Förvirrad

Hej Lina!

Vet du, ibland har man bara väldigt olika förväntingar på varandra i ett parförhållande, känner väldigt olika och har väldigt olika mål och viljor. Det är väl egentligen rätt naturligt, att två personer inte hela tiden kan vara på precis samma nivå och matcha varandra perfekt. Visst, vissa perioder kan två personer vara exakt matchade, men i så gott som alla parförhållanden så befinner man sig största delen av tiden på lite olika nivåer. Knepet är då att kompromissa, hitta sätt att hålla förhållandet vid liv och i någorlunda balans och hitta tillräckligt mycket gemensamt ändå. Alla gånger går det helt enkelt inte, skillnaderna är för stora eller för okompatibla. Alla människor passar inte ihop. Inte fastän de skulle vara kära i varandra - kärleken är ingen magisk ingrediens som får allt att funka. Vissa märker det redan efter några dagars eller veckors relation att de är/tänker/vill/känner för olika, andra kommer till den punkten i relationen först efter åratal tillsammans (och då kan det bli skilsmässa ifall de inte klarar att hitta tillbaka till någorlunda samma nivå).

Okej, så nu känns skillnaderna mellan er för stora för att det ska vara bekvämt för dig. I sådana situationer tror jag att finns det två vägar att gå, grovt sett. Antingen så kan man avsluta relationen, se det som ett försök som inte funkade och gå vidare med sina skilda liv. Eller så måste man prata om det, berätta hur man känner och försöka förklara och motivera på ett sätt som den andre kan förstå. Inte anklaga, det hjälper inte, utan bara berätta vad det är man själv behöver och vad som känns som "för mycket".

Det är lätt hänt att rusa åstad i känslor och tankar och drömmar när man är kär, och speciellt som tonåring blir drömmarna lätt stora och fantastiska. Så bli inte arg på honom. Men förklara gärna ändå för honom att du befinner dig på en annan nivå just nu för tillfället och har andra förväntningar och gränser. Förklara snällt att han inte kan gå för snabbt framåt och ta för stora kliv, att du är mera på babysteps- och "känna efter"-stadiet. Du har rätt att vara där, precis lika mycket som att det inte är fel av honom heller att vara på en annan nivå. Ni måste bara komma emot varandra lite mer. Visst, du ska inte ta ett jättekliv framåt som du inte är bekväm med, det blir ingen av er gladare av i längden, men med lite förståelse kommer man långt. Prata med honom!

Klart att han kan bli ledsen av att höra det, han har ju så stora planer och då är det aldrig kul att den man vill planera med och för inte vill samma sak just du. Men det blir ju inte bättre av att han fortsätter puscha dig - då kanske din reaktion blir att backa och det är ju inte det han ville. Han är ung och du är ung, ingen av er är några experter på att ha ett kärleksförhållande. Ingen föds som experter på det utan vi lär oss under hela livet och av varje relation och situation.

Inte heller finns det något som säger att du måste dela med dig av alla dina problem, bekymmer, tankar osv åt honom. Man måste inte dela allt med en pojkvän, men framförallt måste man inte heller göra det direkt. Det tar tid att bygga förtroende och lära känna varandra, så ha inte dåligt samvete för att du inte "kan tala med honom om allt". Försök också att inte jämföra dig med honom - du måste inte vara lika mogen eller ha allt lika på klart som han. Du är du och han ska ju tycka om dig sådan som du är, inte sådan som du kanske anser att du borde vara. Ha lite tålamod och medkänsla med dig själv också, vännen. Du kan och ska inte tvinga dig själv till något.

Mitt förslag är nog att du pratar med honom, men samtidigt försöker minnas att ni båda behöver ge varandra utrymme och inse att ni bara är nybörjare på kärlek. Det är inte perfekt och det är inte som i de romantiska komedierna, så ta en minut i gången.

Hoppas det var till hjälp <3

Hälsar ungdomsinformatören Liselott