket till kärlekslivet som fjärilarna i magen, inget vi slipper undan om vi vill ha ett kärleksliv. Och ibland måste man bara välja utan att veta ifall man valde rätt. Det hör också till livet.

Lite konkreta tankar nu innan vi slutar, frågor du kan ställa dig själv och som förhoppningsvis skulle föra dig lite närmare klarhet: Vad tror du hon skulle göra om du först erkände att du dras till någon flicka också (alltså inte direkt säga att det är henne du dras till)? Tänkte att hon kanske kunde vänja sig vid den tanken först - har hon några känslor för dig kanske hon vågar låta dem blomma upp då? Vad tror du skulle hända om du visade den här frågan och svaret åt henne? Om hon inte besvarar dina känslor, tror du att du kan "vara dig själv" tillsammans med henne efteråt? Om du väljer att inte berätta eller om hon inte är kär tillbaka, känns det som att du kan komma över henne och glömma henne? Skulle du kunna bli kär i någon annan? Hur skulle det kännas att se henne tillsammans med någon annan? Med en kille? Med en tjej? Hur mycket av det du känner nu tror du att kan tänkas vara "bara" ny-kompis-förälskelse (som vi skrev om här ovanför), hur mycket "bara" ensamhet/längtan/kåthet/kärleksnyfikenhet i allmänhet och hur mycket "bara" sexuellt? Skulle ett "hemligt förhållande" vara ett alternativ, där ni intte berättade för någon vad och med vem ni är, åtminstone till en början tills ni känner er trygga i det?

Stööön, det finns nog aldrig några enkla, behändiga och allmänrådande svar på sådana här frågor om kärlek. Kanske skulle kärlek inte vara kärlek om den inte också var så *piiip* svår ibland... Hoppas du nu fick något ut av det i alla fall :/ Och lycka till!

(och berätta gärna hur det gick sedan någon gång om du vill, tex som kommentar på din fråga)

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Lena